Idag åkte vi till skogarna utanför Klippan för att träffa Bonnarpsflocken för att spåra.
Sist jag spårade med Iris spårade hon efter allt annat än just spåret och efter det har jag varken känt för eller försökt spåra igen. Därför la jag ett rätt kort spår med två-tre räta vinklar, tre apportpinnar och sen bollen som slut.
Efter att ha lagt ett spår till lilla Kira och ett till Iris tog vi en fika med tillhörande dobermannsnack. När det var dags att gå spåren och tog vi ut båda hundarna samtidigt. Iris spontansvängde av stigen där jag gått upp för att lägga hennes spår så då selade jag på snabbt som ögat och lät henne sedan gå som hon ville.
Alla som har spårat med hund när det går bra vet precis hur jag kände mig för det gick som på räls. Iris spårade, jag gick efter och samlade in mina små nypor som jag använder som snitslar. Iris levererade pinne på pinne på pinne och allt jag behövde göra var att berömma när hon kom med dem till mig och ge henne några godisar i utbyte och säga hur duktig hon var. Så grymt kul!
När vi var färdiga med vårt spår fick vi vänta en stund då Kiras spår var mycket längre än Iris. Så jag tog bollen och min ena lilla handske och vallade en liten ruta från stigen där vi väntade och körde uppletande med Iris.
Eftersom rutan var liten trixade jag och la upp bollen på en grankvist en bra bit upp så det blev lite svårare.
När jag skickat ut Iris och hon letade febrilt efter bollen på grenen såg jag två hundar med ägare komma gående på stigen en bit bort, en vit herdehund och en mindre luddig typ. Kallade direkt på Iris och insåg att jag inte hade något koppel med mig så jag höll henne i halsbandet.
Först trodde jag inte att Iris såg hundarna men när de passerade precis bakom oss på stigen och hon fortfarande bara tittade ut i rutan och ville ut och leta efter sin boll fattade jag att hon bara sket i dem! Så med två hundar bakom min rygg släppte jag Iris och hon for rakt ut i rutan och fortsatte leta.
Allt vi gjorde i dag gick som på räls, jag är såå nöjd med Iris i dag! Min bästa, bästa lilla kompis!
När Kira-gänget var klara med sitt spårande åkte vi hem till dem och satt vid köksbordet några timmar och pratade hund och hundträning.
Jag hade kameran med mig men tog för ovanlighetens skulle inte en enda bild, tur jag gillar att rita, tihi.
Yippikayey :-D
Ett bra ord och sammanfattning! :yes: