SDK – Livet med dobermann

4 december, 20154 december, 2015

IPO RM 2015

En varm dag i slutet på augusti avgjordes svensk dobermannvinnare IPO 2015 på en trevlig liten fotbollsplan utanför Norrköping. Som vanligt ett härligt gäng och deras duktiga hundar som gjorde upp om titeln. Några av bilderna hade jag med i svenska dobermannklubbens medlemstidning nummer 3 då efter att tävlingen varit men här kommer några bilder till.

Nilla Bengtssons hund Murphy

Frida Doggsen och hennes Dobfanciers Vimza.

Hon som hellre lyssnade på musik och hade dansparty i sin lilla stol med imponerande medhavd matsäck istället för att glo på de där hundarna hon ändå sett förut.

Gänget samlats i skuggan, jag tror de lyssnar på vad Peter Andreasson hade att säga

Elaine Holappa och Thesi Tina

Malin Björklund och hennes Mira Von Der Burgstätte

Mr Murphy igen

Madelene Dahlgren och Dobvoyage Fabulouse

Dobvoyage Fabulouse

Figgen ser ut att undra när Ingela Jacobsson ska komma och hämta sin hund Diragos Javanth.

Till slut kom hon…

Fröken Vimza fångar tjuvar

Eleonor Sjögren och Mea Von Der Burgstätte

Mea Von Der Burgstätte

Cape Secure Artillery aka Swempa är beredd

Swempa och figuranten Johan Nordqvist

Sebastian Schauermann och Diragos From Paris With Love

Dirges From Paris With Love får figuranten att lyfta från backen

Lille Briskas Deniro skadade tassen under skyddet och husse Thomas bröt. Snälla Hannah kom till undsättning direkt och hjälpte till att kyla tassen. Kort därefter hämtades ett skul så att Deniro fick ligga i skuggan och vila också.

Madelene får pokalen för dagens bästa lydnad

Nilla och Sebastian

Jonathan och Tommy med sötnosar

Hela tävlingsgänget

Prispallen och dagens figuranter Lars och Johan

Prispallen

Vinnar-Javanth poserar för bild

Segerpuss!

27 februari, 201427 februari, 2014

Räknas detta som ”kupp”?

Sedan jag blev medlem i SDK så har det talats om ”kupper” på årsmöten. Särskilt i början av mitt dobermannägande fick jag ofta höra från vissa personer att det föremkommit försök till kupp hit och dit.

Jag var inte så ofta på dessa möten själv i början och jag ska erkänna att jag fortfarande är dålig på att åka på årsmötena. Men några har jag varit på, både i huvudstyrelsens och i SDK Södras regi.

Har jag sett några kupper? Nej. Däremot har jag varit med och sagt ”ja” när man på mötet fått frågan Kan vi anta valberedningens förslag på den och den som det och det? Väldigt okuppigt om ni frågar mig.

Själv har jag suttit i SDK Södras valberedning de senaste två åren och kan väl direkt erkänna att det ibland är svårt att hitta folk till de olika posterna. I år var det faktiskt så att vi inte ens hade några kandidater över huvud taget till några av de tyngsta posterna. Ordförande till exempel…

När jag åkte på mötet nu i söndags så visste jag inte hur det skulle bli, skulle SDK Södra läggas på is?

På vägen till Hörby där mötet hölls plockade vi upp Sara som precis blivit medlem i klubben. Jag skämtade med henne i bilen och sa att bara så du vet så får du bli ordförande nu.

Väl framme vet jag inte vad som hände men mitt i mötet när vi alla kunde konstatera att vi har ingen ordförande så bestämde sig Sara plötsligt för att hon kunde ta det. Hon ställde upp. Hon kunde tänka sig att vara ordförande ett år.

Alla i det rummet blev glada och lättade tror jag. Vi hade hittat någon i sista minuten!

Genomförde Sara och jag (ja för det är ju mitt jädra fel att honkom dit) en kupp nu? Har jag varit med om och faktiskt bidragit till en av de ökända kupperna nu?!

Eller är det bara så att ibland bestämmer man sig faktiskt på ett möte i sista sekunden för att man kan tänka sig att ställa upp? Och det är faktiskt lika rätt, fortfarande lika demokratiskt och ok att göra så eftersom man röstar om det?

Jag ger inte mycket för det här med kupper jag. Lika lite som jag gapar om kupp om för många människor i Sverige röstar på enligt mig ”fel” parti i riksdagsvalet.

25 november, 201325 november, 2013

Drag på asfalt och en fantastisk källare.

I går var Iris och jag i Örkelljunga på Lenas lek & fritid. Sören och Lena höll öppet en söndag för att dobermanklubben skulle få komma dit och träna och prova på. Jag såg även mycket fram mot det här; ”…Elisabet Bengtsson som har alaskan malamute, när hon berättar och svarar på frågor om drag och draghundsträning. Om vädret tillåter har vi kanske möjlighet att få se en draghund (dobermann) arbeta…”

Det fanns alltså en annan dobermann som körde drag som vi skulle få se? Hurra!

Sörens lokal nere i källaren var hur skojig som helst! Själv såg jag min chans och skulle köra T-sök med Iris men vi hann inte köra innan det var dags för Elisabet att prata drag.

När Elisabet började undrade jag fortfarande vilken dobermann det var som skulle visa upp draget, ingen hade dykt upp speciellt med sin. Kanske hade det blivit inställt. Men än sen, alltid kul att få prata lite om drag med någon som tävlat i det ändå.

Sen blev det dags att gå ut till Elisabets bil och titta på hennes trehjuling, selar mm så hörde jag en fågel viska i mitt öra att det var Iris och jag som var den dobermann som skulle visa upp sig. Förutom att jag blev förvånad så stod vi på en asfaltsväg inne i stan och den fria dragsträckan som fanns att köra på var lika rak som den var kort.

Efter några sekunders fundering tänkte jag ändå att det kunde var kul att testa att åka trehjuling så jag frågade Elisabet om det gick bra att jag plockade ut min hund och testade. Det fick jag.

Ut med Iris ur bilen, på med dragselen och Iris blev helt vild. Även om hon var jobbig så lät jag henne hålla på, vi behövde uppvärmningen. Gick med henne lite fram och tillbaka, sprang några meter när hon fick dra i sele och koppel bara längs vägen och sen försökte vi köra drag med trehjuling. Vid det här laget hade Iris helt gått i spinn och bara skällde och hoppade på mig.

Någon frågade om Iris var snäll så de kunde hjälpa till att hålla henne åt mig och jag hörde hur någon svarade ”Nej” bakom mig innan jag själv hann svara. Marina klev i alla fall fram och tog henne och försökte hålla henne åt mig men det hjälpte inte. Iris bara vände tillbaka och hoppade och hade sig på mig.

Så jag körde plan B, jag rullade igång trehjulingen och då äntligen fattade Iris och satte iväg skällandes längs gatan. Jag höll in handbromsen hela tiden då jag inte vill nå någon högre fart och det var dags att säga ”sakta” nästan direkt. Vi körde fram och tillbaka fyra gånger och de två sista gångerna gick det bra. Sören tog bilder på oss under tiden så nu finns vårat första och sista dragpass på asfalt dokumenterat.

Väldigt kul att dra lite i alla fall! Vore allt skoj med en kickbike…

Efter asfaltsdraget gick vi in och fortsatte med söket. Iris fick vänta en stund innan det var hennes tur då jag inte ville ha kvar samma sinnesstämning och när det väl var hennes tur så gick det hur bra som helst.

Att titta på de andra hundarna som letade efter sina respektive mattar gjorde väldigt glad. Alla hundarna jag såg tänkte till, jobbade på, gav inte upp och visade prov på skön attityd när underlag och grejer förde oväsen. Särskilt impad var jag på valparna som var med! Ascoola!

Andra gången Iris var nere i källaren precis innan det var dags att åka hem filmade jag henne. Inte så mycket för egen utvärdering men mest för att kunna visa upp stället och lokalen. Jag försöker alltid att gå efter Iris när hon letar men när jag filmade så tänkte jag mer på filmen och försökte att stå lite still, Iris blev lite konfunderad över det så efter några minuters filmande stängde jag av kameran för att kunna vara ”normal” igen när hon hittade och kunna belöna.

Kan säga att det inte var sista gången vi besökte den källaren!

23 oktober, 201323 oktober, 2013

DCM in på hunddata?

För ett tag sedan hölls ett möte där representanter från svenska dobermannklubben, svenska kennelklubbens experter samt flera veterinärer träffades för att prata om DCM.

SKK ställde sig bakom flera av de punkter som SDK jobbat med de senaste åren. (Bla att göra en ordentlig ultraljudsundersökning tillsammans med en 24h holterundersökning inom ett år innan parning, det är fortfarande flera uppfödare som inte gör detta. Att vänta med avelsdebut till minst 3 år för tik och 5 år för hanar.)

Det som var nytt var förslaget att påbörja någon form av dödsfallsregistrering för dobermann. Dobermannklubben önskar även införa en central registrering så att SKK för in DCM i sin veterinärdatabas. Dvs resultaten förs in på hund- och avelsdata! Äntligen och hurra, jag hoppas innerligt att detta blir verklighet!

Med lite tur får vi även en internationell standard för DCM-tester och det skulle göra möjligt att även registrera utländska föräldradjurs hjärtstatus hos SKK.

Att få in DCM på hunddata skulle betyda så mycket tror jag. Plötsligt blir det ett test som alla andra andra, vi slipper tjafset och alla kan se resultaten. Jag börjar hålla tummarna redan nu!

30 mars, 201330 mars, 2013

Jag fyller ett år

För inte så länge sedan firade jag sju år som dobermannägare men livet med dobermann känns rätt naturligt vid det här laget. Likaså är det om någon månad sju år sedan jag började skriva på den här bloggen, tiden går fort när man har roligt.

Men just nu är det annan årsdag som är mer spännade; i och med att senaste numret av tidningen kom ut så firar jag ett år som redaktör för svenska dobermannklubbens tidning.

Själv ser jag bara alla fel och stavfel i tidningen varje gång den kommer ut men jag måste erkänna att jag blev väldigt nöjd med just omslaget denna gången.

Jag tror de flesta fick sitt nummer innan påskhelgen för övriga som råkar se det här så sabbar jag nu för så här ser omslagets fram- och baksida ut.

Mina första år som dobermannägare var lite knepiga av flera anledningar och efter några år när bloggen blev större har den också inneburit att en del människor blivit väldigt arga på mig.

När jag tillfrågades om att bli tidningsredaktör så trodde jag att det skulle innebära ännu mera dumheter men jag tycker att det går så bra så! Jag har bara fått lite skäll men det har ju varit ett dammkorn i rymden i jämförelse med allt det andra. Dessutom kommer jag att ha dobermann i resten av mitt liv, bloggar gör jag så länge som jag själv känner för det men säger någon åt mig att jag får sparken från tidningen eller att den läggs ner i morgon, ja då är jag lika glad ändå.

I dag öppnade jag indesign och började på projektet tidning nummer 2 2013.

25 september, 201225 september, 2012

Blondin i brevlåda, ont i kroppen

I går var jag ute och sprang för första gången sedan den 10 augusti. När jag bytte om till träningskläder började båda hundarna dansa kring mina fötter och verkade båda lika glada över att jag äntligen knöt på mig löpardojjorna igen.

Jag som bara hade tänkt ta med mig en hund kunde inte göra någon av vovvarna besviken och det slutade med att jag tog med mig båda flickorna.

Dryga 10 km sprang vi och halvvägs ville min kropp sluta springa och gå eller ännu hellre åka bil hem. Blev inte bättre av att jag, dum och lättlurad som jag är, lät Lina springa på full koppellängd som hon ville när hon råkade få syn på en hare. Lina började tokrusa längs vägen och Iris blev så glad att Lina satte fart och tokrusade hon också. Bakom hängde jag och skrek arga saker som ingen hund ville lyssna på!

Trodde att jag skulle få nödbromsa oss den hårda vägen, dvs slänga mig i diket men som tur var lyssnade Iris lite till slut och då fick jag stopp även på Lina.

Efter det var jag helt slut och benen kändes som de tillhörde en pensionär men vi lufsade hela vägen hem om än väldigt långsamt på slutet! I dag har jag träningsvärk typ överallt.

Som tröst för min onda kropp dök en efterlängtad blondin upp i min brevlåda i dag. Äntligen!

Det blev en bra tidning om jag får säga det själv (men så är jag partisk i frågan).

Tidningen fick mig att tänka på att det är hög tid att börja på nästa nummer. I dag har jag med andra ord mest suttit framför datorn och gjort grunden till tidning nummer 4. Rätt skön syssla när hela kroppen känns mörbultad.

Vill du också skriva något till tidningen? Maila till redaktor-sdk[a]live.se

11 april, 201211 april, 2012

Svenska dobermannklubbens tidning

Jag fick mitt senaste nummer av SDKs medlemstidning i går så jag gissar att den nu landat hos de flesta medlemmarna.

Det senaste året har jag bidragit med lite bilder till tidningen och det är lika kul varje gång jag ser dem i tryck. Den här gången var det bilder på både fram och baksida som jag har tagit.

Inte lika kul var det att läsa hur less redaktör Nilla blivit på dem som klagat på hennes jobb och att hon därför nu väljer att sluta som redaktör. Inte ett nytt fenomen dock, jag minns hur less Anette var ibland när hon skötte tidningen.

Själv tycker jag att Nilla gjorde ett strålande jobb och har inte hört så mycket av kritiken men den verkar ha gått i andra mail- och facebookled än dem jag har tillgång till.

Därför tog det en bra stund innan jag svarade ja när jag fick frågan från styrelsen och jag förvarnar er redan nu, det är jag som ska ta över tidningen.

Satte mig vid datorn nu nyss och började slåss med programmet som jag ska använda för att göra tidningen. Fattade inte mycket kan jag säga.

(Vi får se om ni får någon tidning alls och om ni får en så kanske den består av en bunt A4 med av undertecknad ritade streckgubbar och handskriven text?)

Jag har redan lagt ut några små krokar för att försöka fiska in material till tidningen. Nog för att jag gillar att skriva själv men tidningen ska då inte vara skriven helt och hållet av mig! Tvärtom, desto mindre desto bättre!

Känner ni redan nu att ni har synpunkter, åsikter, förslag, tips, idéer eller material (bilder och/eller text) som kan tänkas vara med i tidningen så tar jag tacksamt emot dessa.

9 mars, 201130 april, 2011

Svenska dobermannklubben, en medlem mindre?

Jag tycker att det är jätteviktigt att vi har en rasklubb. MEN jag har länge känt att klubben inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

Det är för få i klubben/styrelsen som driver de frågor jag tycker är viktiga, ändå har jag gjort vad jag kunnat för att lyfta fram de bitarna här på bloggen i någon förhoppning att fler ska ta del av det. Däremot har jag inte fått känslan av att varken styrelsen eller uppfödarna har varit lika intresserade. (Undantaget de uppfödare som varit drivande så klart!)

Jag har kanske fel men det känns som att krutet och intresset läggs på utställningar och inte på tävlingar, hälsa och mentalitet för vår bruksras.

Den lilla tidningen vi får är lika kul att få varje gång men så är det inte för en liten tidnings skull som jag är med i rasklubben.

Jag vet inte om det är för att några i styrelsen suttit för länge och att allt bara börjat gå på rutin och som de alltid har varit o s v men någon form av förändring behövs. Därför håller jag tummarna för att det blir ändringar i styrelsen nu i helgen på årsmötet. Blir det inte det så är det nog tyvärr så att jag kommer att lämna SDK tills något händer och jag känner att klubben jobbar aktivit för rasen igen.

(Det här inlägget fick rätt många kommentarer på min gamla blogg, för att läsa dem klicka här.)

4 december, 201026 februari, 2014

Funderingar från medlemsmötet

Vi var 18 närvarande på mötet som hölls efter Jens Hägsströms föresläsning (och en god smörgås), kul då jag tror att det är ovanligt många faktiskt.

Många av dem som tävlar och tränar mest med sina hundar var där också, bra dobermannfolk helt enkelt!

Det var tre punkter av det som togs upp i går som jag tyckte var extra intressanta;

§ 2.7 Inrikting och mål för kommande år

Någon tyckte att vi skulle satsa på hälsa, någon annan tyckte att vi skulle fokusera på att värva fler medlemmar, bli snällare mot varandra och försöka få till en bättre och mer lättöverskådlig hemsida.

Jag tycker det vore kul om vi kunde få till forna tiders höga medlemsantal och att alla skulle må bra av att alla var snälla och höll sams, mer sånt!

Då jag själv tröttnade på alla klagomål om att SDK Stockholm inte hade någon hemsida så köpte jag ju en domän, gjorde en hemsida och anmälde mig själv som frivillig att sköta den. Jag har även betalat för den själv. I början mailade jag styrelsen ofta och sen lite mer sporadiskt och till slut inte alls. Jag väntar fortfarande på svar och nu får någon annan ta över.

Så ska vi få till en bättre hemsida så krävs det att styrelsen visar i alla fall lite intresse och att fler medlemmar engagerar sig. Jag skulle gärna ta på mig att hjälpa till med huvudsidan men då kräver jag en skock medlemmar som är med och hjälper till.

I slutänden tycker jag även att det första förslaget om att satsa på hälsa är det viktigaste. Börjar vi inte fokusera på det snart så har vi inga hundar att ha klubb och ha kul tillsammans med.

§ 2.8 Förändringar i RAS

Madelene och Barbro berättade att RAS (Rasspecifik avelsstrategi för Dobermann) ständigt uppdateras och och att de jobbat mycket med den men det stora problemet är att ingen följer den! Uppfödarna kör på som vanligt och pratar om att alla ska göra sitt bästa och jag vet inte hur många gånger jag hört det nu men alla påstår alltid att alla självklart gör så gott de kan. Men ändå kan de inte följa de förhållandevis lätta rekommendationer som RAS är, då är ju uppenbarligen inte så gott man kan tillräckligt bra är jag rädd.

Jag skrev ett inlägg om RAS i maj i år där jag irriterade mig på att ingen brydde sig och tydligen var det inte bara som jag fått för mig. Samtidigt är det ju ingen idé att titta bakåt utan framåt. Men när de som jobbar med det inom SDK själva säger att ingen bryr sig då blir jag riktigt less.

Så vad ska vi göra? Hur länge till ska alla göra så gott de kan och allt bara fortsätter som vanligt ändå? Ska man behöva lägga ner RAS eller sänka kraven så pass att alla hamnar inom ramen bara för att vi i rasklubben ska känna oss nöjda med att uppfödarna följer den? Vad är då syftet med den? Jag vet verkligen inte.

En grej som är väldigt intressant i frågan om RAS är att dess nuvarande utforming är framklubbad på möten osv. Det är inte något som Madde och Barbro bara suttit hemma och skrivit på kammaren i brist på bättre saker att göra. Barbro sa det själv också, det är medlemmarna som röstat fram den men det är ingen som följer den. Hur kan det ha blivit så tror ni?

§2.9 Valphänvisningen

I dagsläget är det få som använder sig av valphänvisningen och många som annonserar på blocket istället.

Förslaget som kommit från ARK efter Camilla Rönnqvists motion är att alla tester kommer att bygga på frivillig basis. Detta med förhoppning att alla uppfödare då tar sitt ansvar och gör de tester som SDK rekommenderar och att dessa läggs upp så att alla kan se var och när hundarna är testade samt resultat för vWd, CAH, DCM, sköldkörtel, HD, ögon, MH, bruksprov, utställningsmeriter osv. Samt att uppfödarna ser till att obducera sina avelsdjur.

Så är det upp till valpköparna sedan att välja vad som är viktigt vad gäller hälsa och tester.

Ett mycket bra förslag tycker jag! Alla kennlar får samma chans att redogöra för samma saker. Bra!

7 november, 201027 februari, 2014

Vad jag ska göra den 4 dec

Så här i DCM-tider när det skickas prover till USA högt och lågt och hundarna dör här hemma under tiden så ska det bli mycket intressant att åka och lyssna på detta!

Jag åker bil från Stockholm och har plats för några snälla som vill åka med.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!