Bebisen har hunnit fylla 1 år och har nu tagit sina första steg. Tiden går så fort och födelsedagen fick mig att fundera på att jag nu varit ensamstående med två dobermann och en bebis lika länge.
Om jag ska summera det här året så har det gått bra men lätt har det inte varit. Att det har gått bra beror mycket på att jag har ett barn som varje kväll somnar i sin spjälsäng och sen sover där utan att vakna i ca 11 h varje natt. Och att mina hundar har anpassat sig och är duktigare än jag någonsin hade kunnat hoppas på.
Pengarna har gått till blöjor, hundmat och mat. Nästan alla kläderna som mitt barn äger är ärvda eller presenter. Jag har i stort sett bara köpt begagnade kläder och ett par nya skor på hela året. Mitt barn har knappt fått några leksaker och de hon har ryms i en liten flätad korg. Sparpengarna är slut och jag har just nu noll buffert. Mer än en gång har jag öppnat skafferiet och tittat på det som finns där och klurat på hur detta ska bli middag åt mig i en veckas tid. Ett stort knäckebrödspaket räcker till exempel längre än man tror. Så rent ekonomiskt måste man tycka att det är värt det att ha det som jag har det.
Hundarna och småbarn ska aldrig lämnas obevakade tillsammans. Bra regel, i praktiken helt omöjlig om jag inte stängt in bebisen och/eller hundarna. Bebisen har sedan länge tagit sig runt i lägenheten i full fart, krypandes eller gåendes längs möbler/väggar. Hundarna får vara överallt. När hundarna vilar i soffan puttar jag vardagsrumsbordet mot soffan så att bebisen inte kan gå längs soffan och peta på dem men det är allt. Eftersom hon sover i sin egen säng sover hundarna i min säng. När jag har lyft över henne till mig har jag legat i mitten och bebis på ena sidan och hundarna på andra.
Iris har aldrig morrat eller gjort minsta antydan till något mot bebisen. Inte en enda gång. Men så gjorde hon tidigt vana av att ha örnkoll på var den lilla rackaren håller hus och när hon kommer för nära har Iris rest sig och gått. Den enda gången Iris grisar i närheten av bebisen är när hon tror att det är dags för mat eller det rör sig om en tennisboll. Då slutar Iris hjärna fungera och hon springer bara runt och viftar på svansen och skiter fullständigt i vem som råkar stå i vägen för henne. Den där svansen har bebisen fått i huvudet några gånger och det lär bli många gånger till.
Sally är ju den som alltid vill vara nära och har inte alls på samma sätt flyttat på sig. Tvärtom har hon ju ofta kommit och lagt sig mitt i om hon kunnat. Sitter bebisen i mitt knä och dricker ur sin nappflaska i soffan så kan ni ge er sjutton på att Sally kommer upp i soffan och ska ligga med huvudet i mitt knä fast hon inte får plats så då gör jag plats och det är jättemysigt!
Sally har morrat två gånger på bebisen, den första gången hon gjorde det var en av de första gångerna som bebisen knatade längs soffan och en hand plötsligt flög ut mot sovande Sally. Sally ryckte till och morrade i luften. Jag gissar att hon faktiskt trodde att det var Iris som störde henne men det spelar ingen roll. Efter det uppmuntrade jag Sally att göra som Iris, flytta på sig, när bebisen kommer. Den andra gången var när jag hade feber och den lilla plutten började krypa neråt i min säng. Jag kände inte att Sally låg där och plötsligt kände jag bara hur bebisen tippade över mina ben och hörde Sally morra till. Vet inte exakt hur eller var bebisen landade på Sally men det var ju inte med fart och det hela var väldigt lugnt. Så jag bad bara Sally gå ner och då sträckte hon på sig, gäspade och gick ner.
Nu kanske något tänker att jag låter bebisen göra vad hon vill kring hundarna. Det stämmer inte, de två misstagen är jag som klantat mig båda gångerna och nu när bebis blivit lite större nejar jag henne som vilken valp som helst när hon börjar sträcka sig efter vilande hundar eller gör något annat som jag tycker är olämpligt kring hundarna. Jag tycker det går bra och hon har nästan helt slutat att ens försöka röra hundarna när de ligger och vilar. Nu för tiden reser hundarna sällan ens på huvudet när hon kommer jollrandes så någonstans verkar även de lita på henne eller inte bry sig längre.
Den enda situationen jag inte råder över just nu är maten. Alltså när bebisen sitter och äter. Jag säger åt hundarna att de inte får ta mat ur bebisens hand, bebisen svarar med att le, fylla handen med mat och sträcka ut den mot valfri svart nos (hon har ju en på varje sida). Jag har gett upp, de får sköta det där själva. Rent under barnstolen har jag det i alla fall!
Det har hela tiden varit ett krav, att både hundarna och bebisen ska kunna samexistera och att alla tre har sina regler om vad som gäller, självklart med allt ansvar på mig. Det upptar mycket av min tid under en dag.
Hundträningen är det som fått stå tillbaka. Några månader där i somras kunde jag sätta bebisen på gräsmattan och hon satt still när jag tränade hund. De dagarna är över. Hon tröttnar på att sitta i vagnen, hon rör sig och hittar på saker när hon är lös (hehe). Det jag kan göra är att träna hund i lägenheten när hon somnat men det orkar jag faktiskt sällan. Hade jag haft en tomt hade det sett annorlunda ut. När vi tränar så blir det mycket letaövningar och lite lydnad. Jag fokuserar på långpromenader och försöker se till att hundarna får springa lösa en stund varje dag, jag tror de behöver det. Vi stannar ofta till i rastgården på väg hem. Bebisen kommer först och hundarna på delad andraplats. Min egen träning eller andra aktiviteter finns inte just nu. När jag läser andra mammors klagomål över brist på ”egentid” när de har både partner och inga hundar, jag skrattar högt.
Hjälp som i avlastning, nej det har jag inte. Jag är med bebisen och hundarna hela tiden. När vi åker och hälsar på min mamma så kan jag lyxa till det och rasta hundarna när bebisen är med mormor men där är vi ju bara någon gång i månaden. Skulle det skita sig har jag folk som jag vet skulle ställa upp och rycka in men nu i veckan när både jag och bebis legat förkylda med feber så är det bara att bita ihop. Ligger man i sängen kl 23 och feberfrossar och Sally visar att hon behöver gå ut, ja då är det bara att resa sig och gå ut.
Aldrig har det varit så jobbigt att inte ha en husse/partner, aldrig har jag varit så noga med vem jag skulle kunna tänka mig ge det jobbet till.
Så varför berättar jag allt det här? Jo, för att jag verkligen vill förtydliga att det går utmärkt att ha dobermann och bebis tillsammans. Jag är som sagt grymt imponerad på hur bra mina hundar har skött hela situationen och anpassat sig. Men jag vägrar att ge en romantisk, felaktig bild över hur det är.
Jag hade kunnat lägga upp en bild om dagen på hundar och bebis som ser gulliga ut tillsammans, de är jättesöta ihop, kolla bara på mitt instagramkonto hehe! Men ingen ska läsa min blogg och se två dobermann och en bebis i en lägenhet och tro att ”kan hon så kan jag” utan att förstå att det tar precis all tid jag har och att detta är på gränsen vad jag klarar av.
Faktum är att det här året har fått mig att inse en del saker och fått mig att prioritera om, jag vill inte bo kvar i den här lägenheten och kommer därför att flytta. Men det är en senare historia.
