Med lilla bebisen så blir det av förklarliga skäl inte så mycket skidåkning för oss denna vinter. Men jag njöt i fulla drag (vitsigt va?!) av det vi hann med nu i slutet på februari! Här är Iris på sjön.
Snö här hemma i norr
Efter närmare fem år i Skåne är vi nu tillbaka i Stockholm. Känns bra på många sätt men extra bra just nu då vi efter rätt snölösa vintrar i Skåne nu njuter av snön här uppe i norr, haha!
Det enda som är lite dåligt eller tråkigt är att det inte finns så många preparerade skatespår och ännu färre där man kan åka med hundarna dessutom. Vi är därför hänvisade till att åka på isen just nu vilket funkar helt ok det också.
Sally skuttspringer fram i snön och tittar fortfarande på annat när vi åker. Iris springer som en kanonkula och skiter i allt, hon passerade till och med en lös hund som jagade tennisboll på avstånd för några dagar sedan!
Fysträning och drag-experimentet
Nu var ju inte början på sommaren så skojig direkt så då plaskade vi inte så mycket i havet som jag hade velat. Men i juli blev det bättre och när Sally dessutom lärde sig simma så spenderade vi så mycket tid som vi bara kunde där. De sprang, simmade, hoppade och jag kan inte tänka mig bättre fysträning för dem.
När vi inte var på stranden så sprang vi milen. Iris ofta med husse och jag med båda samtidigt. Iris har blivit så duktig på att springa i drag att hon känner av när hon ska ta i och när vi tar det lugnt, precis som när vi åker skidor. Springer jag inte mitt snabbaste, ja då gör inte Iris det heller.
Sally fick till en början springa lös varvat med att vara kopplad i selen. Hon har ändå inte dragit så mycket när vi har sprungit men jag ville vänja henne vid selen. När jag sprang med båda hade de dragsele på utan problem med andra ord.
När jag försökte åka skidor eller springa med Lina och Iris samtidigt i drag för flera år sedan gick det skitdåligt. Iris som blev taggad när selen kom fram och började varva igång tog ut lika mycket kraft på att springa allt vad hon orkade framåt som hon gjorde på stackars Lina. Det gick inte att ha dem springa jämsides och dra men Iris har inte haft några problem alls med att springa bredvid med Sally. De har sprungit så fint sida vid sida.
Någon gång i september fick jag därför den briljanta idéen att ta fram den riktiga draglinan och koppeldelaren och testa när vi skulle ut på vår milen-runda. Koppla ihop dem på riktigt istället för att ha dem i varsitt koppel som tidigare.
Om du som nu läser det här tänker ”Är du dum i huvudet?” så har du helt rätt.
Till mitt försvar så vill jag säga att det gick finemang att koppla ihop dem och gå utanför grinden. De nosade lite i gräset och jag hann ta en bild innan jag började fippla med runkeeper.
Sen hände något. Det var som att Iris plötsligt kände att detta var den riktiga draglinan och sänkte hela kroppen och började förväntans-skälla som hon gör när vi ska åka skidor och hon måste vänta på att man får på sig skidorna. Hon började vända sig mot Sally och för att få stopp på det så började vi springa. Iris sprang som fan! Sally som nyss tyckt att Iris var läskig tyckte det var störtkul att vi nu skulle springa allt vad vi orkade och hakade på Iris. Milda makaroner gör aldrig det på asfalt, fy fan va läskigt fort det gick!
Jag räddades av att Iris stannade och bajsade men höll knappt på att få stopp på henne för att plocka upp, hon skulle iväg igen! Efter det stoppade jag all tidtagning, vi gick med mig som ankare bort till grusvägen i kortast möjliga draglina där jag sakta men säkert vågade släppa ut på linan och öka tempot.
Nu hade Iris lugnat sig en aning och cirka fyra kilometer senare var det riktigt behagligt att springa igen. De sprang jättefint bredvid varandra och Sally fick till och med busa lite med Iris utan att hon blev sur.
Den sista kilometern får Iris alltid bråttom hem men nu var jag beredd, vi gick hem sista biten.
Det var första och sista gången jag sprang med dem i drag i den linan. Efter det var det som att Sally plötsligt fattade att man kan ta i och sedan dess har knappt kunnat springa med dem båda samtidigt ens, jag måste ha skitkorta koppel. De blir för starka tillsammans.
Däremot ska vi göra om det med skidor på! I vinter ska jag susa fram bakom två dobermann i drag! Räknar med att bryta mina ben, haha!
Iris och husse i skidspåren
Varje dag när husse och Iris kom hem från skidåkningen berättade han att Iris hade varit så duktig i spåret vid möten, omkörningar osv.
Men det var först när husse hängde på sig GoPro-kameran som jag fick se med egna ögon. Som vanligt kunde jag inte låta bli att göra en film av det också.
Vill du dra mig i pulkan Iris?!
När jag fick veta att jag hade cancer längtade jag efter vår skidresa. Det var något att se fram emot i allt det dåliga. När det dessutom inte kom någon snö i min del av Skåne på hela vintern så längtade jag ännu mer. Därför blev jag först väldigt ledsen när jag insåg att jag inte skulle kunna åka skidor efter mina andra operation då vår skidresa var inplanerad.
Ändå åkte vi upp till fjällen och husse åkte skidor med Iris. Sally och jag tog små korta promenader och njöt av snön ändå. Samtidigt längtade jag så innerligt över att få fara fram över snön efter Iris jag också.
Husse hade tagit med vår plastpulka och jag var tvungen att testa. Kunde Iris tänka sig att dra mig en liten bit i pulkan trots att jag inte kunde hjälpa till och trots att hon sprang från husse och Sally? Vad skulle hända om vi mötte någon? Jag hade ju dålig eller ingen möjlighet att styra pulkan samt att bromsa med mitt onda ben skulle inte bli ett dugg bra.
Här är svaret på frågan Vill du dra mig i pulkan Iris?!
Jag fick även svar på vad som hände vid möte på vägen tillbaka. Duktiga, snabba hund!
Iris GoPro skidåkning!
Iris och husse kör drag och allt är filmat med GoPro-kameran!
Vårvintervecka!
Vår enda riktiga vinter denna säsong var en vecka av vårvinter! Minusgrader på nätterna och solsken med många plusgrader på dagarna. Det gällde att åka skidor på förmiddagen innan snön förvandlades till snömos i alla plusgraderna som den strålande solen gav oss.
Här är några bilder från veckan:
Vecka 13 är ingen stor fjällvecka i Fjätervålen, vissa dagar såg vi knappt några andra människor under förmiddagen när vi susade fram i spåren. Inget jag klagar på, tvärtom. Det var skönt att kunna ha Iris lös både i spåren, kring stugan och på promenaden.
Eftermiddagen ägnades istället åt att sitta utanför stugan, lyssna på snön som smälte från taken. Lyssna på fåglarna som sjöng vårsånger. Det var nämligen de enda ljuden som hördes. Annars var det precis knäpptyst. Vi fikade och Iris tuggade ben på sin kudde.
Den tystnaden gjorde att Iris lyssnade extra noga och hennes lilla nos fladdrade konstant åt olika håll när hon snusade i luften. En enda gång hörde vi hur några människor gick nere på vägen nedanför stugan, Iris flög upp och morrade dovt så jag nästan undrade om hon glömt att hon sett folk förut.
Men som sagt, mest slappade vi!
Äntligen snö!
I går lämnade vi det våriga och snöfria Skåne bakom oss och åkte norrut. På eftermiddagen hade vi kommit till Värmland och där stannade sov vi över hos våra värmländska favoriter; Hille och hennes Anders, deras ljuvliga barn och två dobermannvovvar!
God middag fick vi och till och med Iris fick smaka på kycklingen innan vi gick och la oss och sov gott.
Underbart att vakna av att två kids kryper ner i sängen och fnittrar när morgonpigga Iris pussade oss alla tre och hoppade runt. Dobermannvana barn är roliga barn!
Efter frukost fortsatte vi vår resa och några timmar senare var vi framme vid målet; Fjätervålen!
Efter att ha vridit på elementen, varit och handlat mat samt spårkort så var det äntligen dags för skidåkning! Som jag har längtat och alla förväntningar införlivades!
Så skönt att sätta på sig skidorna vid stugan och sen knata genom den djupa snön bara några meter för att sedan vara i skidspåret!
Iris var pigg och totalt övertänd och ville bara gå på en växel; full fart. Kommandot ”sakta” ville hon inte alls kännas vid!
Men spåren var både breda och totalt tomma så då fick hon väl dra då. Jag plogade efter, hehe.
Efter ett tag kopplade jag loss Iris och hon förvandlades från drag-idiot till lösspringande med bra koll bakåt. Husse och jag skejtade/åkte i spåret efter henne och jag tror alla tre var lika lyckliga. Så härligt, en sådan ljuvlig frihetskänsla! Vi turades om att åka kortare sträckor bakom Iris.
Att jag lät Iris springa fritt var dels för att jag kunde och dels för att jag inte ville köra slut på henne.
Jag gjorde en liten instagramfilm idag från dagens 10 km långa premiärtur men jag kan inte lägga in den i inlägget med telefonen. Ni får klicka på instagramloggan här i högermarginalen för att titta!
Nu är vi skönt trötta och längtar tills i morgon!
Första gången på BK
Enligt det gamla ”man tagar vad man haver” hamnade vi på ett lite otippat ställe Iris och jag de där härliga dagarna då vi faktiskt fick ha snö. (Tror det varade fem eller sex dagar innan vi återgick till den skånska vintern igen med två-tre plusgrader och regn).
För snötäckte var så tunt att vi behövde ett bra underlag fritt från ojämnheter för att kunna åka och den lilla sjön jag hade tänkt åka på hade för dålig is. Så det blev faktiskt ett besök på klubben, ett annorlunda sådant. Som ni ser hade vi redan åkt några små varv när jag började filma.
Drag på asfalt och en fantastisk källare.
I går var Iris och jag i Örkelljunga på Lenas lek & fritid. Sören och Lena höll öppet en söndag för att dobermanklubben skulle få komma dit och träna och prova på. Jag såg även mycket fram mot det här; ”…Elisabet Bengtsson som har alaskan malamute, när hon berättar och svarar på frågor om drag och draghundsträning. Om vädret tillåter har vi kanske möjlighet att få se en draghund (dobermann) arbeta…”
Det fanns alltså en annan dobermann som körde drag som vi skulle få se? Hurra!
Sörens lokal nere i källaren var hur skojig som helst! Själv såg jag min chans och skulle köra T-sök med Iris men vi hann inte köra innan det var dags för Elisabet att prata drag.
När Elisabet började undrade jag fortfarande vilken dobermann det var som skulle visa upp draget, ingen hade dykt upp speciellt med sin. Kanske hade det blivit inställt. Men än sen, alltid kul att få prata lite om drag med någon som tävlat i det ändå.
Sen blev det dags att gå ut till Elisabets bil och titta på hennes trehjuling, selar mm så hörde jag en fågel viska i mitt öra att det var Iris och jag som var den dobermann som skulle visa upp sig. Förutom att jag blev förvånad så stod vi på en asfaltsväg inne i stan och den fria dragsträckan som fanns att köra på var lika rak som den var kort.
Efter några sekunders fundering tänkte jag ändå att det kunde var kul att testa att åka trehjuling så jag frågade Elisabet om det gick bra att jag plockade ut min hund och testade. Det fick jag.
Ut med Iris ur bilen, på med dragselen och Iris blev helt vild. Även om hon var jobbig så lät jag henne hålla på, vi behövde uppvärmningen. Gick med henne lite fram och tillbaka, sprang några meter när hon fick dra i sele och koppel bara längs vägen och sen försökte vi köra drag med trehjuling. Vid det här laget hade Iris helt gått i spinn och bara skällde och hoppade på mig.
Någon frågade om Iris var snäll så de kunde hjälpa till att hålla henne åt mig och jag hörde hur någon svarade ”Nej” bakom mig innan jag själv hann svara. Marina klev i alla fall fram och tog henne och försökte hålla henne åt mig men det hjälpte inte. Iris bara vände tillbaka och hoppade och hade sig på mig.
Så jag körde plan B, jag rullade igång trehjulingen och då äntligen fattade Iris och satte iväg skällandes längs gatan. Jag höll in handbromsen hela tiden då jag inte vill nå någon högre fart och det var dags att säga ”sakta” nästan direkt. Vi körde fram och tillbaka fyra gånger och de två sista gångerna gick det bra. Sören tog bilder på oss under tiden så nu finns vårat första och sista dragpass på asfalt dokumenterat.
Väldigt kul att dra lite i alla fall! Vore allt skoj med en kickbike…
Efter asfaltsdraget gick vi in och fortsatte med söket. Iris fick vänta en stund innan det var hennes tur då jag inte ville ha kvar samma sinnesstämning och när det väl var hennes tur så gick det hur bra som helst.
Att titta på de andra hundarna som letade efter sina respektive mattar gjorde väldigt glad. Alla hundarna jag såg tänkte till, jobbade på, gav inte upp och visade prov på skön attityd när underlag och grejer förde oväsen. Särskilt impad var jag på valparna som var med! Ascoola!
Andra gången Iris var nere i källaren precis innan det var dags att åka hem filmade jag henne. Inte så mycket för egen utvärdering men mest för att kunna visa upp stället och lokalen. Jag försöker alltid att gå efter Iris när hon letar men när jag filmade så tänkte jag mer på filmen och försökte att stå lite still, Iris blev lite konfunderad över det så efter några minuters filmande stängde jag av kameran för att kunna vara ”normal” igen när hon hittade och kunna belöna.
Kan säga att det inte var sista gången vi besökte den källaren!