De senaste dagarna har vi varit i Katrineholm och hälsat på min mamma. Katrineholm skiljer sig från Stockholm på fler sätt än invånarantalet och den gnälliga dialekten…
I Katrineholm finns en ovanligt stor zoo-affär som vi givetvis var tvungna att besöka, både för att Lina hade behov av lite mer magvänligt foder för sin lilla mage och för att det skulle köpas ett nytt halsband. Konstaterar rätt snabbt att Linas vanliga foder kostar nästan 100 kronor mindre än här i Stockholm. Kollade på ett halsband i Lidingö centrum förra veckan, de ville ha strax över hundralappen för ett vanligt länkhalsband. Köpte ett i Katrineholm för 64 kronor. Tänker ju inte börja släpa med mig 15-kilossäckar med foder på tåget hem varje gång jag besöker min mamma, men jag tänker passa på att shoppa allt annat när jag är där! Är man snål student så är man, dessutom var flickorna som jobbade i butiken väldigt glada och trevllga och sånt ska belönas med konsumtion. En kvinna som var i butiken för att köpa hundfoder undrade om Lina var en jakthund. Detta säger mig att rasen inte är så vanlig i stan eller att hon hade noll koll.
För Stockholm är hyfsat dobermanntätt, de är inte direkt vanliga men jag och Lina har mött 10 stycken på Gärdet och här på Lidingö de senaste tre månaderna. Alla dessa har varit trevliga hundar. Jag flyttade visserligen från Katrineholm efter studenten -95 och har efter det endast gjort kortare gästspel i stan, men jag vågar påstå att stan inte är så dobermanntät. De få dobermann jag känner till från tiden jag bodde där var bångstyriga rackare och delvis livsfarliga. Hela Katrineholm visste vem ”killen med den galna dobermannen” var. Hunden bet flera personer, en av mina bästa kompisars mamma blev biten i handen, och när den attackerade en cyklist skrevs det om den i tidningen. Det är kanske bara en känsla jag har, men när jag går med Lina i Katrineholm så känns det som om hon anses vara livsfarlig hon också. När vi skulle ta tåget hem igår skällde Lina ut en liten brun hund på tågstationen och då lät hon lite galen hon också, så det kan hända att vi gav stans dobermann-rädda lite vatten på sin kvarn precis innan vi lämnade stället. Dåligt.
Annars tror jag att Lina trivdes i Katrineholm. Hon har varit ute på mammas tomt hela dagarna och vilat på gräset, mest i skuggan, i värmen som varit. När det blivit lite svalare på kvällarna så har Lina gått med sin nya 15-meters långlina efter sig och nosat på kottar och tallbarr i skogen.
Lina hittar lite skugga och svalka från den varma solen under en bänk.
Veronica writes:
Ja, du har nog rätt angående K-holmarnas rädsla för dobermanns och allt har vi att tacka endast en person för. Vi har iofs inte dobermanns men corsos och vår nuvarande hane är importerad och därmed helkuperad. Nu är vi iofs vana men det är tröttsamt att höra elaka kommentarer eller se folk rygga undan när man går med honom på stan. Trots att han aldrig ens skulle göra en fluga för när. Så snäll är han. Jaja…men Kholm i ett nötskal. Här ska man ha schäfer eller rottweiler och träna ihärdigt på bruks. Annars kan man helt enkelt hålla sig inomhus med sin hund. Tråkiga, inskränkta småstadsbor. Lina var väldigt fin. :-)
Tack! Tanken slog mig att jag var ute på djupt vatten med min teori. Har ju trots allt inte bott där på så länge, mycket kan ha hänt sedan dess. Synd att höra att så inte är fallet. Samtidigt får ju höra rätt mycket här elaka kommentarer och sånt här i Stockholm också. Ni har jättegosiga hundar i a f!