Spår – Livet med dobermann

Ny spårmark

Madeleine — Tue, 05 May 2015 20:14:33 +0000

Den senaste tiden har jag inte spårat så mycket men när jag har gjort det så har det varit på asfalt. Tyvärr har vi inte kunnat utvecklas då det varit så långt mellan gångerna men nu när jag äntligen kunnat börja gå och stå normalt igen så vill jag verkligen träna mer. I går hade jag ett ärende till Bauhaus och hade tänkt spåra före eller efter mitt besök där. Tills jag insåg att språrmarken fick bli Bauhaus.

Så här såg det alltså ut när jag parkerat bilen för att spåra i går. Kändes lite ovanligt faktiskt.

Det jag lärt mig av att spåra på asfalt är följande; Iris kan spåra i terräng men på asfalt förstår hon inte och blir osäker och när hon blir osäker går hon upp i stress och när hon gör det försöker hon göra vad hon tror är rätt vilket i sin tur slutar i mer stress. Ungefär som en klickertränad hund som testar sig fram till vad det är matte vill, med turbo.

Därför spårar Iris i koppel istället för spårlina precis som Sally. (Däremot lägger jag alltid fram spårlina och sele utanför hennes bur som en form av arbetstecken att nu är det spår på g.)

Jag försöker också tänka ”nybörjare” och låter mig inte falla i fällan att bli irriterad över att jag vet att hon kan egentligen. Nu kan hon inte och då får man anpassa träningen, inte börja med krav. Istället för ett långt gjorde vi fler korta. Vi tog det lugnt och fint och Iris flängde lite hit och dit i det första spåret men verkade bli lättad när hon hittade myntet på asfalten. Här var det och äntligen visste hon att hon gjort rätt!

Även om Sally också är nybörjare så har hon inte samma stress över att inte förstå vad vi ska göra. Hon är inte lik Iris där och har dessutom inte samma förväntningar på övning/träning över huvud taget. Hon bara är. Det är intressant att se skillnaden.

Sally fick två spår och Iris fyra och förutom parkeringen utanför Bauhaus körde vi även bakom Bauhaus samt bakom Mio vid deras varuutlämning. Att folk tittade nyfiken på oss blev bra träning för mig också.

Asfaltsflickorna nytt försök

Madeleine — Fri, 30 Jan 2015 16:34:47 +0000

I dag gjorde jag ännu ett försök att få flickorna att spåra på asfalt. Försök nummer tre för att vara exakt.

För att minska lite på överskottsenergin speciellt hos Iris så hade vi varit i en liten skog och körde uppletande innan. Fyra föremål som Iris hittade och sedan gick vi en stund lite fram och tillbaka i skogen. Efter det åkte vi till asfalten.

Jag försökte filma när jag gick med Sally som var först ut. Det visade sig vara en dålig idé att försöka göra två saker samtidigt men lite hann fasta på film innan jag stängde av. Sally spenderar tid på att titta och lyssna men knatar på rätt fint när hon är klar med det.

När det var Iris tur fick husse filma istället. Iris är väldigt yvig och får fortfarande sina infall att bara plöja på rakt fram i den farten hon brukar ha när hon spårar (och det är därför hon har världens kortaste spårlina till sitt förfogande) men det går inte att jämföra med innan då hon fattade precis ingenting och bara byggde frustration och hade sig! Nu spårar hon ju i alla fall och de fyra mynten jag hade lagt ut markerade hon lika fint alla fyra. Det tar sig!

Blöta spår

Madeleine — Tue, 20 Jan 2015 15:38:57 +0000

I går åkte Iris och jag ut med Nemo och hans husse för att spåra. Denna gång inte på asfalt utan äng med inslag av väldigt blött och lerigt.

Nemos husse Fabian la ett spår till Iris och jag la ett till Nemo.

Spåren fick inte ligga mer än en kort stunds hundprat innan jag tog ut Iris ur bilen. Fabian förklarade att spåret började framför bilen. Det var bara att kliva över grusvägen och ut på ängen och se vad som hände.

Nu fick vi revanch efter asfalten och Iris spårade jättefint! Hon stannade och åt kaninbajs längs vägen men både en och två och tre föremål hittade hon ändå. Fabian hade korsat grusvägen på slutet och Iris började vela strax innan vägen men plockade upp spåret fint på andra sidan vägen igen.

Jätteroligt!

Nemo spår gav oss några framtida saker att klura på då Nemo höll på med lite allt möjligt. Han tappar/kliver av spåret ibland men hittar alltid tillbaka. Motivationen måste upp! Stundtals går han hur bra som helst och det är han som syns på bilderna till höger.

Min spårmotivation är hög just nu, något kul får man försöka ha när vi aldrig får någon snö.

Vi aktiverar varandra

Madeleine — Sun, 28 Sep 2014 13:05:54 +0000

Söndag. Ska jobba natt på barnsjukhuset så då då gäller det att göra det bästa av den lediga tiden innan det är dags för jobbet. I mitt fall är ”det bästa” att vara ute så mycket som möjligt och vara med Iris. Vi aktiverar varandra rätt bra.

Först högg/sågade jag ved och Iris roades sig med att släppa ner sin boll bland alla långa grenar som ska sågas upp. Jag fick hämta upp bollen ett par gånger när hon inte fick upp den själv. Hon hjälpte även till att tugga på några av grenarna som ska kapas.

Sen blickade jag ut över ängarna på baksidan av huset och eftersom sommarbetet för hästarna nu är över för säsongen fick jag ett infall att lägga ett spår i hagen. Vi spårar så sällan så när bara tanken på det dyker upp gäller det att ta tillvara på idén direkt! Iris stängdes tillfälligt in i huset och jag gick ut i hagen och la ett spår med tre grejer i.

När spåret var lagt klippte jag andra halvan av gräsmattan (vi tog första halvan i går). Iris slutar aldrig att försöka träna när jag klipper gräset, det är hon som har bestämt att det ska vara så, inte jag. Hon lämnar sin boll eller leksak på gräset, springer i fatt mig och går fritt följ tills jag säger varsågod. Ibland skiter hon till och med i att springa till sin boll när hon får utan springer bara ett litet varv och återvänder sedan till min sida. Inte en enda gång uppmuntrar jag henne att komma till mig, helst av allt skulle jag faktiskt vilja klippa i fred men återigen har hon bra pli på mig den där Iris och jag kan inte låta bli att göra som hon vill. En timmes gräsklippning är med andra ord bra aktivering för oss båda.

Efter det rensade jag ogräs längs häcken. Då ägnade sig Iris åt att släppa bollen i skallen på mig och ville att jag skulle kasta den. Hon fick som hon ville, som vanligt.

När det hade gått nästan två timmar hämtade jag spårlinan och selen och så gick vi en promenad runt alla husen för att komma bort till hagens början. Jag hade verkligen ingen aning om hur detta skulle gå och hade en känsla av att jag skulle få se det hela som babyövning och ha henne i kort spårlina. Men så verkade hon ju spåra ändå och jag släppte ut henne i linan. En golfboll och ett gammalt märgben gav viss störning men till min stora glädje så struntande hon faktiskt i hästbajset! Hon tog sig själv till första apporten och efter lite uthållighet från min sida så fick vi till och med en liggmarkering!

Andra apporten som var en proffspinne gick ännu snabbare att spåra till och liggmarkeringen kom också snabbare. (Iris har innan plockat upp apporterna men det blir så mycket cirkus över den övningen att jag velat lära om). Det gladde mig så mycket att se henne ligga där bland häsbajset och vakta sin pinne och vänta på belöning, jag var tvungen att ta en bild innan vi fortsatte!

Sista saken var en kampgrej och Iris och jag lekte med den och firade att det gått så bra en stund innan vi gick hem igen.

Väl hemma sa Iris att hon ville kampa mer med sin leksak så då bestämde vi oss för att köra lite lydnad. Jag hängde kampleksaken i ett träd och så fick Iris göra en massa moment i följd innan hon fick frikommando efter hoppet. Till sist övade vi på loss en stund också.

Nu ska vi sova middag under filten i soffan tillsammans.

Pinne i mossan och sök

Madeleine — Wed, 20 Mar 2013 20:17:51 +0000

I dag åkte två volvo-bilar till skogen. I den ena bilen satt Kira och hennes husse och i den andra satt Iris och jag. Som ni ser på bilden nedan så var det inte 2-3 dec snö som trillade ner här som utlovat.

Vi började med att lägga varsitt spår till hundarna. Jag som har problem med att Iris vevar runt i spåret och samtidigt vill veta exakt var jag har gått i skogen får stora problem när jag då vill göra ett svårare spår åt Iris.

När jag hade gått ungefär 50 m av spåret kom jag på lösningen; plockade upp en gren från marken, satte spetsen i mossan och började gå. Efter mig ritade jag en tunn linje i snön och nu kunde jag gå som jag ville kors och tvärs i skogen och behövde inte fundera på riktmärken, snitslar eller att försöka komma ihåg hur jag gått. Det var bara att knata!

Kors och tvärs och med många vinklar gick jag och jag la ut fem saker längs vägen. Snö är inte bara av ondo när man vill spåra.

Sen fick spåren ligga under tiden som vi gick en sväng med hundarna. Lite över en h senare gick vi spåret och mitt tunna streck i backen var en hit. Jag kunde gå efter hur cool som helst och lugn berömma när hon gick i spåret och inte en enda gång var jag osäker på var jag gått. Skönt. Iris slarvar på raksträckor och skärper ihop sig när det svänger mycket och ofta.

Efter spåren körde vi varsin liten sökövning med Kira och Iris. Kira fick träna på att skalla ordentligt på dold figurant (jag). Iris fick också leta rätt på dold figurant, fast hon försökte bryta sig in i gömstället så Christian fick mota bort henne många gånger innan hon kom i gång att skälla. Efter det fick Iris markera honom när han satt helt öppet och vi pratade om sätt att få Iris att inte braka rätt in i honom som hon lätt gör. (Vilket är en ny sak hon börjat med och inte gjort på andra figuranter när vi testat lite.) Märkligt men likväl något vi måste få bort.

Sist men inte minst bjuder jag på en liten filmsnutt; hur det är att ligga dold figge under kammonät när en dobermann skallmarkerar. Duktiga Kira.

Perfekt lördag för en hundnörd

Madeleine — Sat, 05 Jan 2013 22:33:47 +0000

Planen var faktiskt att besöka MyDog nu i helgen. Tyvärr jobbade husse så det var bara att lägga ner de planerna. Tur var väl det, i dag hade vi nämligen det stora nöjet att åka till våra vänner utanför Ljungbyhed!

Vi började med att åka till skogen och lägga spår. Jag la ett spår till Iris och pga bristande skogskännedom blev inte spåret så jättelångt men fyra apporter slängde jag ut längs vägen.

Efter 50 minuter gick jag spåret med Iris som varvade upp så fort jag plockade ut selen och spårlinan ur bilen. Jag hade sett både en hund gå in och fyra hundar komma ut på samma ställe som spåret började, därför selade jag på Iris precis vid bilen och började sedan gå mot spåret utan att säga någonting. Iris svängde in från stigen där spåret gick in och när vi hade gått kanske 30-40 m så var jag säker på att Iris verkligen gick i spåret och inte letade hundlukt, stannade och startade därifrån.

Jag kom som vanligt inte riktigt i håg var jag hade gått och tillät Iris att visa vägen och nöjde mig med min egen halvkoll där bak i spårlinan. Alla fyra sakerna (en proffspinne, tre leksaker) fick jag in och jag påstår att Iris kan spåra. Börjar bli dags att vi låter någon annan gå spåren åt oss.

Efter det körde vi lite sök. Senast Iris gjorde det var nog i slutet på september om jag inte missminner mig. Jag kan alltså inte påstå att vi har någon särskilt kontinuitet i vår sökträning.

Målet för dagen blev därför att få Iris att skallmarkera när hon hittade figgen och skälla tills jag kom ut till dem. Det gick finemang. Det som gick lite sämre var att Iris på samtliga skick är väldigt högervriden, så det blir något vi får försöka träna lite på; rakare skick.

När Iris hade kört klart var det dags för lilla Kira att köra. En fjäderlätt dobermann som springer väldigt fort och skäller väldigt bra när hon hittar en!

Nöjda och glada lämnade vi sedan skogen för att åka till Söderåsens BK och träna lydnad. (Fast vi tog en liten fika först).

Jag visade de andra vad Iris brukar vara dålig på och Iris uppvisade upp samma hopp och pip som vanligt i början. Vi fick jättebra feedback och det är så bra att ha två par ögon som kan hjälpa en att se det man själv inte ser eller tänkt på.

När vi tränat en stund kom även Kira ut på planen och vi fick vara lite störning till dem. Det fixade Kira finemang. Jag la in Iris i bilen och ägnade den sista stunden åt att fota Kira när hon tränade med husse.

Efter det åkte vi hem till Kiras hus och jag blev bjuden på mer fika innan Iris och jag åkte hemåt igen. Precis när kom hem till Lina (som varit ute på långpromenad med husse under dagen) hörde Nemos husse av sig och undrade om vi ville ses.

Dagen slutade alltså med att vi fick besök av Nemo! Flickorna var väl som vanligt inte så jätteimponerade över att han var här och ville ha deras ben eller sprang runt och bara var glad men de låg mest och vilade under tiden ändå. Det var vi människor som gullade med, lekte och pratade om och med honom.

Vi tog en gruppbild på gänget innan de åkte hem igen. Vi enades om att det var en rätt talande bild.

Bästa lördagen på länge, önskar att alla lördagar kunde spenderas på detta sätt!

Äng eller skog?

Madeleine — Fri, 02 Nov 2012 15:54:21 +0000

I dag har Iris och jag varit och spårat. Det var länge sedan sist och vi var på ett nytt ställe. Det var den söta röda vovven här till vänster vars husse frågade om vi ville spåra i dag. Klart vi ville!

När Iris ska spåra så brukar jag låta henne gå mot spåret i sele och lina redan på stigen/vägen dit. Det är för att jag vill se om hon vet vad vi ska göra och sätter igång och spårar av sig självt. Dessutom blir det ofta en nittiograders vinkel från ett ställe där flera båda människor och hundar gått och om hon då prioriterar spåret ändå.

I själva spåret har Iris en tendens att göra annat. Även om hon vet var spåret går så kan hon plötsligt få för sig att kolla eller göra annat, typ vem har gått och kissat här ute i förrgår? När jag sen säger till henne att nu spårar vi, då fortsätter hon att spåra och går rätt. Samma sak när Iris hittat en apport, då kan hon först kolla av allt runt omkring först, innan hon sen väljer att spåra vidare.

Därför hade jag lagt inte bara proffspinnar i dag utan bytt ut dem mot en snusdosa godis, en litet tygdjur och en kamptrasa som slut. Tror bara jag la en proffspinne faktiskt. Dvs fyra grejer.

Den lilla röda sötnosen fick gå ett ängsspår och jag la ett skogsspår till Iris. Fast var det skog verkligen? Min persoliga och sörmländska definition på skog är inte detta:

Frågan var bara om det var skog med äng i eller äng med träd på? Jag vet inte.

Själva spåret gick bra. Iris snurrade lite men klarade ett par stigövergångar. Jag försökte vara helt tyst och sa inte så mycket eller tjatade på henne att göra rätt (med undantag när hon började ha kaninbajsbuffé, då sa jag faktiskt till henne).

Ska försöka lägga roligare saker i spåret ett tag nu, lattja mer och låta henne (förhoppningsvis) själv inse att det är roligare att spåra och bara fokusera på det. Kanske och med lite tur blir vi även av med kaninbajsätarproblemet!

Spår och glädje

Madeleine — Sat, 30 Jun 2012 21:14:01 +0000

I dag har jag spenderat dagen tillsammans med Kira-gänget igen. I dag spårade vi på fälten i närheten av deras hus mellan hästahagarna och Söderåsen. Ljuvligt vackert!

Att träna hund ska vara kul och det är verkligen kul att träna med Kira och co. Mycket glädje och ta tillvara på den fart, fläkt och arbetsvilja hundarna har. Det är inte bara musik som ska byggas utav glädje, hundträning ska vara precis likadant. Vi är helt eniga i att det är så man bygger upp bästa relationen med sin hund.

Först var det Kira som skulle gå sitt spår med husse Christian.

Lilla Kira visade skolexempel på fint spårupptag, nosen i backen och rätt ut.

Rätt bra spårmark, ligger rätt fint, är rätt kul att lägga spår där!

Kira har en likadan boll som Iris har och den låg som spårslut. Kira gillar också sin gröna!

Kira skuttar i hopp om att husse ska kasta iväg bollen. Ljuvliga studs-hund!

Sen var det Iris tur att gå sitt spår. Jag hängde kameran runt Christians hals och fick på så sätt en massa bilder på oss också, jättekul!

Iris levererar liten blå apport. En av IKEAs små mjukisdjur ”söt barnslig” för fem kronor.

Samma-lika spårslut som Kira; gröna bollen. Så fort hon hittade den släppte jag linan och så firade vi ordentligt!

Tack för en underbar dag gänget på prärien!

Sök- och spårdag i Ljungbyhed

Madeleine — Sun, 24 Jun 2012 23:45:32 +0000

I dag åkte jag till skogarna utanför Ljungbyhed för att träffa Jessica, Christian och Kira. Jag blev omedelbums utskickad bakom en stubbe där jag fick ligga på en presenning och vänta på att bli hittad av Kira. Det gick rätt fort och Kira skällde högt och ljudligt när hon hittade mig, duktig vovve!

Jag passade på att fota Kira när hon skulle ut och leta efter matte sista skicket. Kira var laddad men lyssnade så fint på husse och låg så snällt ner i sitt fina röda lilla linne tills husse sa att det var dags att leta rätt på matte.

Sedan hände det som är det coola med dobermann; från noll till fullt ös rakt ut i skogen, den grymma farten! Bilderna blev ju inte direkt skarpa men det går inte att undgå hastigheten.

Även Iris fick prova lite sök, det är något vi inte gjort så ofta. Iris behövde inte mycket uppmuntran för att kasta sig ut i skogen hon också. Hon var även väldigt taggad att få dra iväg, det var nästan lite galet. Skällde som fasen gjorde hon också när hon hittade Jessica och Christian. Roligt med sök tyckte vi!

Efter de lyckade sökövningarna åkte vi en liten bit med bilarna och la varsitt spår bland nya tallar. Under tiden som spåren låg gick vi en promenad tillsammans med Lina längs lilla skogsvägen.

Dags att spåra. Kira med snyggt svart björkissele.

När det var dags för Iris att spåra försökte jag mig på att fota samtidigt när vi gick spåret. Käre tid, varför? Höll på att stå på näsan ett par gånger och jag konstaterade att jag MÅSTE ha handskar på mig när Iris spårar! Vi spårar så sällan att jag hinner glömma det mellan gångerna hur ont det gör i händerna.

Som tur är brydde sig inte Iris så mycket om cirkus matte där bakom och levererade sina tre pinnar bakåt till mig och hittade sin belöning i form av liten kampstock på slutet.

Mitt älskade lilla djur hade en bra dag i skogen!

Det enda dåliga med dagen var att eftersom det regnade till och från hela tiden så hade jag med mig min gamla kamera och fy fasen va tråkigt det var att ta bilder med den…

Spår och lite uppletande, på räls

Madeleine — Sat, 24 Mar 2012 19:52:52 +0000

Idag åkte vi till skogarna utanför Klippan för att träffa Bonnarpsflocken för att spåra.

Sist jag spårade med Iris spårade hon efter allt annat än just spåret och efter det har jag varken känt för eller försökt spåra igen. Därför la jag ett rätt kort spår med två-tre räta vinklar, tre apportpinnar och sen bollen som slut.

Efter att ha lagt ett spår till lilla Kira och ett till Iris tog vi en fika med tillhörande dobermannsnack. När det var dags att gå spåren och tog vi ut båda hundarna samtidigt. Iris spontansvängde av stigen där jag gått upp för att lägga hennes spår så då selade jag på snabbt som ögat och lät henne sedan gå som hon ville.

Alla som har spårat med hund när det går bra vet precis hur jag kände mig för det gick som på räls. Iris spårade, jag gick efter och samlade in mina små nypor som jag använder som snitslar. Iris levererade pinne på pinne på pinne och allt jag behövde göra var att berömma när hon kom med dem till mig och ge henne några godisar i utbyte och säga hur duktig hon var. Så grymt kul!

När vi var färdiga med vårt spår fick vi vänta en stund då Kiras spår var mycket längre än Iris. Så jag tog bollen och min ena lilla handske och vallade en liten ruta från stigen där vi väntade och körde uppletande med Iris.

Eftersom rutan var liten trixade jag och la upp bollen på en grankvist en bra bit upp så det blev lite svårare.

När jag skickat ut Iris och hon letade febrilt efter bollen på grenen såg jag två hundar med ägare komma gående på stigen en bit bort, en vit herdehund och en mindre luddig typ. Kallade direkt på Iris och insåg att jag inte hade något koppel med mig så jag höll henne i halsbandet.

Först trodde jag inte att Iris såg hundarna men när de passerade precis bakom oss på stigen och hon fortfarande bara tittade ut i rutan och ville ut och leta efter sin boll fattade jag att hon bara sket i dem! Så med två hundar bakom min rygg släppte jag Iris och hon for rakt ut i rutan och fortsatte leta.

Allt vi gjorde i dag gick som på räls, jag är såå nöjd med Iris i dag! Min bästa, bästa lilla kompis!

När Kira-gänget var klara med sitt spårande åkte vi hem till dem och satt vid köksbordet några timmar och pratade hund och hundträning.

Jag hade kameran med mig men tog för ovanlighetens skulle inte en enda bild, tur jag gillar att rita, tihi.