I dag när Iris och jag skulle gå ut på förmiddagen råkade det slumpa sig så att en brevbärare precis sprang upp för alla trapporna samtidigt som Iris började springa ner. De två möttes därför väldigt hastigt mitt i trappan. De blev väldigt förvånade bägge två på varsitt sätt.
Jag blev arg på Iris och bad om ursäkt till brevis samtidigt så gott jag kunde. Brevbärarflickan försäkrade att det inte gjorde något men det kändes inte helt trovärdigt ändå… Iris undrade vad som gått fel.
Här hade historien kunnat sluta då jag en sista gång bad om ursäkt och sedan skyndade ner för trapporna i förhoppning om att alla inblandade skulle förtränga incidenten och allt vara glömt så snart som möjligt. Då hörde jag plötsligt brevbäraren ge ifrån sig ett litet Oj-tjut där uppe på vår våning. Va tusan nu då?
Tittade upp i trappan och där stod Lina som öppnat vår ytterdörr själv och nu också ville vara med!
Jag förvandlades till en elvisp med inbyggd trafikpolis och bad om ursäkt igen, förklarade, la Iris ner, puttade in Lina, berömde Iris, stängde dörren, bad om ursäkt en gång till och gick ut med Iris.
Brevbärare och hundar, en klassisk kombination. Vi ska försöka undvika dem så gott vi kan!