Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Fuck cancer – Livet med dobermann

Den första skidturen, lycka!

På grund av, eller kanske snarare tack vare, att mitt operationsärr sprack på väg upp till fjällen så fick jag mer rörlighet i benet och lite av smärtan när jag rörde mig försvann. Det hål som blev i min ljumske (där jag med lätthet kunnat trycka ner min tumme om jag hade känt för det) läckte massor däremot och jag fick byta förband stup i kvarten tills jag fick telefontips från en av sköterskorna på ”min” mottagning; byt ut absförbanden mot inkontinensskydd. Best shit ever!

Jag spenderade veckan i fjällen med fasttejpade inkontinensskydd på benet som inte behövde bytas lika ofta och med ett ben som blivit rörligare och mindre smärtsamt. Sista dagen var jag därför tvungen att prova skidorna, det fick bära eller brista.

Att ta med sig Iris på det äventyret var inte aktuellt så uppspelt som hon blir när det är dags för skidåkning. Sally däremot fick dra på sig gippmokk-tossorna och följa med lös på sin första skidtur.

Även om jag åkte som en pensionär, även om jag inte vågade skjuta ifrån ordentligt med högerbenet, även om jag hade dubbla inkontinensskydd för män fasttejpade på benet, även om jag kände i hela kroppen hur mycket kondition jag förlorat på en månad så var jag så glad att jag började gråta efteråt!

Det var så otroligt härligt att jag kunde om än bara för en liten stund. Det var så härligt att få röra lite på sig! Härligt att Sally var så duktig. Filmen nedan (som blir den sista från fjället) är ren och skär lycka för mig!

Ja, vad gör man…?

13mars152 Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?

Till att börja med så får man försöka få husse att förstå att nu är det bara han som står för promenaderna ett tag framöver.

Resten av tiden gäller det att undvika hundar som hoppar upp på ditt onda ben, hundar som sätter en tass eller två rakt på operationsärret och sist men inte minst; se till att din valp inte använder den där jädra påsen och slangen som kampleksak! Inte helt lätt ska jag säga, inte helt lätt.

Men så är det ju det där med träning och aktivering av dobermannskallarna också.

Iris är relativt enkel, även om jag inte kan gå så bra så kan jag säga ligg och sen stappla ut i trädgården och gömma en boll eller leksak. Sittandes på en stol utomhus med benet i högläge kan jag kommendera ”framåt” (=spring iväg några meter från mig) och kör sedan lydnadens fjärrdirigering med sitt, ligg och stå. Sist men inte minst blir det Iris-favoriten kasta boll.

Men valpen, där känner jag att vi halkar efter! Inkallningsträning sittande på stol är inte samma sak som att gå på promenad så som Emelie beskrev i föregående blogginlägg. Jag vill prägla henne så mycket som möjligt på mig och nu är det husse som går med henne och Iris och hon som leker.

När husse är ute och springer milen med Iris försöker jag därför använda all min energi jag får ut ur mitt ben till att leka och träna med Sally. Sitt och ligg, inkallningar, kamp och letaövningar. Det sistnämnda tänker jag berätta lite mer om nu.

Filmen: Jag började redan inomhus i januari. Kastade ut en femkrona på golvet och klick-belöning när hon nosade på den. Femman var så stor att jag nästan direkt bytte ut den mot ett mindre mynt. Mynten krympte och till slut övade vi på det minsta jag kunde hitta här hemma, ett tvåcents euromynt. Sally fattade direkt att det lönade sig att nosa på pengen. Det var även lätt att flytta ut övningen till gräsmattan och sedan dess har jag alltid lite småmynt ligger i jackfickan. Fyra dagar efter operationen nu i mars kunde jag med dränslangen i släptåg halta runt och kasta mynt i trädgården.

Nu kom det väl till pass att jag skyndat långsamt med belöningen och att jag faktiskt inte själv vet alla gånger var myntet hamnar. Jag gick så sakta efter operationen att Sally var tvungen att vänta och duttade flera gånger innan jag var framme med belöningen.

Att spåra med Sally just nu vill jag inte då jag i spåret vill kunna belöna snabbare och veta att jag orkar gå (inget av det kan jag just nu). Däremot hoppas jag att vi kommer att ha nytta av hennes lilla nos-dutt-markering när vi sätter igång sen igen.