…det inte är några konstigheter alls att det här är din utsikt från badkarskanten när du glömt stänga dörren till badrummet helt.
Mina hundar brukar inte få följa med in och då ligger i alla fall minst en av dem utanför badrumsdörren och väntar, gärna med lite bakgrundspip av längtan. Iris har gett upp lite på det där men inte Sally, hon vill vara med! Det var med andra ord hon som tog sig in och höll mig sällskap, smakade lite på vattnet i badkaret osv.
Iris turbo ger mig lugn
Dobermann är utan tvivel en livlig ras. Jag tror många dobermannägare lever i tron att ”min hund måste vara värre än de andra”. Så även jag, ibland undrar jag om Iris kan göra något sansat och i lugnt tempo.
Samtidigt har jag upptäckt att all den där livligheten när den väl slår av ger mig en otrolig lugn och ro.
När jag kommer hem efter att ha jobbat natt t ex känns det som en billig fylla i huvudet och allt hela jag längtar efter är att få krypa ner i sängen och somna innan huvudet ens lagt sig tillrätta på kudden. Så vrider jag om nyckeln i dörren och öppnar. Jag älskar ljudet av Iris som hört mig öppna dörren och rivstartar i sängen där uppe hos husse. Snabba steg följs av hund som rasar ner för trappan, hon måste missa ett par trappsteg varje gång och varje morgon måste vara en chans att bryta benen på väg ner. Hon har så hög fart att hon inte klarar att svänga runt hörnet och ut i hallen, hon får liksom bromsa in och tar sedan ny fart när hon riktat om sig själv. Ut genom dörren som en kanonkula med något lämpligt i munnen som hon lyckats få med sig längs vägen mellan sängen och ytterdörren.
Om jag vill klappa henne måste jag kommendera henne sitt, annars far hon bara runt som en flipperkula med snurrande svans. När hon sätter sig darrar hela hon, öronen är strukna bakåt längs huvudet samtidigt som hon ljudar med munnen full av det hon nu fått med sig i brådskan. Jag brukar inte låta henne sitta där mer än att jag hinner känna på henne sov-varma päls och säga hej innan jag låter flipperkulan skjuta iväg igen.
Jag går ett varv runt huset och plötsligt känner jag inte av tröttheten av nattens sista timmar och väntan på att äntligen få lämna jobbet och åka hem och sova. Jag tittar bara på Iris som vid de här laget lugnat sig lite, släppt det hon hade i munnen och nosar efter vad som kan ha hänt på gräsmattan under natten. Jag undrar så ofta varför vissa fläckar precis i närheten av där jag står eller går är så viktiga, är det verkligen något eller någon som varit där eller hittar hon bara på för att hon precis som jag vill vara nära nu när jag precis kommit hem igen?
När hon kissat på gräsmattan springer hon i högsta fart i förväg till ytterdörren. Väl där upptäcker hon precis som vanligt att jag inte är hack i häl, vänder och rusar för att möta mig igen. Vi går mot dörren tillsammans, hon stannar i hallen och tittar noga på mig, ska hon få sin frukost nu, det faktiskt finns ju faktiskt en mikroskopisk chans?
Jag tar av mig jackan och lägger ifrån mig mina saker, tittar på Iris och säger att nu går vi upp och lägger oss. Det är då Iris gör sin magiska lilla grej och blir som genom ett trollslag helt lugn. Hon går alltid bredvid mig uppför trappan, lunkar liksom metodiskt uppåt ett steg i taget och jag kliar hennes rygg under tiden vi går. Det brukar bli ett litet stopp längs upp på typ sista trappsteget så att jag verkligen ska komma åt att klia ordentligt innan vi lufsar mot sovrummet.
När jag kryper ner under täcket står Iris och tittar på mig. När jag lagt mig tillrätta lockar jag på Iris och säger åt henne att lägga sig och hon inte redan gjort det. Hon går några varv, snurrar lite i lugnt tempo innan hon lägger sig ner med en duns och ger ifrån sig en lång suck. Som att hon äntligen får lägga sig och sova igen. Jag tror faktiskt hon somnar före mig ibland och har jag riktig tur så har hon lagt sig så jag kan lägga armen om henne. Då händer det att jag känner hur lugnt och långsamt hennes hjärta slår där inne, det är så otroligt rogivande och sövande.
Det är som lugnet efter en storm och det går inte att låta bli att påverkas av den.
Vi aktiverar varandra
Söndag. Ska jobba natt på barnsjukhuset så då då gäller det att göra det bästa av den lediga tiden innan det är dags för jobbet. I mitt fall är ”det bästa” att vara ute så mycket som möjligt och vara med Iris. Vi aktiverar varandra rätt bra.
Först högg/sågade jag ved och Iris roades sig med att släppa ner sin boll bland alla långa grenar som ska sågas upp. Jag fick hämta upp bollen ett par gånger när hon inte fick upp den själv. Hon hjälpte även till att tugga på några av grenarna som ska kapas.
Sen blickade jag ut över ängarna på baksidan av huset och eftersom sommarbetet för hästarna nu är över för säsongen fick jag ett infall att lägga ett spår i hagen. Vi spårar så sällan så när bara tanken på det dyker upp gäller det att ta tillvara på idén direkt! Iris stängdes tillfälligt in i huset och jag gick ut i hagen och la ett spår med tre grejer i.
När spåret var lagt klippte jag andra halvan av gräsmattan (vi tog första halvan i går). Iris slutar aldrig att försöka träna när jag klipper gräset, det är hon som har bestämt att det ska vara så, inte jag. Hon lämnar sin boll eller leksak på gräset, springer i fatt mig och går fritt följ tills jag säger varsågod. Ibland skiter hon till och med i att springa till sin boll när hon får utan springer bara ett litet varv och återvänder sedan till min sida. Inte en enda gång uppmuntrar jag henne att komma till mig, helst av allt skulle jag faktiskt vilja klippa i fred men återigen har hon bra pli på mig den där Iris och jag kan inte låta bli att göra som hon vill. En timmes gräsklippning är med andra ord bra aktivering för oss båda.
Efter det rensade jag ogräs längs häcken. Då ägnade sig Iris åt att släppa bollen i skallen på mig och ville att jag skulle kasta den. Hon fick som hon ville, som vanligt.
När det hade gått nästan två timmar hämtade jag spårlinan och selen och så gick vi en promenad runt alla husen för att komma bort till hagens början. Jag hade verkligen ingen aning om hur detta skulle gå och hade en känsla av att jag skulle få se det hela som babyövning och ha henne i kort spårlina. Men så verkade hon ju spåra ändå och jag släppte ut henne i linan. En golfboll och ett gammalt märgben gav viss störning men till min stora glädje så struntande hon faktiskt i hästbajset! Hon tog sig själv till första apporten och efter lite uthållighet från min sida så fick vi till och med en liggmarkering!
Andra apporten som var en proffspinne gick ännu snabbare att spåra till och liggmarkeringen kom också snabbare. (Iris har innan plockat upp apporterna men det blir så mycket cirkus över den övningen att jag velat lära om). Det gladde mig så mycket att se henne ligga där bland häsbajset och vakta sin pinne och vänta på belöning, jag var tvungen att ta en bild innan vi fortsatte!
Sista saken var en kampgrej och Iris och jag lekte med den och firade att det gått så bra en stund innan vi gick hem igen.
Väl hemma sa Iris att hon ville kampa mer med sin leksak så då bestämde vi oss för att köra lite lydnad. Jag hängde kampleksaken i ett träd och så fick Iris göra en massa moment i följd innan hon fick frikommando efter hoppet. Till sist övade vi på loss en stund också.
Nu ska vi sova middag under filten i soffan tillsammans.
Väck inte den hund som sover
Det blåser ute i dag, igen. Utemöblerna på altanen åker lite hit, lite dit i vinden och jag ska ärligt talat säga att jag inte har för avsikt att spendera särskilt mycket tid ute.
Istället har jag dammsugit, städat, torkat, tvättat och vattnat blommor. Sånt som Iris inte bryr sig särskilt mycket om utan går och lägger sig under tiden.
Det finns sängar, soffor, fåtöljer att lägga sig i men jag hittade henne i gästrummet liggande som en kanelbulle nerklämd i en stol på ett överkast som jag lagt där.
Hennes leksaker och bollar ligger i hela huset, ändå låg det två strumpor (ej matchande par) i och runt stolen där hon vilade.
Jag hämtade kameran för att ta en bild men då märkte Iris att hon fick uppmärksamhet och satte sig genast upp.
Jag försökte vänta ut henne, låtsades pilla med pelargonerna i fönstret men den gick Iris inte på, hon la sig inte ner igen. Uppenbarligen hade jag slutat med de tråkiga sakerna och skulle ägna mig åt henne istället!
Iris hoppade ner och sprang och hämtade sin blåa boll (nu skulle det minsann inte vara strumpor längre).
Hon fick som hon ville: uppmärksamhet. Iris tycker att det är jätteskojigt när hon har något i munnen och jag försöker ta det från henne. Hon ställer sig så nära att jag når och sen står hon helt still där och väntar med bus i blick på att jag ska göra ett försök. Hon är lika nöjd varje gång som jag inte är snabbare än hon som fort vänder bort munnen.
När vi hållit på med den leken en stund blev vi seriösa och tränade istället. Fjärrdirigeringar och visst ser Iris mycket allvarligare ut plötsligt?
När jag kände att det var dags att fortsätta hänga tvätt igen la jag upp bollen på kaminen och hoppades på att Iris skulle gå och lägga sig igen så att jag kunde fota henne där i stolen (nu var jag förberedd och gick runt med kameran i färdigställning).
Men se det gick inte, Iris hade haft tråkigt tillräckligt länge och nu skulle hon ha bollen, inte vila i stolen.
Efter det har hon följt efter mig med sin blåa boll. För att jag skulle få hänga tvätten i fred utan att hon kom och la bollen bland de blöta kläderna så fick jag gömma bollen så hon fick aktivera sig med att leta efter den under tiden. Samma nu när jag satte mig framför datorn, Iris springer runt och letar efter bollen på nedervåningen (den ligger i husses högra gympasko) och jag försöker skriva så fort som möjligt för snart vet jag att den där bollen landar i mitt knä igen.
Jag vet att det heter väck inte den björn som sover men jag tycker att det passar bättre med ”väck inte den dobermann som sover”, särskilt inte om du vill få något gjort.
Lina del ett och del två
I dag har jag saknat Lina jättemycket. Varit ledsen och gråtit över att jag inte får se henne igen.
Då hjälper det lite att man har nästan 40 000 bilder på datorn och Lina är med på rätt många av dem. Film har jag också, timvis.
Så jag satte mig och gjorde Lina-film. Försökte sammanfatta våra år tillsammans. Eller så valde jag bara ut de bilderna och filmerna som jag tyckte mest om i hjärtat. Oavsett så blev det rätt långt och både en del 1 och en del 2.
Åren 2004 till 2010 (mest bilder och lite film)
Åren 2011 till 2014 (massa film och lite bilder)
Blir man klokare med åren?
Nu när jag har hela bloggen samlad här på ett och samma ställe har jag kollat en del på gamla inlägg och kan konstatera att bara fyra månader efter att jag skaffade Lina, två månader efter att jag började blogga, redan då skrev jag om bråk och uppfödare i dobermann-Sverige.
På dobbe-forum just då handlade många inlägg om Linas uppfödare och hon var även flitig på att svara på forumet och på sina bloggar. Mycket av kritiken och bråken som var då kände jag mig träffad av fast jag inte borde ha tagit åt mig och jag skrev bland annat i juni 2006;
Slutligen skulle jag önska att alla hundägare skulle vara snälla och hjälpa varandra, istället för att stjälpa varandra. Detta är även orsaken till varför jag fortsätter att stå fast vid att man ska prata lugnt och artigt med varandra och inte skrika. För ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Och den dagen jag gör dem så tar jag gärna konstruktiv feedback så att jag kan bättra mig istället för en utskällning. Tänk så trevligt om detta även kunde gälla i alla hund- och dobermannforum där ute i cyberrymden.
Ändå var detta innan facebook, när de flesta bara hade en hemsida (som inte updaterades så ofta), ett fåtal hade en blogg.
I ett annat inlägg från juni 2006;
Att alla inte kan hålla sams i kennel-världen är oturligt och icke önskvärt, men samtidigt inte så ovanligt antar jag, en viss konkurrens råder ju mellan uppfödarna.
Men om dessa uppfödare och så kallade vänner av rasen för ett ögonblick påstår att den sandlådenivå som just nu dominerar diverse forum är saklig debatt som på något sätt bidrar till någon slags kvalitetsförbättring, kan jag bara beklaga och rycka på axlarna att just rasen dobermann drabbats av dessa individer. (Det finns undantag tack och lov!)
Hade det inte varit för att jag själv fick mig en ful släng av sleven nu i december på det slutna uppfödarforumet så hade jag sagt att det numera var sällsynt med skitsnack på den låga nivån. Alla har med andra ord inte klivit upp ur sandlådan ännu men tonen har faktiskt blivit bättre.
Eller så bråkas det inte om samma saker längre. Då var det personangrepp och anklagelser angående enskilda hundar eller uppfödare, nu lägger folk sin energi på att ha olika åsikter om facebooksidor och annat.
Men det viktiga är ju inte vad alla andra gör utan vad man själv gör. Med andra ord; har jag blivit klokare med åren?
Mina erfarenheter är uppdelade i tre; den ena delen är starkt kopplade till bloggen och är det något man lär sig genom att skriva välläst blogg så är det att inte lita på någon och tänka efter före. Förr litade jag på folk på ett helt annat sätt och var rätt naiv. Hörde jag en snyftig historia så trodde jag oftast på personen i fråga, nu vet jag att det ofta är självförvållat och ofta är rätt kryddat. De som tar sina bråk och snyfthistorier offentligt vill höras och synas. (En av anledningarna till att jag t ex inte publicerade hela den där tråden om vad som skrivits om mig på det där forumet)
Den andra delen är den riktiga världen. Det som inte händer på min mac. Dobermannklubben och dobermannägarna som jag träffar. Tack och lov är det den världen som är det absolut bästa med att ha dobermann och jag är så glad att jag upptäckte den biten. När jag satt hemma och var ny inom rasen så trodde jag att det som hände på nätet på något sätt avspeglade den riktiga dobermannvärlden, nu vet jag att de två sakerna har väldigt lite med varandra att göra.
På nätet blir det lätt klanbildningar (kennelbildningar) och folk hänger upp sig på strunt. I verkligheten tror jag faktiskt att jag träffat och/eller tränat med hundar från de flesta kennlar i Sverige och jag har aldrig brytt mig om varifrån de kommer eller vem som fött upp den när det kommer till träning eller träffar. (Även om jag vet att det finns ett fåtal som bara tränar med ”rätt” dobermannägare och faktiskt lägger energi på sådant men det är ju bara att beklaga att de inte blivit klokare med åren)
Dobermannklubben har under mina år med dobermann gått från något tråkigt som jag inte brydde mig så mycket om till att vara den grupp av människor som jobbat för att få till förändringar inom aveln och DCM, de som varje år lägger ner tid och möda på att ordna ett riksläger (som bara det är värt hela årsavgiften till SDK för att få vara med på), ordnar utställningar, tävlingar, träffar samt engagerar sig för både medlemmar och rasen.
Jag har även förstått att inget händer av sig självt och försöker hjälpa klubben med det jag kan.
Den tredje och kanske viktigaste delen är att jag nu är medveten om allt jag inte lärt mig ännu. Alla misstag jag gjort, de flesta med Lina den stackaren men även med Iris, som jag lärt mig mycket av. Att jag nu känner mig själv och mina hundar bra nog för att veta på vilket sätt jag vill träna dem på, oavsett vad eventuella proffs har att säga om den saken. Vad jag tycker är roligt och hur liten betydelse det faktiskt har vad andra tycker om mitt sätt att ha hund.
Bloggen hjälper mig även att hålla minnet av den första tiden med dobermann levande och jag hoppas att den hjälper mig att vara ödmjuk inför andra som är nya och inte lärt sig ännu. Hur jobbigt det kan vara ibland.
Kanske har jag blivit klokare med åren då? Samtidigt läser jag det jag skrev för snart åtta år sedan och inser att jag var rätt klok då också, det stämmer fortfarande det jag skrev.
Kan heller inte låta bli att klura på om fröken Lina, numera tant Lina, blivit så mycket klokare med åren? Svaret på det är väl nja men hon ser väldigt klok och världsvan ut med sina gråa strån och snälla blick.
Jag vill gå in, sa Lina
I dag var det mulet tråkväder ute, men det är bara att vänja sig det är det här som är Skånsk vinter även om jag vill det eller ej. Började morgonen i soffan med att glo på tv och klappa på hundarna.
Men så hörde jag hur grannen mitt emot körde motorsågen och tog ner träd. Såg en annan granne från fönstret när han stod på stege och ränsade hängrännorna. Här kunde vi ju inte ligga i soffan längre!
Jag klädde på båda hundarna och försökte ta tag i slutspurten av lövhögarna på tomten.
Väl ute på tomten gick det ungefär fem minuter innan tant Lina ville gå in. Först lockade jag på henne, busade lite med henne och pratade snällt med henne. Det hjälpte ungefär en minut, sen kom Lina på att hon hellre ville gå in igen.
Iris hittade sin leksak och sprang som vanligt runt med den och ville att jag skulle leka med henne och kasta. Men henne kan man ignorera på ett helt annat sätt för hon ger ändå aldrig upp. Hon bara fortsätter och följa efter och gör vad hon kan för att få mattes uppmärksamhet. Att lägga leksak eller boll i det jag håller på med funkade som vanligt. Under tiden stod Lina vid dörren och ville in.
Jag gömde Iris boll så hon fick leta efter den. Gick runt huset och tittade på när Iris letade. När jag kom tillbaka till framsidan stod Lina utanför dörren och ville in.
Till slut fick Lina som hon ville och jag släppte in henne. Under tiden stod Iris utanför dörren och såg orolig ut över att hon också skulle tvingas att gå in redan. Lina viftade på svansen när hon tuffade in till soffan, Iris viftade på svansen när jag kom ut till henne igen. Alla nöjda.
Krattade så länge jag orkade och sen tränade jag rutan och hoppet med Iris istället. Krattade lite, tränade en stund till och så höll vi på. Testade att skicka Iris på kort avstånd och dubblade sedan avståndet och hon hittade rutan hela tiden, duktig hund.
När vi krattat/tränat färdigt gick jag in och frågade Lina om hon kunde tänka sig att följa med på en springtur och det ville hon så gärna. Det är inte alls samma sak att vara ute på tomten och vara ute i koppel nämligen. Lina blir superlycklig av koppel och ännu lyckligare om det visar sig att Iris inte ska med!
Så vi sprang fem km under tiden som Iris stannade hemma och vaktade huset. Efteråt var vi glada alla tre fast på olika sätt, jag hade krattat och sprungit, Iris hade fått träna och vara med matte och Lina hade fått springa och ha ensamtid med matte.
Hur fastnar en doberman i ett staket?
Hur ofta motionerar du dina hundar? Hur mycket kräver en dobermann? Kan jag skaffa dobermann fast jag bara haft schäfer, setter och en tax innan?
Det är säkert inte bara jag som ibland får frågor från folk som är sugna på dobermann. Jag svarar så gärna på dem och jag kommer med glädje att fortsätta svara på frågorna också men ofta känner jag ändå att frågorna som ställs inte riktigt kommer åt det folk borde få reda på om rasen.
Som exempel skulle jag oftare vilja svara på frågorna Är det sant att en dobermann är som gubben i lådan och du aldrig slutar förvånas? (Ja) Är det sant att när en dobermann har hunnit tänka en tanke har den redan utfört handlingen och jag som ägare kommer att bli gråhårig väldigt snart? (Ja) Var får en dobermann alla sina konstiga påhitt ifrån? (Ingen aning, visste jag det vore jag allsmäktig!)
För att förtydliga vad jag menar kan vi ta ett exempel från dagen som jag i brist på bildbevis helt enkelt får berätta med bilder, igen;
Jag hade jobbat natt och vaknade vid 12-tiden. Då hade husse redan varit så snäll att han gått en långpromenad med hundarna och jag kunde därför ägna mig åt att göra saker som passade mitt trötta huvud bra. Nämligen kratta löv i fina vädret under tiden som hundarna gick och nosade och lekte lite på tomten.
Eftersom vi numera har ett 1,8 m högt staket som löper dikt ann det gamla gunnebostaketet (ca 60 cm högt) så behöver jag inte längre oroa mig för att Iris ska hoppa över staketet efter grannens katt utan kan koppla bort just det problemet. ELLER?!
Näe, för jag har en dobermnan och dobermann är som gubben i lådan och det bara sprakar till!
Jag kan inte ens redogöra för händelseförloppet, jag vet inte när eller vad jag la märkte till i vilken ordning men här är det jag kan komma ihåg och vet att jag konstaterade så här i efterhand:
- jag såg ingen katt, granne, grannhund eller annat som rörde på sig som kunde ha gjort att Iris bestämde sig för att hoppa.
- inga ljud, varken från Iris eller något annat hördes.
- jag vet att Iris är medveten om det nya staketet då det inte är gjort av osynlig och magiskt tunn fiskelina
- jag hann bli arg fast det hann inte bli något mer än en tanke för sen skyndade jag fram och försökte hjälpa min hund loss från staketet.
För tydligen är det så här; om man tar full fart mot ett staket som är 1,8 m högt så tar det tydligen stopp och det höga staketet tillsammans med det gamla staketet samt fysiklagarna ser gemensamt till att staket plus hund bildar en sorts kokong.
I denna kokong hänger hunden utan att kunna komma loss för egen maskin och kan sprattla bäst den vill, den behöver hjälp för att komma ur staketfällan. (Viktigt att ni fattar att min bild inte är i närheten av att beskriva situationen korrekt och ja, jag kommer för evigt att ångra att jag inte knäppte en bild först och sen räddade henne!)
En följdfråga för den som (mot förmodan och all logik) fortfarande är sugen på en dobermann efter detta kan ju då vara Vad händer efter att en dobermann fastnat i ett staket och du som ägare lyckats få loss hunden? Svaret är enkelt! Dobermannnen känner att den har fast mark under tassarna igen och riktar återigen sin energi mot grannträdgården och ser ut som att hundrackaren tänker göra ett nytt försök.
Men då kan jag tala om att hunden får en kratta i huvudet och äntligen hinner den lilla, lilla hjärnan ikapp dobermannkroppen och du ser i ögonen på din hund att den plötsligt faktiskt kommer ihåg att det var ajabaja och springer därför och hämtar sin boll istället och undrar glatt om vi kan leka med den då istället nu när matte ändå slutat kratta löv!
Hjärtligt välkommen till livet med dobermann!
Den turkiska mattan
För länge sedan, närmare bestämt sommaren innan Lina flyttade hem till oss, var husse och jag i Turkiet på semester. Där köpte vi bland annat en röd matta som skickades hem till Sverige efter semestern.
Lina och mattan har alltid kommit överens, till en början hade vi en regel att hon inte fick tugga ben på mattan och den reglen var enkel att följa. Lina är en duktig hund på sånt.
Sen kom Iris och plötsligt var bentuggning mattans minsta problem. Från att ha en lugn Lina som aldrig brytt sig om några leksaker eller strumpor fick vi en liten tjockis som älskade bollar, leksaker, ben och allt som man fick bära i munnen. Mattan invaderades av bra saker som Iris la där och mattan hamnade på glid. Iris rivstartade mattan upp på väggen hela tiden.
Även om Iris blev rumsren tidigt så kissade hon ofta på sig när hon blev glad eller uppspelt, vilket var jämt. När vi dessutom fick besök av Iris syster Myra (som inte kallats piss-Myra för intet) i februari 2009 blev det nog både en och två glada systerstänk på mattan. Kort därefter hade vi gett upp det där med bentugg och båda hundarna adopterade genast mattan som det bästa stället att tugga slajmiga ben på.
Mattan har genom åren fått en mer hundig nyans och lyster kan man säga och mattan blev till slut så skitig att ingen av oss ens vågade ta den till kemtvätten. Många gånger har husse och jag skämtat om att vi köpte en onödigt dyr bentuggarmatta åt hundarna.
Därför trodde jag att den lilla mattan fick den sista dödsstöten när någon av hundarna för några dagar sedan gick och hämtade en flaska matolja i det öppna skafferiet och lämpligt nog placerade flaskan på mattan, lät oljan rinna ut och förnöjt stod och slickade från oljepölen. (Ja, hur gick det till?! Dessutom tror vi faktiskt att det var Lina!)
Eftersom botten ändå var nådd kunde jag lika gärna förstöra resterna. Jag hängde upp den på en grej i badrummet och spolade av hela mattan med varmvatten. Jag är rätt säker på att man inte ska behandla äkta mattor på det här sättet så det är inget tips jag försöker förmedla här! Däremot kan jag säga att det var tveklöst sju års smuts som rann av mattan!
Nu har mattan hängt på tork i lite mer än en vecka och… ja den ser faktiskt ren ut! Den ligger på golvet vid hundkorgen igen och både Lina och Iris låg hela kvällen på den i går framför brasan.
Mattan lever igen och med tanke på hur bra den faktiskt har överlevt alla hundfällar, biabäddar och allt annat vi köpt så börjar jag undra om en turkisk matta som bentuggarmatta faktiskt är en bra investering?! Bara att hälla lite olja på den cirka vart sjunde år för att få lite nytt liv i den sen! Hepp!
Hurra ropade Iris
Satt och åt lite sallad till lunch i dag. Njöt av solen och kikade på en rovfågel som cirkulerade på himlen ovanför mig.
Lina tog det lugnt hon också, låg i solen och njöt.
Iris tyckte att vi var tråkiga och kom och sa till att nu är det dags att göra något. Så jag reste mig från stolen, detta gjorde Iris väldigt nöjd och glad, äntligen skulle vi leka eller göra nåt. Hurra! ropade hon.
Lina önskade att vi aldrig hade köpt Iris.
