Det är snart sex år sedan Lina flyttade hem till mig och jag började blogga om livet med dobermann kort därefter. Då bodde jag i en lägenhet som ligger högst upp på elfte våningen och i början älskade Lina att sitta i kökssoffan och titta ut på utsikten. Bilder här.
Den tiden var också en jobbig tid. Lina gjorde utfall och jagade. Det var jättejobbigt att möta andra hundar och jag vågade inte ha henne lös. Jag var både osäker och okunnig och visste inte vem jag skulle lyssna på eller hur jag skulle träna med henne.
Hade det inte varit för bloggen hade allt känns mycket mer avlägset, kanske till och med bortglömt?
Sen jag flyttade bloggen till galjar.se har jag även suttit och flyttat gamla inlägg hit (meningen är att allt ska flyttas) och då har jag läst genom de där inläggen som jag skrev 2006.
Nu är vi i Stockholm några dagar och bor i samma lägenhet uppe på elfte våningen. Med de gamla inläggen i färskt minne känns det väldigt speciellt att vara här igen. Idag satt Lina i sängen och tittade ut genom ett fönster och morrade på något hon såg där ute långt bort, långt ner. Som att färdas rakt tillbaka till 2006! Avlägset men ändå som att det var igår.
Folk pratar om hur viktigt det är att skriva träningsdagbok, förstå hur mycket lärdom jag kan dra av min i stort sett dagliga dokumentation av mitt hundliv och hur mycket det betyder för mig. Jag är så tacksam att jag började skriva! (Även om ingen läste vad jag skrev i början) Kanske alla borde blogga, hehe!
Hoppas att det håller mig ödmjuk och att jag för evigt minns hur det känns att vara ny, oerfaren och i behov av rätt hjälp.