Dagen efter att jag cyklade med Lina gjorde jag även ett försök med Iris. Det var viss skillnad!
Lina trippade fint och det var inte så svårt att få henne att springa bredvid cykeln med lagom drag. Iris fick på sig selen och gick in i drag-tills-jag-dör-mode! Jag fick använda bromsen flitigt för att hålla henne från att falla in i galopp och sen öka takten ytterligare.
På några bra raksträckor lät jag henne bestämma tempot tills jag kände samma känsla i magen som jag fick när jag bodde i Frankrike och någon lyckades lura mig upp på någon alptopp där enda vägen ner var en puckelpist från helvetet. Jag började tänka saker som att trillar jag nu så dör jag på riktigt.
Dessutom drar hon så himla mycket att jag funderar på att låta henne dra i björkisselen även om det innebär att hon hamnar lite längre fram än vad jag hade önskat. Låta henne trava i springern tills vi kommer till raksträckor och sen koppla om henne till draglina och låta henne springa framför cykeln.
En bra sak är i alla fall att hon lyssnade bra på sakta och stanna.