När jag hade bloggat klart i går insåg jag att jag glömde bort att berätta om höjdpunkten med dagen!
Men innan jag berättar vad som hände så vill jag bara säga att i min vuxna kropp bor en femåring och att jag har väldigt lätt för att släppa fram den där ungen.
När vi åkte hem från skidåkningen i går lyckades jag hitta en guldplats att parkera på här på gatan. Någon hade skottat fram sin bil och gjort det ordentligt innan de åkte. Jag fick en perfekt uppskottad ruta att fickparkera min helt snöfria bil på mellan alla inplogade och översnöade bilarna. Hurra!!
Så började jag lasta ur bilen; selen, linan, skidorna, stavarna, hunden, pjäxorna, det blev lite att kånka på. Kunde inte låta bli att lägga märke till att det såg ut att vara väldigt bra skidunderlag längs hela gatan…. och fick en lysande idé!
Tog av mig stövlarna och drog på mig pjäxorna igen. Kopplade fast Iris i selen igen, tog grejjerna i ena handen och draglinan i andra och sen susade vi hemåt! Iris som inte hade fått dra så mycket på skidturen innan la i högsta växeln och sprang som ett as!
Frid och fröjd men så fick vi möte längre ner på gatan, en tant med liten hund på trottoaren och en bil kom körande rakt mot oss. Inte bra när man åker i närmare trettio km/h efter galen hund! Det var bara att lägga i nödbromsen; hitta lämpligt hål i snövallen till höger om oss, kasta sig ner där och skrika stanna till Iris samtidigt.
Damen med lilla hunden var då jämsides med oss på andra sidan gatan och blev så förvånad eller upprörd eller vad det nu var att hon istället för att gå vidare längs trotton bara stod där och glodde medan jag berömde Iris för att hon var så duktig!
När bilen hade passerat (föraren såg lika glad ut som jag) så kravlade jag mig upp och så susade vi vidare. Då kom det en bil körandes bakifrån också! Jag drog ännu en nödraket och sa till Iris Var är husse!? vilket gjorde att vi ökade tempot ännu mer och åkte sedan i full rulle hela vägen fram till vårat hus med bilen efter. Gick skitbra men det är inget jag rekommenderar alla att testa.
