En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Kan inte låta bli att jämföra med min förra hund Lina i samma ålder. När tant Lina fyllde 9 år hade hon med glädje pensionerat sig själv för länge sedan. Iris verkar inte ha några planer alls på att göra det samma.
Pigg, frisk och rätt stökig, precis som vanligt! Jag älskar henne.
Iris 8 år. Helt galet, är hon redan åtta år!? Jag är glad och lite rädd samtidigt.
Glad över att Iris väger 32 kg och är fin och slank i kroppen. Glad att hon är lika pigg som hon alltid varit. Glad att hon är frisk som en nötkärna. Glad över att hon nu tänker ibland innan hon agerar (med dobermannmått mätt ska tilläggas). Glad över att när man har en hund som man haft så här länge så känner man varandra så bra, ibland känns det som telepati, jag vet vad hon vill och tänker och tvärtom.
Kan inte låta bli att jämföra henne med Lina som var en fullfjädrad tant med grå nos som låg med tassarna i kors eller var nöjd med att sitta i fönstret och titta efter grannens katter i samma ålder. Iris tycker fortfarande att all träningstid är hennes tid och frågar jag om hon vill göra något så är svaret alltid ja.
Lite rädd för att det samtidigt är lite jobbigt att hon börjar bli äldre, jag vill ju behålla henne för evigt…
När jag skulle födelsedagsfota Iris tyckte hon att jag var lite tråkig som tyckte att hon skulle sitta och ligga still. Jag tycker det syns haha!
Så vad ville tant Iris åtta (eller femtiosex hund-) år göra istället?
Jo, hon väntade bara på att jag skulle fota färdigt och mitt varsågod så att hon kunde fortsätta brottas med och tugga på Sally.
Mellan den 6-10 juli var jag och flickorna på Backamo och deltog på årets upplaga av rikslägret. För andra året på rad var vi med i IPO-gruppen. Kameran gick rätt varm och här nedan är några av bilderna på oss som var med.
Och yes, jag har valt ut några av bilderna där hundarna har stora munnar och ser livsfarliga ut.
Min egen älskade Iris fick testa bita ärmen och det finns ingen som helst risk att den hunden glömmer bort vad leken går ut på.
Lilla Sally (som inte är liten längre) fick bita trasa och även om vi inte tränat så mycket så har hon ett bra bett när hon sätter sig i trasan och minsann kom det inte lite allvarliga ljud ur halsen på henne också. Det känns även som att hon har fin balans i leken med trasan, när hon väl hade den i käften kunde hon lägga sig och ta det lite chill utan att för den delen släppa greppet. Duktig Sallan-brallan!
Unge herr Ammo som bara var en liten plutt när vi lämnade Skåne hade nu blivit stor kille han också och var med i IPO-gruppen med matte Sara för första gången. Han tyckte att bita i trasa var väldigt kul!
Debuter i IPO-gruppen, lilla söta fröken Lisen med husse Jonny.
Hunden Paco, en otroligt cool kille som matte Sanna tagit från Hundstallet. Lika söta båda två!
En av mina personiga favoriter (matte och hund) Sofia och lila Ita. De har kommit långt i träningen och Ita hon kan hon. Glad hund med mycket fart!
Kullbror till Ita, hunden Lupo och matte Ella var med i slutet på lägret. Rätt intressant att se hur samma hund kan visa upp så olika sidor av sig själv och gå från det här…
…till det där!
Sist men inte minst; team Dobfancier. Min respekt för Laine och Torbjörn blev inte mindre den här veckan, de är olika men lika fantastiska människor.
Dobfancier’s Zicko
Dobfancier’s Zuzi
..och nu när jag laddat upp bilder på alla hundarna så är det dags att börja klippa ihop en film av det jag filmat också! I’ll be back.
I dag har hundarna och jag varit på Hörby BK. Det var fasen på tiden kan man säga!
Sally kan absolut ingenting utom att hålla fast i en kampleksak, det kan hon! Resten är bara yrväder och noll koll. På bilderna ser jag även att hon nu är stor. Vuxen, stor hund, var är valpen?
Vi övade lite på sitt och Sally fick även hoppa över hindret med varierande resultat. Söt är hon i alla fall!
Den älskade övertaggade Iris som bara trängde och hetsade i all glädje över att äntligen få göra något på planen igen. Två bilder där vi ser hyfsat samlade ut i alla fall…
Och ja, det var länge sedan jag bloggade. Det har sina anledningar men dem orkar jag inte berätta om i dag. Det får bli en annan dag istället.
Jag filmade ju faktisk lite med GoPro-kameran när vi var hemma hos Isak och Ellie. Kunde inte låta bli att klippa ihop lite blandat på de fyra hundarna.
Jag tog bort nästan allt ljud men är ju tvungen att bjuda på Isaks ljud när han hänger i kudden och att Iris kom på mitt första ”hit” när hon äntligen fick skälla på en ärm. (Jag trodde jag skulle behöva gå och bända bort henne från platsen där hon satt och voffade.)
I de senaste två dagarnas inlägg med film ser det ju ut som att vi är ute och åker pulka och skidar hela tiden. Det är fel. Den mesta av tiden varr jag i stugan med Sally och Iris (när hon inte åkte skidor med husse).
Då njöt vi av den här utsikten från stugan.
Bakom stugan finns det bara träd, snö och skidspåren en bit bort så hundarna kunde vara lösa och springa runt.
Iris och jag körde lite bollkastning även här i snön. Iris tittade efter och hämtade bollen, Sally tittade efter och mötte upp Iris.
Iris tittade även mycket efter husse när vi var ute. Hon var lika ledsen varje gång han gav sig av utan henne på skidäventyr och minsta ljud hon hörde så var hon tvungen att spana om det var han som var på väg tillbaka igen.
Det började snöa i torsdags. Ljuvliga flingor och alla träden och hundarna blev vackert vita!
När det slutade snöa efter nästan 24 h hade det nog kommit 20 cm nysnö. Jag fotade och filmade under tiden som hundarna hade kul.
Sally försvann ner i snön flera gånger! Lika glad var hon för det och hoppade vidare, det är bra, i vår flock måste man gilla snö!
Jag minns inte riktigt när det började men det var någon gång i slutet på sommaren. Plötsligt kliade ett födelsemärke på ryggen värre än ett myggbett. Det var ömt och gjorde ont. Under IPO VM i Malmö vet jag att Iris satte en glädjetass på min rygg, träffade mitt i prick och födelsemärket började blöda.
En lördagsnatt i oktober när jag var på jobbet och det var lugnt på både avdelningen och akuten tog en av våra snälla kirurger bort märket i lokalbedövning och vi skickade märket på analys enligt rutin.
Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Några veckor senare bad jag en annan kirurg att hjälpa mig att titta på om svaret hade kommit innan jag skulle gå och dela ut de sista kvällsmedicinerna till barnen. Svaret innehöll en massa text men jag minns bara det som stod längst ner i svaret;
MALIGNT MELANOM.
Käftsmäll. Mina snälla kirurgkollegor såg till att slussa mig vidare till rätt doktor på sjukhuset och jag fick reda på att jag skulle opereras. Tankarna malde och operationsdatumet blev bestämt till den 15 december.
För att skingra tankarna inför operationen åkte vi över dagen till Tyskland och hälsade på valparna precis innan.
Om det var tack vare valparna eller inte vet jag inte men operationen gick bra. En rejäl bit på ryggen skars bort och några lymfkörtlar i höger ljumske.
Under julen vilade jag hemma hos mamma, klappade på Iris och husse. Hämtade Sally och började på ett nytt år.
I januari var det återbesök hos doktorn och där fick jag nästa dåliga besked och käftsmäll; cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger ljumske.
Cancern hade spridit sig. Vem skulle ta hand om Iris? Vad skulle hända med Sally? Husse, vet du hur jag vill ha det på min begravning? Hur känns det att dö?
Tankarna var många och på årsdagen av Linas DCM-besked låg jag inuti det stora röntgenröret och riktigt kände hur jag nog hade cancer precis överallt i kroppen.
Iris tröstade, slickade tårar, tittade på mig med sina kloka bruna ögon i mörkret när jag inte kunde sova på nätterna. Sally fick mig att tänka på annat med allt sitt valpbus.
När det var dags att träffa doktorn igen var jag beredd på det allra värsta. Nu skulle jag få reda på hur lång tid jag hade kvar att leva…
Istället fick jag besked om livet, det fanns ingen mer cancer i kroppen! En sista operation den 3 mars och sen skulle det vara klart. Lycka.
Ändå fick jag ännu en käftsmäll när jag den 18 februari fick reda på att en av mina närmaste (dobermann)vänner hastigt dött. Varför hon och inte jag?
Inför min operation var jag nervös. Det kändes som att vad som helst kunde hända. När jag vaknade ur narkosen var jag tacksam. Den natten var jag tvungen att spendera på sjukhus och det var hemskt. Jag saknade min klippa Iris så det gjorde ont och jag kunde inte sova.
När jag fick åka hem dagen efter var jag sliten, lättad och mentalt slut. Jag landade i soffan med min dumma slang. Iris la sig på mig och där låg hon tungt. Jag började gråta och Iris slickade mina tårar, min hals, mitt ansikte.
Iris har under hela den här resan varit extremt känslig för mitt humör och välmående. Vakat och vetat, ibland innan jag själv känt att tårarna varit på gång och liksom krävt att få vara nära. Hållt Sally borta när jag inte orkat eller varit på humör.
Känslan av tacksamhet hänger kvar. Tacksam för livet. Tacksam för Iris, världens bästa hund och min bästa vän. Nu fortsätter vi med dobermannlivet!
För någon dag sedan bestämde jag mig för att påbörja renoveringen av gästrummet. Jag puttade undan sängen så att jag kunde börja riva ner tapeterna, började flytta på möbler och tömma rummet.
Jag kan inte svara på hur många minuter det tog men plötsligt var det någon som fyllde på med saker i rummet istället för att tömma. Nalle, ben, boll och en kampleksak.
Och plötsligt kunde ingen av hundarna tänka sig att vara i något annat rum utan båda skulle vara i samma rum som jag. Iris har ju alltid varit så här när man ska göra något och det var kul att även valpen verkar vara en medhjälpare/medstjälpare.
Inte nog med att det var kul att få sällskap, de var så söta också!
Iris har nämligen inte varit överdrivet välkomnade mot Sally sedan hon flyttade hem till oss. Iris har antingen ignorerat henne eller lärt henne att veta hut. Sally har fått en enorm respekt för Iris och backar undan direkt men nu helt plötsligt börjar det hända andra saker. Iris vill leka med Sally, Iris låter Sally ta leksaker och Sally blir upprörd när Iris går och inte kommer tillbaka.
Jag filmade och rev ner tapet om vartannat…
Husse och jag var hemma på middag hos Nemos husse och matte för någon vecka sedan. Vid matbordet började vi prata om GoPro-kameror. Jag blev påmind om att jag aldrig gjorde någon film eller bilder från när vi vara på stranden tillsammans en gång i somras och jag hade haft kameran med mig. Så självklart gick jag hem och fixade det!
Iris, Nemo och hunden Allan var och badade i havet i juli och Iris fick låna ut sina flytvästar till Allan och Nemo då deras simteknik var lite skvättigare än hennes.
Härligt att kolla på och minnas tillbaka nu när det är kolsvart, kallt och regnigt där ute, här är filmen och några bilder från den 6 juli i somras!
Iris var nog lite orolig ett tag att jag hade glömt bort att hon fyller år i dag. När jag kom hem från jobbet hade jag jätteont i huvudet och kände mig inte så jätte kalasig direkt men vad gör man inte för sitt lilla djur!
Iris satte på sig en fin rosett och jag dukade fram till kalas vid bordet. Iris ville ha köttbullar, färskfoder, skinka, äpple och ett ben att äta så då fick hon det.
Själva kalaset vid bordet varade inte så länge och kvar på tallriken när hon hade ätit färdigt fanns bara en liten, liten äppelbit. Jag tolkar det som att hon tyckte att det var en bra födelsedagsmåltid.
Mitt älskade lilla djur, min bästa vän är 6 år gammal nu och jag är så glad, så glad att jag har henne.