Satt på cyklen på väg hem från jobbet idag. Solen lyste och det var sommar-mysigt ute. På väg hem passerar jag en hundrastgård och jag såg på håll hur stans coolaste rottweilerhane var där inne med husse. Sen såg jag att hunden som han lekte med var misstänkt lik en brun dobermann så då bestämde jag mig för att stanna cykeln och ta mig en pratstund.
Att det finns en till brun dobermanntik här i stan visste jag sedan innan och jag ser den ibland från bilen eller möter folk i hundrastgården som först förväxlar Gittan med den här tiken. (Brukar inte ta många sekunder för i stort sett alla andra hundägare att inse att “nope detta är inte samma hund”)
Jag stod där vid grinden och småpratade lite som man gör med andra hundägare när hussen som äger den bruna tiken plötsligt sa “Du har ju haft dobermann länge nu”.
Jag svarade lite svävande att ja, jo det har jag väl, min nuvarande hund är ju ändå min fjärde dobermann och tiden går fort osv. Då säger han “Ja, det var du som fick mig att köpa min första dobermann, jag har ju följt dig länge på nätet”
Jag blev så snopen. I min värld finns jag liksom inte längre i dobermann-Sverige. Gömt mig bakom ett hörn i skuggan är vad jag gjort. Sist något liknande hände var när jag gick in på en Arken Zoo butik för något år sedan och tjejen i kassan skulle registrera mig som kundmedlem reagerade på min mailadress med att utbrista något i stil med “Åh det är ju du, jag har aldrig ägt en dobermann men jag har följt din blogg i evigheter och du fick mig att gilla rasen” Där och då trodde jag att detta var första och sista gången detta skulle inträffa.
Jag tycker det är superkul att jag spelat lite roll. Det gör mig glad i dobermann-hjärtat.
