På själva D-day var städerna Caen och Bayeux samt stora delar av stränderna runt omkring avstängda för allmänheten då president Obama och co var där. Vår flock åkte till Utah Beach och tittade på alla skyltar, flaggor och monument där i stället. Iris var väl så där imponerad till en början.
När hon däremot fick provspringa även Utah så blev allt mycket roligare!
Under eftermiddagen åkte vi vidare till staden Sainte-Mère-Église, känd för att det var här fallskärmstrupper från 82:a och 101:a fallskärmsdivisionerna landade under natten mellan den 5 och 6 juni och byn var den första som befriades från tyskarna.
Det visade sig att Sainte-Mère-Église var the place to be och vi var inte ensamma i byn. Folk utklädda till allierade soldater, riktiga soldater från USA, Tyskland och Holland, turister, fransk radio i direktsändning, en stor scen mitt på torget och fullt med grillos i luften. Lågflygande Herculesplan tog också några rundor över det hela.
Först ångrade jag att vi tagit Iris till detta ställe men hon var så sabla cool och tog tillfället i akt att ta reda på om någon ville bjuda henne på nygrillad korv eller hamburgare. Iris hälsade därför gärna på alla som sträckte ut en hand och ville ha kontakt med henne. När ingen i närheten verkade ha korv la hon sig bara ner och tog det lugnt.
En kille i stilig uniform a la andra världskriget kom fram och ville ta bilder på Iris, givetvis fick han det. Visade sig att han var från Brasilien(!) och han berättade att han inte sett en riktig dobermann på flera år då de är förbjudna där. (Ska forska i det minsann)
Dagen efter, den 7 juni åkte vi till Le Mémorial de Caen (andra världskriget museum) då Iris fick vänta i bilen. Efteråt åt vi lite picnic och vandrade runt i den brittiska, kanadensiska samt amerikanska trädgården som ligger i parken runt museumet.
Efter det åkte vi ut till stränderna igen och kikade på området kring stranden Juno, där de kanadensiska soldaterna landsteg på d-day.
Ett tjusigt monument som symboliserar det fria Frankrike på den plats där vi tror att general Charles de Gaulle klev iland på fransk mark igen efter att ha varit på flykt i Storbritannien.
Sist av allt åkte vi till Sword beach, en av två stränder där britterna landsatte. Nu hade vi hunnit bli rätt trötta och vi tog bara en kortare promenad längs stranden innan solen började gå ner och vi åkte tillbaka till hotellet och sov väldigt gott.
I dag den 8 juni åkte vi lite på chansning till ett ställe som heter Pointe du Hoc mest för att göra något.
Pointe du Hoc är toppen på en klippa belägen mellan stränderna Omaha och Utah där tyskarna kunde skjuta granateld mot de två stränderna och soldaterna som lansteg där. Tidigt på morgonen den 6 juni anföll därför ett gäng amerikanska rangers klippan genom att klättra upp på repstegar och ta stället.
Här är en bild jag hittade på nätet över stället sett från ovan. Som ni ser finns det ett gäng stora kratrar där efter att de allierade bombade sönder stället så gott de kunde inför landstigningen samt att många av de värn/bunkrar/ammunitionsförråd osv som låg där finns kvar.
Här står Iris och husse i en av de många kratrarna och på andra bilden hänger jag och Iris bara lite utanför avspärrningarna på kanten av klippan. Otroligt vackert ställe!
I de bunkrar man kunde gå ner och in i turades vi om att stanna utanför med Iris (då stället var så fullt med folk). Vid ett tillfälle kom jag upp och hittade husse med tre holländare som beundrade Iris och berättade om sin egen dobermann där hemma.
Iris var väldigt nyfiken på var vi försvann och spanade som en hök under vi var borta och ville helst följa med ner. Vid några tillfällen såg Iris på allvar ut att ta sats och använda närmaste turist som studsbräda ner.
Där det inte var så fullt av folk fick Iris givetvis följa med både ner i och upp och klättra på de stora cementklumpebunkrarna.
Längst ute på klippan ligger en stor observationsbunker där ännu ett monument är placerat ovanpå. Allt mycket tjusigt beläget med utsikten över havet bakom och även i dag Herculesplan som flög över alltihopa. Hade man varit själv där så hade det varit ännu roligare.
När vi var klara med rundturen gick jag in och tittade på en kort film som visades om händelserna vid klippan. Under tiden som jag var borta kom ett äldre brittiskt par fram och ville säga hej till Iris och berättade för husse att de också hade en dobermann.
Husse ville också se filmen jag hade sett så jag stannade ute med Iris under tiden. Dröjde inte lång stund innan Iris la sig ner platt på sidan och folk stannade till, tittade och pekade. På bilden nedan är det en liten kille i rutig skjorta som stannde till en lång stund och tittade på Iris där hon låg. Andra hundar ignorerade hon fint.
Nu tror jag minsann att Iris har varit överallt och sett allt samtidigt som hon blivit beundrad, fotad och klappad under tiden. Att ha hunden med sig i Normandie har inte bara varit enkelt, de har varit väldigt roligt också.
