I går blev det aldrig tid till att blogga även om jag hade velat. Planen var att skriva ett långt inlägg om både gårdagen och dagen nu på kvällen.
Men näe… Jag börjar i slutet istället. För att vara lite mer exakt så börjar jag ungefär då jag höll på att packa ihop våra saker för dagen. Planen var att börja gå mot grinden och sätta hundarna framför någon fin snödriva och kanske ta en bild på båda flickorna i solskenet. Lina satt och Iris stod och väntade på att jag skulle säga varsågod så de fick kuta lite. Jag knäppte en bild på Iris där hon stod och mållåste på Lina.
Sa varsågod och började gå med kameran i ena handen och grejjerna i den andra. Hundarna rumlade runt och Lina surade över att Iris var så himla på. Iris skällde och jag sa åt knäppskallarna att komma någon gång. Plötsligt såg jag lite blod i snön. Vems var det? Inte mitt… Var det en liten tå/tass som börjat blöda igen?
Fäste blickan i turordning på bägge hundarnas tassar och försökte fokusera men inget blod. Samtidigt var det bara mer och mer blod på marken där Iris varit. Höjde blicken precis i tid för att se hur små droppar droppade från Iris öra.
Va fasen! tänkte jag och sa åt Iris att sitta så jag kunde föreviga blodörat. Kunde inte se då exakt var det kom i från. Nu i efterhand på bilderna så syns det ju väldigt bra men där och då var det inte lika lätt. Iris ville bara skaka på huvudet och ville inte stå still när jag skulle kolla närmare.
Ett stort jack i örat och ett lite mindre jack en bit fram på örat. Droppade på rätt bra…
Efter några försök till inspektion var jag blodig överallt och Iris spraymålade mig med sitt himla skakande.
Bort till bilen, fram med första förbandgrejjen, slog in Iris öra och huvud i ett förband och försökte lägga trycket över örat. Tror ni Iris var imponerad över detta? Icke!
Ringde Camilla som hjälpte mig med telefonnumret till Albano samt påminde mig om att det var helg. Satan, då är det ju megadyrt att göra illa sig om man är ett djur! Ringde ändå Albano för att rådfråga lite och under tiden jag satt och lyssnade på att jag var nummer ett i telefonkön så rullade jag dit. Väl framme var jag fortfarande nummer ett i kön. Iris lilla förband hade glidit på sniskan även om hon inte krafsat eller försökt få av sig det. Duktig hund.
Inne på Albano var det många andra små sjuklingar. Iris var dock den enda som blodade ner överallt! Jag försökte med alla medel att få förbandet på plats igen, men hala små blodiga öron är svårbandagerade! Dessutom tog hon alla tillfällen i akt att skaka på skallen. Löper hon? frågade en annan hundägare, jag hoppas att den hundägaren hade en hane. Ingen tik löper så där mycket!
När vi satt där och väntade så slutade det blöda efter ett tag. Konstaterade att de inte skulle sy och att jag lika gärna kunde slå in örat hemma som att de skulle ta helgbetalt för att göra det. Lilla bandageskallen fick hoppa in i bilen och åka hem igen.
Nu har jag en hund med inslaget öra och ihoptejpade öron så att hon inte ska lyckas skaka upp såret hela tiden. Husse hade slängt tratten eftersom den såg så äcklig ut…