I dag ringde veterinären, vi fick hämta Linas aska.
Efter samtalet så började jag gråta jättemycket, sen fick jag väldigt bråttom, jag skulle bara dit direkt och hämta hem henne a s a p!
Väl framme fick vi en liten papperspåse och i den fanns en vit pappersurna. På påsen satt en lapp som tydligen hade följt med Lina hela tiden så vi visste säkert att det var hon.
Så konstigt att stora Lina fick plats i den där vita lådan. Så konstigt det var den här lådan som var att ta hem Lina igen.
När vi kom hem var jag tvungen att titta i lådan. Den var svår att få upp men när jag pillat lite så fick jag av locket och den bit papp som satt som skydd under locket. Där under fanns den, askan.
Askan såg konstig ut, små bitar i olika färger som taget från en smågrusig sandstrand där alla möjliga sorters snäckor, skal och stenar krossats. Jag rörde till och med vid askan, är det här du Lina?
Sedan la jag tillbaka pappbiten och satte på locket igen. Bar upp urnan och ställde den bredvid hennes ljus. Pratade lite med urnan. Satte det som var kvar av blommorna vi fick i samband med att hon dog för tre veckor sedan i en liten vas bredvid urnan.
Husse och jag pratade om att vi vill beställa en bild på Lina och rama in bredvid urnan också. Ingen av oss vill göra oss av med askan ännu. Men det känns skönt att hon nu har en egen plats där hon kan stå tills vi vet vad vi vill göra med henne. Det är skönt att ha dig hemma igen Lina.
