Snälla och gulliga Susanne Söderlind skickade mail till mig för några dagar sedan med bilder från dobermannracet på rikslägret med den enda startande hund jag inte kunde fota; Iris!
Iris är ju LO-mästare i snabbaste hund och det var jag inte sen att tala om för precis alla innan tävlingen drog igång. Jag var tvärsäker och sa flera gånger att det här vinner Iris punkt slut.
Jag anmälde Iris till två starter och jag tror vi hade startnummer 5 och 17. Jag tog ut Iris och började värma upp henne efter att den första hunden startat och Iris gasade upp direkt. Hon fattade att vi skulle göra något och det räckte för att få Iris att gå i spinn.
Dessutom var några av de ekipagen som startade före oss ”IPO-hundar” och deras mattar och hussar använde både pisk och bitkuddar för att få fart på sina hundar. De viftade, tjoade och höll på när de sprang i väg för att trissa sina vovvar att springa så fort de bara kunde. Deras ansträngningar funkade lika bra på min hund kan jag säga, hon blev tokig och ville jaga efter dem.
Satte på Iris hennes björkissele så att hon skulle slippa hänga i halsbandet vid starten och bad snällt Torbjörn om hjälp att hålla henne (Tack Torbjörn!) och sedan gick vi mot startlinjen.
Jag tog med mig Iris kamptrasa, inte för att hetsa henne att springa snabbare utan för att lättare samla in henne vid målgången. För Iris skulle inte springa för att få sin belöning, hon skulle springa för att komma till mig.
Inte att föväxla med Iris kamplust eller motivation för kamp/föremål! Men om jag och en skyddsärm skulle springa åt varsitt håll samtidigt så skulle hon aldrig tveka, hon skulle springa efter mig. Dvs äkta matte-är-bäst-kärlek byggd på relation.
Så istället för att köra tjoa och tjim som alla andra skickade jag bara en slängpuss till Iris och sa att jag tyckte hon var bäst och att jag älskade henne innan jag sprang i väg över planen mot mållinjen.
När jag var framme vid mållinjen fick Iris starta och hon sprang sitt snabbaste hela vägen in i mål.
Hon var så snabb att hon inte kunde få stopp på sig själv och sladdade förbi mig på rumpan några meter innan hon kom tillbaka till mig och trasan. Värdefulla sekunder men jag visste ju som sagt att hon var den snabbaste hunden i mål och hoppades på att alla andra skulle förlora tid på samma sätt.
Vann vi? Nope, det gjorde faktiskt Folke Lötbom och hans fina tik. Han var nämligen bäste deltagare att få in hunden till sig efter målgång. Tiden stoppades först när hunden ”var i kontroll hos föraren” eller vad det nu hette i reglerna.
Snabbaste hunden att korsa mållinjen enligt de två tidtagare som stod vid mållinjen? Äkta kärlek övervinner allt säger jag bara, det var Iris. Precis som jag sa.
Tusen tack för bilderna Susanne!
Åh, det där hade nog varit en bra gren för mig & Plex hah. Förutom att man ska få kontroll efter målgång ;)
Vi får utmana er någon dag! ^:^
Den lilla detaljen går ju att öva på! :-))
Kul att lyckats skicka lite bilder, ni var snabbast :) o Folke var grymmast whatever- older rules ;-D
Folke var en värdig vinnare och jag förlorar gärna vilken dag som helst mot honom!
Och tack igen för bilderna!