I går hände det grejjer här, både ofrivilligt/oplanerat och planerat.
Det hela började med det ofrivilligt/oplanerade; kott-knocken. Dvs när Iris och jag upptäckte en igelkott på andra sidan staketet.
Även om vi stod precis intill staketet och jag var beredd på att Iris skulle bli sugen på att hoppa över (dvs jag var beredd att stoppa henne) så var jag ändå inte beredd när det hände.
Det spänstiga lilla aset kan ju nämligen hoppa från stillastående rakt upp och över vårt 120-staket. Och när en hund på ca 30 kg bestämmer sig för att göra det skuttet rakt upp och du står precis bredvid, ja då får du dig en dobermann-uppercut.
Vilken jädra smäll. Världen stod still och min underkäke for uppåt och hela huvudet sa pang. Jag kände små tandbitar i munnen, det var som små gruskorn och det kändes som hela min underkäke hamnat i nytt läge.
Ingen tid att fundera eller känna efter, på andra sidan staketet höll Iris på att spela tassboll med en igelkott! Jag bara skrek innan jag insåg att det inte hjälpte ett skit, för jag sa jag ju inte ”loss” eller ”ligg” jag hade bara ont och var arg. På något sätt tog jag mig över staketet jag också och fick slut på trakasserierna. Kotten låg på rygg med magen uppåt, vilket lämnat benen/huvudet oskyddade och även om jag inte såg några sår och var rätt säker på att Iris bara lekt med kotten så var jag så arg, så arg att jag ville göra pälsmössa av henne.
Som tur var kom husse och plockade med sig Iris och stängde in henne i huset. Under tiden fick jag tid att känna efter, min käke gjorde ont, jag kunde inte bita ihop tänderna som vanligt, inte öppna munnen och det gjorde ont i högerörat. Och vilken eller vilka tänder var det som hade lämnat grus efter sig i munnen?
Efter att kotten fått åka spade till närmaste större buske och jag kunde konstatera att alla tänderna satt kvar där de skulle så tog det en lååång stund innan jag hade slutat vara arg på Iris och kunde gå och släppa ut henne igen. Hon ville springa mot staketet men jag sa NEJ rätt så bestämt (och då menar jag inte något annat än att jag pratade med henne), hon fattade för stunden i alla fall att det var slut på det kottkuliga.
Några timmar senare var det dags för det planerade, att springa fem kilometer med Iris i mina nya löparskor som jag köpte i USA.
Nu kanske ni tänker att sprungit, det har jag ju gjort förut men nej, igår fick hon nämligen springa i drag. Det är ju nämligen dags för hundlöpet i morgon söndag och jag var ju tvungen att i alla fall springa en gång med henne innan själva loppet.
På med selen, satte fast henne i mitt dragbälte och så kopplade jag ihop oss med ett vanligt skinnkoppel. På med nya pulsklockan och iväg.
I några meter tänkte jag faktiskt att det här går ju bra, de var de metrarna när Iris av gammal vana bara sprang och drog lite grann som hon alltid försöker göra när vi ska ut och springa fast hon inte får. Sen kom hon på att hon hade dragselen på sig eller nåt för plötsligt började hon springa och dra.
Jag hängde där bak som ett chanslöst ankare och tänkte på att jag hört att man ska ”slappna av och bara följa med” när man springer sådär. Jag kände mig inte ett dugg slapp kan jag säga, jag försökte bara hålla mig på benen och andas samtidigt.
Fem kilometer sprang vi och vi hade husse och Lina bakom oss. Iris sprang alltså och tittade lite bakåt hela tiden och hon travade mest hela tiden. I vanliga fall springer vi på ca 6 min per km, igår var vi en minut snabbare och snittade strax över 5 min/km! Husse sa efteråt att han hade försökt springa ikapp och förbi men att han var helt chanslös hela rundan och då har husse ändå rätt bra kondis.
Så nu sitter jag här, med en käke som gör ont när jag tuggar eller gapar för mycket och med en träningsvärk i benen som gjort mig stel som en stubbe och undrar hur i hela friden jag ska lyckas med att springa lopp i morgon!
Vad händer om Iris jaktgalningen som har en förmåga att ånga igång rätt bra får för sig att jaga ett snabbare ekipage framför oss? Hur fort springer hon då? Kan jag få broms på henne då? Hur ont gör det att stupa rätt i backen med huvudet före i den farten? Kommer min underkäke att lossna helt då?
Jag är lite nervös faktiskt.
I fredags tog jag runda nummer två. Denna gång hade bebisen och Sally passning så Iris och jag fick springa utan barnvagn. Vilket lyckorus! Iris fick springa i drag då hon numera håller exakt det tempo som behövs för att hålla linan spänd och anpassar sig helt efter mig. Tror Iris var lika glad som jag, hon skötte sig exemplariskt och rullade både noga och länge i det torra gräset efter rundan.
