Åka skidor med hund – Livet med dobermann

Iris och jag på sjön

Madeleine — Wed, 14 Mar 2018 15:59:15 +0000

Med lilla bebisen så blir det av förklarliga skäl inte så mycket skidåkning för oss denna vinter. Men jag njöt i fulla drag (vitsigt va?!) av det vi hann med nu i slutet på februari! Här är Iris på sjön.

Oändliga, vita vidder!

Madeleine — Sat, 24 Feb 2018 18:08:49 +0000

Idag passade min mamma bebisen och Sally under tiden som Iris och jag var ute och åkte skidor.

Vi åkte på en sjö och det var oändliga vita vidder med tillräckligt med snö för att åka på! Och kanske bäst av allt, vi var nästan helt själva. Helt fantastiskt!

Jag ville inte köra slut på Iris så hon fick gå och springa en hel del lös också.

Sally fick inte följa med för att hon ska få vila någon vecka till efter operationerna. Men jag hoppas att kylan håller i sig så att det blir hennes tur om någon vecka!

Mitt i snökaoset njöt jag

Madeleine — Thu, 10 Nov 2016 22:34:51 +0000

Jag jobbade natt natten till den 9 november. Tiden mellan några akuta larm och det vanliga arbetet på avdelningen tittade jag på valet i USA. Jag kunde också konstatera att det snöade, hela natten. Något sliten efter natten kände jag mig tacksam att jag ställt bilen i personalgaraget och lämnade jobbet i en snöfri bil.

Det som väntade utanför garaget var jag dock inte beredd på, jag hade ju både sett och hört plogbilarna inne på sjukhusområdet jobba hela natten. Jag vet inte hur många bussar som jag mötte på den korta vägen hem som redan kört fast, bilar som rörde sig i snigelfart, folk som försökte gräva fram sina bilar, cyklister som kämpade förgäves, folk som pulsade i den redan djupa snön på trottoarerna.

Allt jag ville var att komma hem och sova och hoppas på att all snön inte försvunnit när jag vaknade.

Det hade den ju inte, tvärtom hade min bil på bara några timmar blivit en vit snöboll ute på parkeringen och från mitt sovrumsfönster på sjätte våningen kunde jag rätt snabbt summera trafikläget. Det var inte läge att åka någonstans men ut i snön skulle jag punkt slut.

Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att gå bort till Karlbergsparken och kolla om det kanske gick att åka lite skidor efter hundarna. Insåg att det skulle bli rätt jobbigt att bära på skidor och stavar hela vägen dit och bestämde mig därför för att lägga skidorna i pulkan och låta hundarna dra grejerna till parken.

Sagt och gjort, skidkläder, draglina med koppeldelare på hundarna, pulkan med saker, in i hissen, kände mig halvgalen. Ute lössnö upp till knäna, i alla korsningen och de två cirkulationsplatserna ner mot postnord satt bussar och långtradare fast, blinkande bärgningsbilar men nästan helt tyst pga av den långsamma trafiken och snön. Det enda som hördes var ljudet av sirener på avstånd då och då.

Hundarna väldigt pigga och dragiga, jag fick surfa ståendes bakom dem i snön och försöka agera stoppkloss/ankare. När vi var i jämnhöjd med postnord insåg jag att vi faktiskt var nästan helt ensamma om att vara ute till fots. Så jag chansade och satte mig i pulkan och efter några meter filmade jag med mobilen hur hundarna drog mig i full fart mot Pampas Marina. Sjukt kul!

Put my skies in a sledge and went for a walk to see if I could find a place to use them. Turned out the dogs gave me a lift ? #snökaos #doberman #dobermann #pulkabakomhund #sledge #stockholm #ilovesnow

Ett filmklipp publicerat av Madeleine (@wwwgaljarse) Nov 9, 2016 kl. 7:31 PST

Efter pampas insåg jag att telefonen började bli riktigt blöt och plockade upp min GoPro istället. Filmade med den resten av vägen till Karlberg. Höll ungefär samma hastighet som bilarna på vägen intill. Vid bron över till Kungsholmen saktade vi in, jag slutade filma och fick möte med en traktor som plogade och några som var ute och gick. Så fort vi hade tagit oss förbi dem satte jag mig i pulkan igen och susade sedan förbi Karlberg och längs kanalen innan jag stannade och vi gick upp i parken.

Där hade en skoter kört upp vad jag antar skulle bli skidspår men snön föll för fullt och jag tog mig därför friheten att sätta på mig skidorna och köra i spåret som gick runt fotbollsplanen. Det var svårt! Snön var lös, det var svårt att hålla balansen, det fanns ju inga färdiga spår och så fort en skida försvann ut i snön så tog det stopp! Platt fall, upp igen och nytt försök.

Till slut gav jag upp och vi åkte några gånger fram och tillbaka längs en väg inne på området. Batteriet i kameran tog slut men jag hann få med delar av pulkaåkningen och början på skidåkningen innan. Vi roade i alla fall rätt många kadetter och pratade med flera av dem. Alltid något!

Vi tog samma väg hem igen. Nu stod det bilar längs hela vägen, helt still. Vi mötte även fler människor på gångvägen så vågade först inte åka pulka hem igen. Dessutom tänkte jag att hundarna var trötta.

När jag återigen kände mig som ett surfande ankare i linan kunde jag däremot inte hålla mig, jag började springa så att hundarna fick upp fart och kastade mig sedan på mage i pulkan! Där låg jag sedan och var hur glad som helst på mage bakom två dobermann och vinkade glatt och sa hej till alla vi mötte. Jag såg många bilister titta på oss när vi susade förbi, ett gäng som höll på att gräva fram en bil som sladdat av vägen lite slutade gräva och skrattade och vinkade. Jag ropade snökaso kan vara kul och vinkade jag också.

Sista biten hem fick hundarna dra pulkan själva. De lufsade på fint och Iris lyssnade när jag pratade med henne om att inte försvinna i horisonten. Även det blev en liten instagramfilm. (Notera bärgningsbilen som syns i slutet på vägen)

On our way home yesterday when the world looked like Narnia. #dobermann #doberman #welovesnow #snowdogs

Ett filmklipp publicerat av Madeleine (@wwwgaljarse) Nov 10, 2016 kl. 2:46 PST

Kommer detta hända igen? Troligtvis aldrig. Jag känner verkligen med dem som fick problem i trafiken eller på annat sätt igår men själv hade jag bara en riktigt härlig dag och njöt i snökaoset.

Snö här hemma i norr

Madeleine — Thu, 21 Jan 2016 21:23:21 +0000

Efter närmare fem år i Skåne är vi nu tillbaka i Stockholm. Känns bra på många sätt men extra bra just nu då vi efter rätt snölösa vintrar i Skåne nu njuter av snön här uppe i norr, haha!

Det enda som är lite dåligt eller tråkigt är att det inte finns så många preparerade skatespår och ännu färre där man kan åka med hundarna dessutom. Vi är därför hänvisade till att åka på isen just nu vilket funkar helt ok det också.

Sally skuttspringer fram i snön och tittar fortfarande på annat när vi åker. Iris springer som en kanonkula och skiter i allt, hon passerade till och med en lös hund som jagade tennisboll på avstånd för några dagar sedan!

Den första skidturen, lycka!

Madeleine — Thu, 02 Apr 2015 08:26:43 +0000

På grund av, eller kanske snarare tack vare, att mitt operationsärr sprack på väg upp till fjällen så fick jag mer rörlighet i benet och lite av smärtan när jag rörde mig försvann. Det hål som blev i min ljumske (där jag med lätthet kunnat trycka ner min tumme om jag hade känt för det) läckte massor däremot och jag fick byta förband stup i kvarten tills jag fick telefontips från en av sköterskorna på ”min” mottagning; byt ut absförbanden mot inkontinensskydd. Best shit ever!

Jag spenderade veckan i fjällen med fasttejpade inkontinensskydd på benet som inte behövde bytas lika ofta och med ett ben som blivit rörligare och mindre smärtsamt. Sista dagen var jag därför tvungen att prova skidorna, det fick bära eller brista.

Att ta med sig Iris på det äventyret var inte aktuellt så uppspelt som hon blir när det är dags för skidåkning. Sally däremot fick dra på sig gippmokk-tossorna och följa med lös på sin första skidtur.

Även om jag åkte som en pensionär, även om jag inte vågade skjuta ifrån ordentligt med högerbenet, även om jag hade dubbla inkontinensskydd för män fasttejpade på benet, även om jag kände i hela kroppen hur mycket kondition jag förlorat på en månad så var jag så glad att jag började gråta efteråt!

Det var så otroligt härligt att jag kunde om än bara för en liten stund. Det var så härligt att få röra lite på sig! Härligt att Sally var så duktig. Filmen nedan (som blir den sista från fjället) är ren och skär lycka för mig!

Lös GoPro-hund i 10 km!

Madeleine — Thu, 03 Apr 2014 11:54:23 +0000

I dag har jag gjort ännu en GoPro-film! Denna gång hur det faktiskt såg ut den större delen av tiden som vi åkte skidor då Iris sprang lös för det mesta.

Jag är så glad att jag tränade så mycket med Iris när hon var liten, både inkallningar och hur långt avstånd som är ok att hålla från matte när man är lös. Nu sitter det i ryggmärgen på min hund som älskar att springa och älskar att jaga!

Iris sprang ut i full fart framåt för att sedan vända tillbaka till oss, ut igen och sen sprang hon så som en jojo fram och tillbaka i spåren. Alltid koll bakåt, aldrig för långt framför. Inte en enda gång på hela veckan försvann hon utom synhåll för oss och de enda gånger vi ropade på henne var när vi fick möte (vilket vi inte fick en enda gång på den 10 km långa rundan då vi filmade).

(Det enda som stör mig lite är att man själv måste välja hd-kvaliet på youtubeklippet, varför visas den inte i hd per automatik?)

Iris GoPro skidåkning!

Madeleine — Tue, 01 Apr 2014 10:09:25 +0000

Iris och husse kör drag och allt är filmat med GoPro-kameran!

Fjället runt i rörliga bilder

Madeleine — Sun, 30 Mar 2014 20:29:42 +0000

Nu är vi hemma igen! En massa ljuvlig snö och strålande sol varje dag, det kunde inte ha varit bättre och jag känner äntligen att jag fått lite vinter, lycka!

Det enda dåliga med veckan har varit att min telefon typ konstant vägrat hitta internet där bland fjällen. Varje instagrambild/film och uppdatering på bloggen har varit långdragen kamp.

Därför är det först nu jag kan visa hur härligt det varit och jag började med att göra film från vår längst utflykt när vi åkte fjället runt. En tur som tog flera timmar men var helt ljuvlig då Iris kunde springa lös typ hela tiden och solen bara lyste på oss. Hela turen var som ett enda långt vykort, oavsett om vi klättrade uppåt, skidade bara rakt fram eller gled nedförs.

Förutom det härliga vädret och solen och snön så är jag fortfarande sjukt nöjd och glad över hur duktig Iris var under hela rundan. Duktiga, glada hund!

Fjället runt!

Madeleine — Mon, 24 Mar 2014 19:07:07 +0000

I dag bestämde vi oss för att åka fjället runt, en tur på ca 15 km.

Strålande sol, några plusgrader och underbar, ombytlig natur gjorde att vi njöt av varenda minut.

Under de första 8 km såg vi inte en enda människa längs vägen. Iris skuttade fritt mer eller mindre hela sträckan då det blev för tungt för henne att dra när vi knatade uppåt och ingen ville sitta fast i henne när det gick nedför heller! Hon har dessutom örnkoll på oss när hon är lös så det funkade jättebra!

När vi väl fick möte såg vi det på flera hundra meters håll. Då var det lätt att kalla in, koppla och sedan brett nog att mötas med minst 20 m marginal. Jag gillar att visa hänsyn.

Typiskt nog var det folk vid den raststuga som lågs längs vägen så vi satte oss i solen hundra meter längre bort istället. Precis när vi stannat kräktes Iris massa, massa och jag blev orolig.

Efter stoppet var Iris inte lika pigg och hoppig men nu började en rätt långsam åkning både uppåt och bland träd så det gick långsamt framåt.

När vi till slut hade kommit runt hela fjället hade vi varit på glid i 18 km! Dessutom tog vi fel håll hem mot stugan och när jag bara ville lägga mig och svimma i spåret fick Iris ny energi av att vara ute på skejtspåren igen! Full rulle raketfart!

När vi närmade oss liftarna mötte vi plötsligt folk i spåren. Ute på promenad, andra skidåkare (både stora och små) och Iris ville inget annat än att susa fram snabbast av alla så jag kortade dragkingarna och så susade vi. Alla vi mötte hade glada miner.

Så korsade vi en slalombacke och saktade in. Mycket riktigt kom två plogande hjälmar med mamma i sällskap. Ett av barnen verkade bli rädd när hon såg oss så då ropade jag att vi skulle stå helt still tills de åkt förbi, mamma tackade så mycket.

Sen susade vi sista vägen hem, pulsklockan sa att vi var inne på vår 23:e km när vi var framme vid stugan.

Jag filmade och fotade och en liten snutt blev instagramfilm även i dag.

Äntligen snö!

Madeleine — Sun, 23 Mar 2014 19:07:58 +0000

I går lämnade vi det våriga och snöfria Skåne bakom oss och åkte norrut. På eftermiddagen hade vi kommit till Värmland och där stannade sov vi över hos våra värmländska favoriter; Hille och hennes Anders, deras ljuvliga barn och två dobermannvovvar!

God middag fick vi och till och med Iris fick smaka på kycklingen innan vi gick och la oss och sov gott.

Underbart att vakna av att två kids kryper ner i sängen och fnittrar när morgonpigga Iris pussade oss alla tre och hoppade runt. Dobermannvana barn är roliga barn!

Efter frukost fortsatte vi vår resa och några timmar senare var vi framme vid målet; Fjätervålen!

Efter att ha vridit på elementen, varit och handlat mat samt spårkort så var det äntligen dags för skidåkning! Som jag har längtat och alla förväntningar införlivades!

Så skönt att sätta på sig skidorna vid stugan och sen knata genom den djupa snön bara några meter för att sedan vara i skidspåret!

Iris var pigg och totalt övertänd och ville bara gå på en växel; full fart. Kommandot ”sakta” ville hon inte alls kännas vid!

Men spåren var både breda och totalt tomma så då fick hon väl dra då. Jag plogade efter, hehe.

Efter ett tag kopplade jag loss Iris och hon förvandlades från drag-idiot till lösspringande med bra koll bakåt. Husse och jag skejtade/åkte i spåret efter henne och jag tror alla tre var lika lyckliga. Så härligt, en sådan ljuvlig frihetskänsla! Vi turades om att åka kortare sträckor bakom Iris.

Att jag lät Iris springa fritt var dels för att jag kunde och dels för att jag inte ville köra slut på henne.

Jag gjorde en liten instagramfilm idag från dagens 10 km långa premiärtur men jag kan inte lägga in den i inlägget med telefonen. Ni får klicka på instagramloggan här i högermarginalen för att titta!

Nu är vi skönt trötta och längtar tills i morgon!