I dag passade jag Emelies lilla Anna i några timmar. Man blir tydligen lite yligare när man ska vara ensam hemma när man löper…
Här märkte vi inget av ylandet! Här var det bara tik-träff för fulla muggar. Jag tog med mig hundarna till en rasthage och väntade sedan tålmodigt i närmare 30 min på att hagen skulle bli tom så vi kunde ta över den helt.
Det blir tydligen ännu roligare att springa när man fått vänta lite på något gott också. Lina var pigg och ville att alla skulle jaga henne hela tiden, någon som alla ställde upp på.
Även om det nu är barmark mest överallt så var det inte det i hundrastgården. Dels ligger större delen av den oftast i skugga även om vi lyckades njuta av solen då vi var där, dels är snön där så packad av alla tassar och fötter som gått där under vintern att det nog tar lite längre tid att smälta. I dag var snön mjuk och utan isfläckar i alla fall så hundarna kunde kuta på bäst de ville.
Jag som varje gång jag ser Anna utbrister ”Hon har vuxit!” gjorde ju givetvis så även i dag. Satte gänget ner för bild också och nu kan vi nog säga att Anna blivit stor på riktigt, både löp och storleksmässigt.
Att Anna löpte var för övrigt inget som någon av mina vovvar verkade bry sig så mycket om. Trodde kanske att stämningen kanske skulle riskera bli dålig mellan dem men jag tyckte tvärtom att de lekte bättre ihop än vanligt.
Kanske kände både Lina och Iris att hon är en riktig tik hon med nu och kände mer kvinnlig gemenskap?