Fysträning – Livet med dobermann

16 april, 2018

Små löpsteg bakom vagnen

Min längtan efter att få springa igen har gnagt i kroppen. Min längtan efter att få springa med hund likaså.

Så för någon vecka sedan tog jag på mig löparskorna när jag skulle gå promenad med vagnen och hundarna. Testade att springa lite lätt och försiktigt på små raksträckor här och där (och helst när ingen såg oss). Det gick bra! Kändes ok i mina ben, Iris fintravade bredvid direkt och Sally hade lite mer studs i benen.

Sprang längre sträcka nästa dag och visste redan att jag bestämt mig; jag skulle springa med vagnen och en hund nu i början på veckan

Ville ta med mig Iris på premiärrundan, Sally behöver det mer så det fick bli hon ändå.

Trots lite stret i kopplet, Sally ville nog köra drag, så gick det bra! Jag försökte klura ut när jag sprang ute sist och gissar på ett år sedan, minst. En hel graviditet och man är ju inte direkt fit for fight direkt efteråt, kondisen är ju typ helt borta. Men ååååå va härligt det var!

I fredags tog jag runda nummer två. Denna gång hade bebisen och Sally passning så Iris och jag fick springa utan barnvagn. Vilket lyckorus! Iris fick springa i drag då hon numera håller exakt det tempo som behövs för att hålla linan spänd och anpassar sig helt efter mig. Tror Iris var lika glad som jag, hon skötte sig exemplariskt och rullade både noga och länge i det torra gräset efter rundan.

Vi sprang 3,46 km och snittade på tiden 5:53 min/km, nöjd med det också!

Ska försöka få till vanan att springa två gånger i veckan nu och har lovat mig själv att inte jaga tider eller långa rundor, bara vara nöjd med att jobba upp konditionen igen.

1 januari, 20162 januari, 2016

Start i uppförsbacke på nya året

Det nya året började med ett bra lager snö på backen. Inte tillräckligt för att åka skidor på men tillräckligt för att det ska vara fint och vitt ute.

Vi började året med att åka till ett ställe där man kan intervallträna lite i en sandig backe. Jag har bara haft med en hund förut när jag sprungit där men nu fick båda följa med. Flickorna fick varsin sele med långlina hängandes på släp, bra att ha nödbroms om någon skulle få för sig att smälla raketer dagen eller att hundarna skulle få för sig något när jag flämtade i backen.

När vi närmade oss var det bara att inse att det hade skett en kapning av vår backe. Pulkaåkande barn åkte ner för backen, på sanden.

Vi gjorde helt om och hittade en grässlänt istället. Jag satte timern och började springa upp och ner. Hundarna gjorde det samma, fast tvärtom. De rusade på vägen ner och travade uppåt. Iris struttade dessutom med leksak i munnen bredvid mig där jag kämpade för att fråga om jag inte ville kasta den till henne istället för att stånka för mig själv. Jag avböjde snällt men flåsigt. Sally skällde konstant på Iris under tiden och jag oroade mig inte ett dugg för att någon hund eller pulkabarn skulle råka dyka upp någonstans.

Alla tre var lite flåsiga efteråt även om jag var den minst pigga av oss. Ingen trasslade in sig i linorna och ingen hund lyckades fälla mig. Bra start på nya året!

7 december, 20157 december, 2015

Fysträning och drag-experimentet

Nu var ju inte början på sommaren så skojig direkt så då plaskade vi inte så mycket i havet som jag hade velat. Men i juli blev det bättre och när Sally dessutom lärde sig simma så spenderade vi så mycket tid som vi bara kunde där. De sprang, simmade, hoppade och jag kan inte tänka mig bättre fysträning för dem.

När vi inte var på stranden så sprang vi milen. Iris ofta med husse och jag med båda samtidigt. Iris har blivit så duktig på att springa i drag att hon känner av när hon ska ta i och när vi tar det lugnt, precis som när vi åker skidor. Springer jag inte mitt snabbaste, ja då gör inte Iris det heller.

Sally fick till en början springa lös varvat med att vara kopplad i selen. Hon har ändå inte dragit så mycket när vi har sprungit men jag ville vänja henne vid selen. När jag sprang med båda hade de dragsele på utan problem med andra ord.

När jag försökte åka skidor eller springa med Lina och Iris samtidigt i drag för flera år sedan gick det skitdåligt. Iris som blev taggad när selen kom fram och började varva igång tog ut lika mycket kraft på att springa allt vad hon orkade framåt som hon gjorde på stackars Lina. Det gick inte att ha dem springa jämsides och dra men Iris har inte haft några problem alls med att springa bredvid med Sally. De har sprungit så fint sida vid sida.

Någon gång i september fick jag därför den briljanta idéen att ta fram den riktiga draglinan och koppeldelaren och testa när vi skulle ut på vår milen-runda. Koppla ihop dem på riktigt istället för att ha dem i varsitt koppel som tidigare.

Om du som nu läser det här tänker ”Är du dum i huvudet?” så har du helt rätt.

Till mitt försvar så vill jag säga att det gick finemang att koppla ihop dem och gå utanför grinden. De nosade lite i gräset och jag hann ta en bild innan jag började fippla med runkeeper.

Sen hände något. Det var som att Iris plötsligt kände att detta var den riktiga draglinan och sänkte hela kroppen och började förväntans-skälla som hon gör när vi ska åka skidor och hon måste vänta på att man får på sig skidorna. Hon började vända sig mot Sally och för att få stopp på det så började vi springa. Iris sprang som fan! Sally som nyss tyckt att Iris var läskig tyckte det var störtkul att vi nu skulle springa allt vad vi orkade och hakade på Iris. Milda makaroner gör aldrig det på asfalt, fy fan va läskigt fort det gick!

Jag räddades av att Iris stannade och bajsade men höll knappt på att få stopp på henne för att plocka upp, hon skulle iväg igen! Efter det stoppade jag all tidtagning, vi gick med mig som ankare bort till grusvägen i kortast möjliga draglina där jag sakta men säkert vågade släppa ut på linan och öka tempot.

Nu hade Iris lugnat sig en aning och cirka fyra kilometer senare var det riktigt behagligt att springa igen. De sprang jättefint bredvid varandra och Sally fick till och med busa lite med Iris utan att hon blev sur.

Den sista kilometern får Iris alltid bråttom hem men nu var jag beredd, vi gick hem sista biten.

Det var första och sista gången jag sprang med dem i drag i den linan. Efter det var det som att Sally plötsligt fattade att man kan ta i och sedan dess har knappt kunnat springa med dem båda samtidigt ens, jag måste ha skitkorta koppel. De blir för starka tillsammans.

Däremot ska vi göra om det med skidor på! I vinter ska jag susa fram bakom två dobermann i drag! Räknar med att bryta mina ben, haha!

1 augusti, 20141 augusti, 2014

Algerna blommar, vi åker till havet!

I dag har jag sett hur många länkat till nyheten om hunden som dog till följd av algblomningen utanför Kalmar. Expressen skriver om nyheten under rubriken Veterinär varnar: Låt inte hundarna bada.

Det som hänt är så klart fruktansvärt men själv känner jag mig inte så orolig. Vid den här tiden på året kommer algblomningen och det är samma visa varje år. Precis som med hundar som lämnas i varma bilar undrar jag om folk aldrig ska lära sig?

För oss är havet just nu en underbar plats att vara och vi njuter av varje minut. Iris springer i havet och simmar varje dag.

Chansar jag och tänker att det inte ska drabba oss? Nej, jag kollar SMHI och den danska motsvarigheten DMI (som är lite bättre för oss som bor här) varje dag innan vi åker och badar i havet. Båda sidorna uppdateras dagligen och på den danska kan man även se en sammanfattning för den senaste veckan (se nedan).

Vi var alltså vid havet även i dag. Och när vi kan tar vi med oss våra vänner också!

28 maj, 201428 maj, 2014

Iris 110 km i maj

Husse är med i en utmaning på sitt jobb; vem som springer längst i maj månad. Husse har sprungit 114 km än så länge och leder nog utmaningen tror han.

Av dem är 4 km på löpband och 110 km är här hemma på grusvägarna. Inte så konstigt att han sprungit mer ute än inne, han har ju värdens bästa sällskap med sig när han springer, Iris!

I dag sprang han 10 km med henne på en tid strax under 47 minuter. Det är bra tempo! Då hade ändå Iris stannat och både kissat och lagt en liten hundbajs längs vägen också.

Duktig husse som ser till att rasta Iris ordentligt. Sammanlagt har Iris fått följa med på över 300 km löpning i år!

1 april, 20141 april, 2014

Iris GoPro skidåkning!

Iris och husse kör drag och allt är filmat med GoPro-kameran!

4 januari, 20144 januari, 2014

Mera spring?

Varje gång husse eller jag är ute och springer med hundarna så för jag lite statistik här på bloggen hur långt vi sprungit. År 2013 blev inte alls som jag hade tänkt mig och det blev inte särskilt många km tyvärr, slutade enligt följande:

Iris: 240,2 km
Madeleine: 179,4 km
Lina: 177,7 km

Men nu är det nytt år och nya kilometer som gäller! Iris och jag premiärade i går och sprang 9,95 km på 63 minuter. Rätt bra tid och tempo då Iris stannade och kissade två gånger och vi även fick ta stopp för knytande av mitt högra skosnöre.

Hoppas att hela året ser ut så här!

Jag tycker att det är lika viktigt att ställa krav på mig själv som att ställa ev fysiska krav på hundarna. Därför tycker jag att det är lite extra viktigt att även jag kommer ut och rör på mig.

Kan man ställa krav på att hunden ska orka springa hur länge som helst i sökskogen om man själv inte orkar ta sig ut till figgen sen? Kan man kräva att hunden ska spåra över stock i full fart om matte själv hänger som ett ankare och flåsar där bak i linan? Ska hunden orka rondera alla indiantälten i högsta fart om man själv tuffar fram med rollator där i mitten av planen?

Hur tänker ni andra? hur fysiskt aktiva är ni?

20 oktober, 201320 oktober, 2013

Imponerande SM-bedrift och 14 km

I helgen har barmarks-SM för draghundar gått av stapeln i Filipstad. Jag är så sjukt imponerad på Magnus Bergström och hans dobermann Mexx som tog hem segern och ett SM-guld i kickbike med två hundar när Magnus bara körde med en!

Innan tävlingen uppmanade jag någonstans på facebook Magnus att krossa på SM men jag visste inte ens att man kunde krossa så här mycket! Som lök på laxen vann de ju givetvis SM-guldet i kickbike med en hund också.

Jag blev helt tårögd så grymt impad jag blev när jag läste om bedriften! Grattis Magnus!

Stort grattis till Anna-Carin och hennes luddisar också!

Med draghunds-SM i luften så gjorde jag något som jag inte gjort på länge, jag tog båda hundarna med mig ut och sprang en runda. Det var varmt och skönt i luften och jag kunde springa i t-shirt. Det enda dåliga var att grusvägen vi sprang på var väldigt blöt, den liksom sög tag i skorna. När vi hade sprungit en mil och var på väg hem igen gjorde vi en avstickare i det lilla motionsspåret och sprang några extra kilometer där också.

När vi kom hem hade vi sprungit lite mer än 14 km och var leriga och glada! Jag bara älskar att springa med båda hundarna och se dem tuffa på så förnöjt på varsin sida om mig. Särskilt glad över att Lina med sina nio år fortfarande hänger med och är pigg hela rundan. Fotade oss telefonen efteråt.

3 april, 20133 april, 2013

Lina springer i nya västen

I dag har vi haft en bra dag. Den började med att Kira och matte Jessica kom hit på fm. Solen lyste och vi gick en lång promenad med Kira och Iris. Några av mina bästa vänner råkar även ha dobermann, Jessica är en av dem så det var inte bara hund som diskuterades på promenaden.

När vi kom hem igen efter närmare en och en halv timmes promenad satte vi oss ute på min trappa och fikade i solen.

Jessica och Kira åkte vid tretiden och jag bytte om till träningskläder och tog med mig Lina ut på en löparrunda.

Jag tror vi slog rekord i antal spottade rådjur längs vägen. På ett ställe var de så många att jag trodde det var några ovanligt feta gäss först men icke. Minst 15 fick jag det till när jag stannade och fotade dem även om bilden blev suddig på det långa avståndet.

Lilla Lina är så lätt att springa med, inte ens när en hare sprang framför oss på vägen en bit behöver jag hålla i kopplet extra hårt eller mycket. Hon drar och vill jaga haren men hon drar så mjukt och med så lite kraft att man inte behöver vida några andra åtgärder än att säga till henne att sluta. (Vilket hon ignorerar till rätt stor del men å andra sidan gör ju inte det så mycket).

Annars gick det bara trögt att springa. Det tog emot hela rundan och det gick jättelångsamt, Lina undrade nog om vi sprang eller promenerade. Samtidigt kunde jag inte vara missnöjd. Det är bättre att springa 12 km långsamt än att inte springa alls. Och det gör mig så glad och lycklig att Lina snart 9 år är frisk och både orkar och vill hänga med.

Lina hade sin nya väst på sig när vi sprang i dag, nu har hundarna varsin. När vi kom hem gick hon och satte sig längst nere i trädgården och spanade ut över ängarna på andra sidan hästhagen. Hon såg nöjd ut tycker jag.

7 juli, 20127 juli, 2012

Vem tog åskan?

I dag sa väderleksrapporten att det skulle åska och regna. Jag åt frukost och hoppades att jag skulle hinna göra något med i alla fall en av hundarna innan ovädret skulle börja. Tanken var att jag skulle springa.

Men vilken hund skulle få följa med? Iris hade precis sprungit milen med husse bara för någon dag sedan men hon behövde ju också rastas. Det var lilla Linas tur att springa så inte kunde jag låta bli att låta henne följa med. Slutade med att jag bestämde mig för att springa med båda, fort innan åskan kom!

Bytte om till träningskläder och Iris började fatta vad som var på gång och följde noga efter mig. Lina började vakna i korgen och lura på om hon kanske skulle få följa med. Åh vilken tur att jag valde båda, nu skulle ingen bli ledsen över att behöva bli lämnad hemma!

Safe-ade med att sätta på mig dragbältet och satte hundarnas koppel i det för lite extra säkerhet. Gick ut och blev helt ställd över hur varmt det var ute. Bastuvärme!

Började springa och blev så glad över hur fint båda hundarna sprang på varsin sida om mig. Mina duktiga hundar!

Några km senare var vi varma alla tre, Lina började ligga lite bakom mig i kopplet, Iris tunga hängde längre ut än vanligt, jag var tvungen att vika upp mina löparbrallor så det blev lite svalare om benen.

Efter dryga 5 km sprang Lina flåsandes i full koppellängd bakom Iris och mig och jag vågade inte fortsätta springa utan att ta paus. Vi stoppade klockan och stannade till i gräset bredvid lilla grusvägen. Lina rullade sig och flåsade, Iris skuttade runt och gjorde lekinviter.

När jag konstaterat att Lina såg rätt pigg ut ändå vände vi och sprang hem igen. Lina hamnade genast längst bak men höll sig där, jag behövde inte dra henne framåt i alla fall, hon bara pinnade på. Jag tittade över axeln hela tiden, hur mådde hon där bak? Vi såg ut så här;

Så sprang vi förbi hästhagen vi passerat på vägen dit, fast då hade Iris sprungit närmast hästarna, sedan jag och Lina längst bort från, nu var det Lina som hamnade närmast hagen. Plötsligt kände jag ett litet ryck i dragbältet och hörde ett litet VOFF! Iris och jag vände oss förvånat om och såg hur Lina tagit ett spänstigt utfallshopp mot närmaste häst som stod och betade precis innanför staketet.

VA?! var det enda jag fick ur mig men mer behövdes inte, Lina vet att man inte får göra så och hade redan slutat skälla innan jag hade hunnit vända mig om.

Den sista biten var jag inte lika orolig för Lina och kanske kände hon av det för plötsligt sprang hon jämsides med mig igen.

Hemma efter 10,2 km la sig Lina i skuggan och Iris sprang och hämtade en boll som hon tyckte vi skulle leka med.

Resten av dagen var vi ute och jag klippte gräs och fixade och donade. Tog ut Iris skyddsärm och körde en liten stund med henne, fasen va kul hon tycker att det är! Plötsligt längtade jag efter IPO!

Ingen åska eller regn syntes till och jag undrar fortfarande vem det var som tog åskan.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!