En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Ibland när jag sitter och tänker på saker får jag upp tecknade bilder i huvudet. Idag satt jag och klurade på hur det ser ut när svenska dobermannklubben har möte och vips hade jag plötsligt ritat vad jag tänkte.
Och på förekommen anledning; Lördagen den 15 mars är det årsmöte för SDK. Kl 16 i Nykvarns hundhall.
Ibland när någon ser mig knata runt med hundarna och bebisen så frågar de om jag behöver hjälp. Men det behöver jag ju inte, man kan hålla babysitter i en hand och två koppel i andra handen. Inte helt optimalt om en kanin eller dum katt skuttar förbi men det går. Dessutom händer ju inte det så ofta.
Lite tungt och otympligt att alltid ha händerna fulla är det ju dock. Därför brukar jag göra så mycket jag kan på samma gång för att slippa släpa hit och dit och upp och ner många gånger.
Exempel: Ska bebis till bvc för att mätas och vägas så tar vi med oss hundarna i bilen. För då kan vi handla på ica som ligger i närheten av bvc. Och hundrastgården ligger på vägen till så då rastar vi hundarna innan. Och när vi ändå är ute och åker i de krokarna brukar vi åka bort till Bromma Zoo och köpa hundmat.
Väl hemma igen brukar jag vara rätt trött av mätning, vägning, rastning, matköp och zoo-affär. Så då brukar jag ta allt samma vända ur bilen för att slippa släpa flera gånger. Mitt snitt är alltså 6 kg bebis, 11 kg hundmat, 60 kg dobermann och 3-4 ica-kassar och ett par paket blöjor. DÅ hade det varit finemang om någon kunde dyka upp och hjälpa till! Har jag tur ska någon granne in eller ut genom porten när ett dobermannskepp kommer lastat. Då brukar de hålla upp porten åt mig. Det är lyx!
Skötväska undrar kanske någon? Icke! Skulle bebis behöva ny blöja har jag en i fickan tillsammans med några tvättlappar i en hundbajspåse. Bebis får äta innan vi åker och direkt när vi kommer hem. Planering!
När jag var ute på promenad häromdagen stannade jag till vid Stadshuset för att fylla på bebisen med mat. Satte mig på en bänk med bebisen och knöt fast hundarna i den samma. Plötsligt kom en kraftig vindpust och vagnen började rulla iväg på eget bevåg. En snäll förbipasserande dam satte stopp på vagnen och parkerade den vindsäkert mot en papperskorg. Trots att allt detta skedde bort från Iris och Sally och att jag satt i mitten blev Iris upprörd och började skälla jättemycket.
Tydligen är det inte ok att röra vagnen.
En annan promenad när jag hade bebis i sele på magen såg jag en liten lastbil som krypkörde längs gatan. Uppenbarligen hittade inte föraren i den tyskregistrerad lastbilen sin destination. När jag bara några hundar meter senare såg föraren stå och se förvirrad ut på trottoaren med sin mobil i handen så gissade jag att han skulle fråga om vägen. Mycket riktigt ”Excuse me…” Iris brydde sig inte om att han började prata med oss. Iris brydde sig inte att vi gick rakt mot honom. Jag svarade ju och lät glad så då var Iris ointresserad. Men när han tog sin mobil och liksom vända upp den för att visa på kartan vilken adress han letade efter så blev det ju att han såg ut som att han siktade på bebisen.
Då tog Iris sats och skällde sitt bästa ungefär fem cm från den stackars mannens skrev. Han hoppade till kan jag säga.
Tydligen är det inte ok att köra upp google maps i bebisens ansikte.
Den senaste tiden har det varit många inbrott här i min lilla skånska ort. Rekordmånga och flertal inbrott har dessutom skett mer eller mindre samtidigt så det måste röra sig om ett gäng dummingar som är på tjuvturné. Plötsligt blossar den lokala facebooksidan upp av upprörda statusuppdateringar om inbrott, väkare, utlösta larm, polisen och tjuvar som hunnit försvinna innan någon hunnit komma till platsen.
För någon vecka sedan när Lina och jag var ute på kvällspromenad gick vi förbi ett av husen här på gatan där en av tjuvarna tjuven precis hade varit (brutit sig in, startat larmet och hunnit stjäla!). Vi var några hundägare som stod utanför huset och pratade lite i väntan på att någon från polisen skulle komma.
Polishunden som bor på vår gata kom dit och gick på tjuvjakt med sin husse. De hittade ingen tjuv men när ekipaget kom tillbaka så berättade husse att det inte var den första tjuvjakten de varit på i området den senaste tiden.
För att det är som det är så har jag och hundarna börjat tjuvspana. Varje kväll tar jag med mig en hund eller båda, beroende på om husse är hemma eller ej, och går en runda här i vårt område.
I vanliga fall stannar man inte och stirrar in genom fönstren hos sina grannar men nu är det allvar. Nu kollar vi vem som ser ut att vara hemma, kikar efter bilar vi inte sett förut, lyssnar och stannar ofta till och spanar lite extra in på de hus och tomter där det ser ut att inte vara någon hemma för tillfället. För att inte tala om hur vaksamma vi blir om vi hör mystiska tjuvljud! Då jädrar kan vi spana hur länge som helst.
Både Lina och Iris tar uppgiften på allvar om vi sen spanar och lyssnar efter samma saker är oklart, vi ser samspelta ut och vi kör stenhårt på looken ”stick dumma tjuv annars tar vi dig!”.
I går kväll satt jag uppe och gjorde färdigt tidningen. Hur mycket jag än planerar och förbereder så blir det alltid så att en del inskickat material blir längre än jag trodde, en del kortare och en del dyker aldrig upp. Så är det bara. Jag tror att klockan började närma sig midnatt när jag upptäckte att jag inte längre hade något internet och nog fasen hade jag några bilder jag fått via mail som jag inte hade laddat ner än och nog fasen är det svårt att maila en färdig tidning till tryckeriet då! Jag fick göra så mycket jag kunde och gick sen och la mig vid ett-tiden. Hade svårt att somna då jag var så irriterad över att inte ha fått i väg tidningen.
Strax efter klockan sju ringde väckarklockan för att jag skulle upp och jobba. Första morgonen med några minusgrader ute, brrr! Rasta hundar gick före frukost men ett glas mjölk hann jag få i mig innan jag åkte till skolan för att vara lärarvikarie i en trea jag inte haft förut. Fortfarande trött och lite stressad över tidningen hoppades jag att kidsen inte ens skulle försöka med tricket ”vi har vikarie nu och tror vi gör som vi vill”, även om jag inte går på det tricket så tar det på krafterna.
Väl i skolan visade det sig att det var den bästa trean jag någonsin haft att göra med. Tiden gick fort med matte och övning på julsånger. När jag åkte hem var det raka vägen ut och rasta hundarna en kortis bara, nu skulle tidningen bli klar! Det sista gick fort och bara en timme senare var jag klar.
Hann inte äta något innan jag lastade in Iris i bilen och åkte mot Malmö. Den helt ohundiga Madeleine hade ett möte inne i stan nämligen. I min rena dunjacka, rena jeans och tunna skor. Körde lite fel först men hittade ett perfekt ställe att fickparkera på (vilket jag är en mästare på för övrigt) och kom i tid till mötet.
Mötet gick fort och på väg till bilen kände jag mig mest trött och hungrig men nu var det dags för hundträning, det var ju därför Iris hade fått följa med. Snirklade oss ut ur Malmö och åkte mot Skurup.
Väl framme insåg jag att den utlovade belysningen var på plats, jag misstog den till och med för en bil med helljusen på innan jag insåg vad det var. Bytte jacka till den sunkiga hundjackan, drog ner en mössa över huvudet och satte på mig de sköna, varma och skitiga hundskorna. När jag gick in genom grinden var Linda redan där och pratade i mobilen. Camilla som också skulle komma hade fått förhinder, det skulle bara bli Linda och jag och Linda hade redan varit på plats i några timmar. Ville hon åkte hem nu? Ville jag också åka hem nu?
Men Linda ville inte åka hem, hon ville träna en stund till så jag hämtade Iris ur bilen och rastade henne innan vi klev in på planen tillsammans.
Började träna lite smått med Iris, det kändes lite märkligt i det starka ljuset från stora lampan men det gick bra. Linda och hennes Izak funkade utmärkt som störning. Hon som äger planen kom dit en stund, ställde sig och pratade med Linda under tiden som Iris och jag tränade vidare.
Det gick bra att träna, riktigt bra. De stod och pratade precis vid hindret och jag passade på att träna just hoppet för att utnyttja störningen. Först ville Iris hoppa tillbaka direkt utan att sätta sig på andra sidan men vid andra försöket så satt hon kvar. Öronen ryckte lite av pratet och vetskapen av att Izak var så nära men hon skötte sig.
Tidigare har vi haft lite otur med vädret när vi tränat där mitt ute på landet bland de skånska åkrarna, blåsigt och/eller regn. Nu var det vindstilla, någon minusgrad och jag stannade till och kände efter. Jag frös inte alls.
Jag tittade upp och såg plötsligt himlen ovanför mig. Det var som att jag kunde se varenda stjärna på natthimlen bortanför ljuset av lampan som lyste upp planen. Det kändes nästan lite magiskt.
Plan-ägaren gick och det var bara Linda och jag igen. Iris och jag hjälpte dem med att ringträna, vi sprang på gräsmattan så att Izak skulle få träna på att ha hund framför och bakom sig, han travade så fint! Jag tittade på Iris som var helnöjd över att vi sprang tillsammans, so what att vi bara sprang runt, runt?
Jag vet inte hur länge vi tränade innan vi åkte hemåt i mörkret men det var dagens höjdpunkt att vara där när stjärnorna lyste på planen. När vi kom hem gick jag en promenad med Lina innan jag tände eld i kaminen. Åt mat framför tvn med Iris sovandes i knät.
Tro det eller ej men dagen efter att Lina var på rådjursjakt så hittade jag en fästing på henne! Fatta, den 18 november finns de sabla odjuren fortfarande ute och lever och äcklar sig här i Skåne!
Fästingar är vidriga. Även om de är så små att de ibland knappt syns så mår hela stora jag illa av att de finns. Dessutom vet jag att de är onda. Att de kryper runt i livet och skriker och bråkar och vill vara vidriga med flit. Det är ju svårt att bevisa eftersom de som sagt knappt syns och inte hörs (och skulle de höras så är det ju bara ett litet ljud).
Jag är övertygad om att om fästingar vore större och vi kunde se dem bättre och höra dem så skulle detta vara den korrekta bilden av det vidriga krypet:
Hur ofta motionerar du dina hundar? Hur mycket kräver en dobermann? Kan jag skaffa dobermann fast jag bara haft schäfer, setter och en tax innan?
Det är säkert inte bara jag som ibland får frågor från folk som är sugna på dobermann. Jag svarar så gärna på dem och jag kommer med glädje att fortsätta svara på frågorna också men ofta känner jag ändå att frågorna som ställs inte riktigt kommer åt det folk borde få reda på om rasen.
Som exempel skulle jag oftare vilja svara på frågorna Är det sant att en dobermann är som gubben i lådan och du aldrig slutar förvånas? (Ja) Är det sant att när en dobermann har hunnit tänka en tanke har den redan utfört handlingen och jag som ägare kommer att bli gråhårig väldigt snart? (Ja) Var får en dobermann alla sina konstiga påhitt ifrån? (Ingen aning, visste jag det vore jag allsmäktig!)
För att förtydliga vad jag menar kan vi ta ett exempel från dagen som jag i brist på bildbevis helt enkelt får berätta med bilder, igen;
Jag hade jobbat natt och vaknade vid 12-tiden. Då hade husse redan varit så snäll att han gått en långpromenad med hundarna och jag kunde därför ägna mig åt att göra saker som passade mitt trötta huvud bra. Nämligen kratta löv i fina vädret under tiden som hundarna gick och nosade och lekte lite på tomten.
Eftersom vi numera har ett 1,8 m högt staket som löper dikt ann det gamla gunnebostaketet (ca 60 cm högt) så behöver jag inte längre oroa mig för att Iris ska hoppa över staketet efter grannens katt utan kan koppla bort just det problemet. ELLER?!
Näe, för jag har en dobermnan och dobermann är som gubben i lådan och det bara sprakar till!
Jag kan inte ens redogöra för händelseförloppet, jag vet inte när eller vad jag la märkte till i vilken ordning men här är det jag kan komma ihåg och vet att jag konstaterade så här i efterhand:
För tydligen är det så här; om man tar full fart mot ett staket som är 1,8 m högt så tar det tydligen stopp och det höga staketet tillsammans med det gamla staketet samt fysiklagarna ser gemensamt till att staket plus hund bildar en sorts kokong.
I denna kokong hänger hunden utan att kunna komma loss för egen maskin och kan sprattla bäst den vill, den behöver hjälp för att komma ur staketfällan. (Viktigt att ni fattar att min bild inte är i närheten av att beskriva situationen korrekt och ja, jag kommer för evigt att ångra att jag inte knäppte en bild först och sen räddade henne!)
En följdfråga för den som (mot förmodan och all logik) fortfarande är sugen på en dobermann efter detta kan ju då vara Vad händer efter att en dobermann fastnat i ett staket och du som ägare lyckats få loss hunden? Svaret är enkelt! Dobermannnen känner att den har fast mark under tassarna igen och riktar återigen sin energi mot grannträdgården och ser ut som att hundrackaren tänker göra ett nytt försök.
Men då kan jag tala om att hunden får en kratta i huvudet och äntligen hinner den lilla, lilla hjärnan ikapp dobermannkroppen och du ser i ögonen på din hund att den plötsligt faktiskt kommer ihåg att det var ajabaja och springer därför och hämtar sin boll istället och undrar glatt om vi kan leka med den då istället nu när matte ändå slutat kratta löv!
Hjärtligt välkommen till livet med dobermann!
För länge sedan, närmare bestämt sommaren innan Lina flyttade hem till oss, var husse och jag i Turkiet på semester. Där köpte vi bland annat en röd matta som skickades hem till Sverige efter semestern.
Lina och mattan har alltid kommit överens, till en början hade vi en regel att hon inte fick tugga ben på mattan och den reglen var enkel att följa. Lina är en duktig hund på sånt.
Sen kom Iris och plötsligt var bentuggning mattans minsta problem. Från att ha en lugn Lina som aldrig brytt sig om några leksaker eller strumpor fick vi en liten tjockis som älskade bollar, leksaker, ben och allt som man fick bära i munnen. Mattan invaderades av bra saker som Iris la där och mattan hamnade på glid. Iris rivstartade mattan upp på väggen hela tiden.
Även om Iris blev rumsren tidigt så kissade hon ofta på sig när hon blev glad eller uppspelt, vilket var jämt. När vi dessutom fick besök av Iris syster Myra (som inte kallats piss-Myra för intet) i februari 2009 blev det nog både en och två glada systerstänk på mattan. Kort därefter hade vi gett upp det där med bentugg och båda hundarna adopterade genast mattan som det bästa stället att tugga slajmiga ben på.
Mattan har genom åren fått en mer hundig nyans och lyster kan man säga och mattan blev till slut så skitig att ingen av oss ens vågade ta den till kemtvätten. Många gånger har husse och jag skämtat om att vi köpte en onödigt dyr bentuggarmatta åt hundarna.
Därför trodde jag att den lilla mattan fick den sista dödsstöten när någon av hundarna för några dagar sedan gick och hämtade en flaska matolja i det öppna skafferiet och lämpligt nog placerade flaskan på mattan, lät oljan rinna ut och förnöjt stod och slickade från oljepölen. (Ja, hur gick det till?! Dessutom tror vi faktiskt att det var Lina!)
Eftersom botten ändå var nådd kunde jag lika gärna förstöra resterna. Jag hängde upp den på en grej i badrummet och spolade av hela mattan med varmvatten. Jag är rätt säker på att man inte ska behandla äkta mattor på det här sättet så det är inget tips jag försöker förmedla här! Däremot kan jag säga att det var tveklöst sju års smuts som rann av mattan!
Nu har mattan hängt på tork i lite mer än en vecka och… ja den ser faktiskt ren ut! Den ligger på golvet vid hundkorgen igen och både Lina och Iris låg hela kvällen på den i går framför brasan.
Mattan lever igen och med tanke på hur bra den faktiskt har överlevt alla hundfällar, biabäddar och allt annat vi köpt så börjar jag undra om en turkisk matta som bentuggarmatta faktiskt är en bra investering?! Bara att hälla lite olja på den cirka vart sjunde år för att få lite nytt liv i den sen! Hepp!
I kväll har jag varit med mina arbetskollegor i Malmö och ätit på restaurang. Mycket trevligt! Jag är inte så bra på att hitta inne i Malmö och jag kan inte särskilt mycket om staden men jag har inget emot att vara där eller köra bil där. Storstad som storstad liksom.
Men när jag körde hem nu på kvällen och lämnade stadsljusen bakom mig och svängde in på den dåligt upplysta vägen förbi hästhagarna och hemåt, då kände jag plötsligt hur mycket jag trivs här utanför stan!
När husse och jag träffades bodde vi på Östermalm, jag jobbade i butik och hade alltid långa, fina naglar. Jag hade svarta stövlar med klack när jag gick till jobbet. Jag tivdes med livet i kvarteren runt Östermalmstorg.
När jag skulle fylla 30 år hade vi flyttat ut på Lidingö och jag köpte Lina till mig själv i födelsedagspresent. Jag läste till sjuksköterska och de långa naglarna och stövlarna med klack användes mer sällan. Istället köpte jag mina första kängor och fjällrävenbyxor (som jag fortfarande har kvar och vägrar slänga trots att de nu är grymt slitna) och spenderade mer tid i skogen än i Sturegallerian.
De första månaderna med Lina gick jag ner säkert 6-7 kg i vikt, jag märkte skillnad på vågen från dag till dag, men så gjorde vi inget annat än promenerade, Lina var ju stor när jag köpte henne.
Sen kom Iris, några år senare flyttade vi till Skåne och huset. Är jag inte ute med hundarna så är jag ute och gräver eller fixar i trädgården. Sågar upp ved. Vattnar häcken.
Jag påstår att jag inte genomgått någon förvandling, att jag alltid varit samma Madeleine men ändå är det stor skillnad på livet före och efter hund. Det känns som tusen år sedan även om Lina i själva verket dök upp för dryga sju år sedan. Vem var jag innan hundarna kom in i mitt liv och minns jag de versionen av mig själv?
En bra söndag är inte längre att fika med en kompis inne i city, det är att ligga och glo på trädtopparna, gömd bakom en sten i skogen som sökfigge och vänta på det välbekanta ljudet av snabba tassar i skogen när en dobermann kommer i full fart. Vattentäta, varma kängor är tusen gånger coolare än svarta stövlar med klack och jag är så tacksam för mitt liv med hundarna!
Ibland jobbar husse så att han sover borta en eller några nätter i veckan. Då får vovvarna och jag klara oss själva här hemma i stora huset.
Jag har fått frågan någon gång om jag inte är rädd när jag är ensam hemma, särskilt nu när det börjar bli mörkare ute igen. Jag svarar alltid att det är ok och går bra för att jag har hundarna men jag tror inte att alla förstår ändå.
För visst att Iris är en bra vakthund och det är skönt att ha någon att prata med även när man är själv hemma men det är när jag ska sova och hör alla ljud och knäpp och sånt som hundarna är bäst.
För nej, jag känner mig inte rädd utan tvärtom rätt trygg om natten även då jag ”sover ensam”.
