När vi kom hem efter den plågsamma chihuahuapromenaden häromdagen och det visade sig att de där små benen fungerade som de skulle blev jag irriterad på lilla fröken hund. Tyckte att hon var bortskämd, konstig och inte borde få kallas hund.
De två små fick ändå stanna en stund inne hos oss eftersom jag ville att de skulle få lite mer frisk luft istället för att gå in. När de strosat och kissat en stund på tomten hägnade jag in dem bakom kompostgaller så att jag kunde ta ut Iris ur huset. (ja de kan vara ute tillsammans men då vaktar jag dem hela tiden och det var jag för lat för).
Båda gick och satte sig (för att sedan lägga sig) på den lilla kudden som jag tog ur Iris korg.
Fasen va gulligt att de fick plats båda två, Iris brukar använda kudden att vila huvudet på! Så oskyldig man kan se ut när man är liten. Jag var tvungen att fota dem.
Efter en stund såg lilla gumman hästarna i hagen utanför tomten och började spana. Så jättesöt där hon satt och kikade bakom gallret! Gulli-gulle-gull!
Iris märkte att jag ägnade min uppmärksamhet på de små och ville också vara innanför kompostgallret. Började putta på det och pipa avundsjukt.
De två små var så gulliga att jag liksom glömde bort att en av dem just sabbat hela promenaden.
Tur att du är så söt, annars hade du nog hamnat i papperskorgen och ingen hade velat ha dig lilla hund. Gulli-gull! Ett skitbeteende kan tydligen kompenseras av söthet och jag känner mig ytterligare ett steg närmare att förstå en del småhundsägare vars hundar beter sig som galenpannor.
Även om de är så söta och gulliga så väcks ändå inget ha-begär hos mig. Det finns liksom ingen go i dem. De verkar inte vilja att jag ska kasta boll till dem eller träna. De verkar nöja sig för bra med att bara vara eller vila. Känns nästan som man stör de här små varelserna när man vill att de ska röra på sig eller göra något. De verkar nöjdast när de får ligga i knät och inte göra något alls.
Iris, hon blev nöjd och glad igen först när jag slutat fota de små och bara ägnade mig åt henne och hennes leksak igen.
