En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Så himla kul att det är extra mycket dobermann med i SBKs inspirationsfilm om IGP. Ännu roligare att det bra vän och numera uppfödare Camilla Rönnqvist som förklarar hur det går till och att mamma Cava är med och visar spår och skydd!
Jag tror att valpen hade älskat att bli IGP-hund som sin mamma. Det är synd att jag hatar att tävla men träna kan man ju!
När jag köpte min första dobermann Lina bodde jag i lägenhet på Lidingö. Sedan flyttade hon och jag till en lägenhet i Skåne. Efter det var det åter dags för lägenhet på Lidingö och dobermann nummer två, Iris, flyttade hem till oss. Med två hundar flyttade vi sedan till Skåne ännu en gång, denna gången till ett stort hus. Där dog Lina och ett år senare kom dobermann-valpen Sally. Med två hundar flyttade jag därifrån till lägenhet i Solna. När jag sålde den lägenheten bodde vi några månader i hus i Katrineholm innan Iris dog och det bara var Sally som följde med i nästa flytt, ett hus i Karlskrona. Efter bara några månader där hittade jag ett hus på hemnet som jag hade bestämt mig för att köpa 4 dagar senare, huset vi bor i nu.
….och nu har vi hittat ett större hus som vi förhoppningsvis ska flytta till om några månader. Min åttonde flytt sedan jag skaffade min första dobermann.
Jag hör ibland hur folk berättar att de upplevt att deras hundar tycker det är jobbigt med ny bostad eller boende. Jag kan bara minnas att det är diverse grannar som haft problem med mina hundar av rädsla för rasen men att hundarna egentligen skitit i var vi bott och tagit det hela med ro. Det var bara Sally som när vi flyttade från landet i Skåne till en början tyckte att höga broar inne i Stockholm var lite äckliga men det gick över rätt fort.
Sally är även den hund som har bytt bostad flest gånger så en sista flytt kommer att gå galant. Ska passa på att trycka upp min egenritade ”Varning för hunden”-skylt till nya huset också.
Idag var det tillräckligt mycket snö på backen för att Sally skulle få hämta barnet i pulka från förskolan. Jag hörde bjällerklang spela i skallen av blotta tanken.
Som vanligt tog verkligheten över direkt. Sally var JÄTTEglad att vi skulle ut och dra! Hon ville springa direkt. I full fart. När hon inte fick det skällde hon för att påminna mig om att vi borde springa. Hela vägen till förskolan.
Blev lite bättre när vi hämtat barnet och satt henne i pulkan. Då började ett annat problem: min dåliga kondition. Men det var ju bara att bita ihop och ta en längre väg hem för att barnet skulle vara glad och hunden få dra. Filmens två klipp är filmade:
1. I uppförsbacke där Sally inte har samma fart.
2. Den sista sträckan hem när Sally inte hade lika bråttom.
Övrig tid kunde jag inte filma utan fokuserade på mitt löpsteg haha
Jag svettades men det var det värt! Hund och barn verkade lika nöjda med att dobermann-taxin körde hem från förskolan idag.
Jag vet att november inte är den skojigaste månaden på året. Regn, mörker och själv längtar jag bara efter att det ska bli december så jag får julpynta (nej, inte en dag innan)!
Men november har sina ljusglimtar, när alla är inne och deppar över mörkret är världen vår! Barn och hund har mer plats att springa och sparka runt på. Den lilla badstranden i närheten är folktom och vi kan stanna där och leka oftare osv.
Vi kom ner till Italien på fredagen och hann ta en sväng till arenan och hälsa på alla svenskar som kört inträning innan vi hann dit. Alla var nöjda och glada i solskenet och stämningen i team Sverige var som vanligt god. Det var riktigt länge sedan jag träffade alla och därför kändes allt extra roligt!
Fredagskvällen avslutades på restaurang efter lång resdag. Jag drack för ovanlighetens skull ett glas rött vin till maten. Helt fantastiskt att kunna sitta på uteservering i oktober och bara njuta av god mat. Klart värt det den dagen men jag vaknade med otrolig huvudvärk dagen efter, högt pris för ett glas vin.
Jag tog mig till arenan men mådde pyton men jag ville verkligen se och fota Camilla Johansson och hennes Dobforsport Carma som tävlade på arenan den dagen. Tyvärr hade arenan så högt staket runt planen att jag var tvungen att stå uppe på läktaren och ta alla mina bilder så det blev inte de skarpaste tävlingsbilderna jag tagit. Tog i alla fall några enstaka foton på lydnaden och livesände skyddet på Facebooksidan Dobermann-Sverige.
Efter det var jag tvungen att åka till hotellet och sova någon h eller två. När jag vaknade igen var huvudvärken äntligen över och jag hann tillbaka till arenan lagom för att se norske Ingar Andersen och hans hund Olex Chuck vom Landgraf.
Dagen efter var det dags för de andra tre svenska ekipagen, som alla gjort väldigt fint ifrån sig i spåren, att tävla inne på arenan. Först ut var Camilla Dahlgren och hennes Terrorzone Zuper.
Efter det var det dags för Emelie Löwstedt och Diragos Come Clarity. De jobbade ihop 87 poäng i lydnaden.
I skyddet fick de 89 poäng och möjligheten att ta medalj fanns där!
Efter Emelie var det dags för Camilla Rönnqvist och Diragos Amaranth. De gick i par med tjeckiska Karolina Kocova och hennes hund Erzika European K9 Training Base (Sallys kusin!) Båda ekipagen stora favoriter på läktaren.
Karolina smällde till med dagens bästa lydnad och 95 poäng. Efter dem gjorde Camilla och Diragos Amaranth 83 poäng i lydnaden.
Efter att sista hunden kört sitt skydd var det klart att Norge vunnit guldet och bästa svensk hamnade precis utanför prispallen. Stämningen fram till prisutdelningen var väldigt god och jag gick runt och fotade lite runt arenan i väntan på avslutningsceremonin.
Sist men inte minst ett lagsilver till Sverige!
De svenska deltagarnas individuella placeringar:
Emelie Löwstedt och Diragos Come Clarity plats 4 med 274 poäng
Camilla Rönnqvist och Diragos Amaranth plats 6 med 269 poäng
Camilla Dahlgren och Terrorzone Zuper plats 20 med 255 poäng
Camilla Johansson och Dobforsport Carma med 204 poäng
Helt övertygad över att några av de här ekipagen kommer att pryda pallen de närmaste åren! Ska bli kul att få rätt!
Jag filmade inte så mycket under VM. Inte från själva tävlingarna men lite saker fastnade på film. Framförallt det fina hotellet Villa Tacchi, det fantastiska vädret, några hundar, den sköna stämningen efter tävlingen samt delar av prisceremonin.
Helgen spenderades alltså i anslutning till den lilla Italienska byn Gazzo i norra Italien. Där gick dobermann-VM i IGP 2022 nämligen av stapeln. Efter några års uppehåll pga covid-skiten så var det äntligen dags!
Som vanligt har jag tagit en massa bilder men innan jag har sorterat upp och fått ordning på dem vill jag visa er VMs snyggaste bil som någon av Italienarna ägde.
Tillägg att det i alla fall en av dagarna även fanns en röd Ferrari på plats på parkringen också. Men nej, den kvalade inte in i detta inlägg haha!
Detta blir tredje sommaren som jag paddlar SUP med hundarna. Köpte brädan då jag var gravid dels för att jag ville testa men även för att jag behövde ett sätt att motionera hundarna när jag var en konditionslös tjockis.
Förra sommaren spelade jag in film när Iris och jag var ute och paddlade med SUP-brädan. (Kolla här)
Igår var det dags att paddla en sväng med Iris på sjön igen. Till min stora förvåning och glädje fick jag Iris att ligga ner på brädan när jag paddlade ut! (Och nej, jag står inte upp med henne på brädan, det slutar bara i sjön…)
Jag vet inte om det är för att Iris, som fyller 11 år i oktober, inte orkar simma lika mycket eller om det är för att hon bara blivit duktigare men förutom att hon skällde hela tiden så höll hon sig rätt lugn på brädan. För att vara Iris alltså.
Härligt är det i alla fall och så skönt att kunna fysträna, svalka och mysa med sin kompis på det här sättet!
Jag tar väl inte för givet att det blir någon ”nästa sommar” för oss heller. Så jag passar verkligen på att njuta!
Jag jobbade natt natten till den 9 november. Tiden mellan några akuta larm och det vanliga arbetet på avdelningen tittade jag på valet i USA. Jag kunde också konstatera att det snöade, hela natten. Något sliten efter natten kände jag mig tacksam att jag ställt bilen i personalgaraget och lämnade jobbet i en snöfri bil.
Det som väntade utanför garaget var jag dock inte beredd på, jag hade ju både sett och hört plogbilarna inne på sjukhusområdet jobba hela natten. Jag vet inte hur många bussar som jag mötte på den korta vägen hem som redan kört fast, bilar som rörde sig i snigelfart, folk som försökte gräva fram sina bilar, cyklister som kämpade förgäves, folk som pulsade i den redan djupa snön på trottoarerna.
Allt jag ville var att komma hem och sova och hoppas på att all snön inte försvunnit när jag vaknade.
Det hade den ju inte, tvärtom hade min bil på bara några timmar blivit en vit snöboll ute på parkeringen och från mitt sovrumsfönster på sjätte våningen kunde jag rätt snabbt summera trafikläget. Det var inte läge att åka någonstans men ut i snön skulle jag punkt slut.
Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att gå bort till Karlbergsparken och kolla om det kanske gick att åka lite skidor efter hundarna. Insåg att det skulle bli rätt jobbigt att bära på skidor och stavar hela vägen dit och bestämde mig därför för att lägga skidorna i pulkan och låta hundarna dra grejerna till parken.
Sagt och gjort, skidkläder, draglina med koppeldelare på hundarna, pulkan med saker, in i hissen, kände mig halvgalen. Ute lössnö upp till knäna, i alla korsningen och de två cirkulationsplatserna ner mot postnord satt bussar och långtradare fast, blinkande bärgningsbilar men nästan helt tyst pga av den långsamma trafiken och snön. Det enda som hördes var ljudet av sirener på avstånd då och då.
Hundarna väldigt pigga och dragiga, jag fick surfa ståendes bakom dem i snön och försöka agera stoppkloss/ankare. När vi var i jämnhöjd med postnord insåg jag att vi faktiskt var nästan helt ensamma om att vara ute till fots. Så jag chansade och satte mig i pulkan och efter några meter filmade jag med mobilen hur hundarna drog mig i full fart mot Pampas Marina. Sjukt kul!
Efter pampas insåg jag att telefonen började bli riktigt blöt och plockade upp min GoPro istället. Filmade med den resten av vägen till Karlberg. Höll ungefär samma hastighet som bilarna på vägen intill. Vid bron över till Kungsholmen saktade vi in, jag slutade filma och fick möte med en traktor som plogade och några som var ute och gick. Så fort vi hade tagit oss förbi dem satte jag mig i pulkan igen och susade sedan förbi Karlberg och längs kanalen innan jag stannade och vi gick upp i parken.
Där hade en skoter kört upp vad jag antar skulle bli skidspår men snön föll för fullt och jag tog mig därför friheten att sätta på mig skidorna och köra i spåret som gick runt fotbollsplanen. Det var svårt! Snön var lös, det var svårt att hålla balansen, det fanns ju inga färdiga spår och så fort en skida försvann ut i snön så tog det stopp! Platt fall, upp igen och nytt försök.
Till slut gav jag upp och vi åkte några gånger fram och tillbaka längs en väg inne på området. Batteriet i kameran tog slut men jag hann få med delar av pulkaåkningen och början på skidåkningen innan. Vi roade i alla fall rätt många kadetter och pratade med flera av dem. Alltid något!
Vi tog samma väg hem igen. Nu stod det bilar längs hela vägen, helt still. Vi mötte även fler människor på gångvägen så vågade först inte åka pulka hem igen. Dessutom tänkte jag att hundarna var trötta.
När jag återigen kände mig som ett surfande ankare i linan kunde jag däremot inte hålla mig, jag började springa så att hundarna fick upp fart och kastade mig sedan på mage i pulkan! Där låg jag sedan och var hur glad som helst på mage bakom två dobermann och vinkade glatt och sa hej till alla vi mötte. Jag såg många bilister titta på oss när vi susade förbi, ett gäng som höll på att gräva fram en bil som sladdat av vägen lite slutade gräva och skrattade och vinkade. Jag ropade snökaso kan vara kul och vinkade jag också.
Sista biten hem fick hundarna dra pulkan själva. De lufsade på fint och Iris lyssnade när jag pratade med henne om att inte försvinna i horisonten. Även det blev en liten instagramfilm. (Notera bärgningsbilen som syns i slutet på vägen)
Ett filmklipp publicerat av Madeleine (@wwwgaljarse)
Kommer detta hända igen? Troligtvis aldrig. Jag känner verkligen med dem som fick problem i trafiken eller på annat sätt igår men själv hade jag bara en riktigt härlig dag och njöt i snökaoset.
Jag klippte ihop lite film på de flesta hundarna i IPO-gruppen på svenska dobermannklubbens riksläger. Som vanligt filmade jag med mina kära lilla vän GoPro-kameran.