I dag ringde veterinären, vi fick hämta Linas aska.
Efter samtalet så började jag gråta jättemycket, sen fick jag väldigt bråttom, jag skulle bara dit direkt och hämta hem henne a s a p!
Väl framme fick vi en liten papperspåse och i den fanns en vit pappersurna. På påsen satt en lapp som tydligen hade följt med Lina hela tiden så vi visste säkert att det var hon.
Så konstigt att stora Lina fick plats i den där vita lådan. Så konstigt det var den här lådan som var att ta hem Lina igen.
När vi kom hem var jag tvungen att titta i lådan. Den var svår att få upp men när jag pillat lite så fick jag av locket och den bit papp som satt som skydd under locket. Där under fanns den, askan.
Askan såg konstig ut, små bitar i olika färger som taget från en smågrusig sandstrand där alla möjliga sorters snäckor, skal och stenar krossats. Jag rörde till och med vid askan, är det här du Lina?
Sedan la jag tillbaka pappbiten och satte på locket igen. Bar upp urnan och ställde den bredvid hennes ljus. Pratade lite med urnan. Satte det som var kvar av blommorna vi fick i samband med att hon dog för tre veckor sedan i en liten vas bredvid urnan.
Husse och jag pratade om att vi vill beställa en bild på Lina och rama in bredvid urnan också. Ingen av oss vill göra oss av med askan ännu. Men det känns skönt att hon nu har en egen plats där hon kan stå tills vi vet vad vi vill göra med henne. Det är skönt att ha dig hemma igen Lina.
Usch, vet hur det känns. Men tyckte på något sätt att det var skönt att få hem askan igen. Den har stått i våran bokhylla tillsammans med en bild, hans halsband och favoritleksak i 1,5 år nu. Vet inte om jag kommer sprida den eller helt enkelt låta honom bo kvar i hyllan, just nu känns det som att han får stanna här med oss för alltid.
Kram
Som vanligt skönt att höra att man inte är ensam. Att det går bra att vänta några år innan man bestämmer sig.
Tack!
Oj ser urnan ut så! Jag hade fått för mig att det var en mörk läskig sak. Fint ni gjort för tant Lina, lilla fina gumman Lina. Tänker på er.
Jag gillade att den var enkel och vit. Fast jag skulle kunna tänka mig att sätta fast ett litet hjärta eller två på den….
Jag gråter när jag läser ditt inlägg. Hade själv en underbar Dobermanntik för många år sedan, som dog alldeles för ung. Hon var en underbar personlighet, och jag kan fortfarande gråta över henne och sakna henne enormt. Jag var så ledsen och förtvivlad och kunde inte jobba när det hänt, allt blev svart. Hon vilar under lönnen där vi bodde då. Hon fick med sej sin filt och sitt koppel. Hon kommer att finnas i mitt hjärta så länge jag lever, Många ”skällde” på mej när jag köpte en Dobermann, för de var farliga!
Men mer underbar hund fick man leta efter. Vår hundrädda granne älskade henne. Hon kunde göra mej galen ibland när hon jagade grannens katter, men åh, vilken fantastisk vän hon var. Du känner inte mej och jag känner inte dej. Men jag har följt din blogg och dina fina inlägg och kände att jag ville skriva några rader. För jag vet ju precis hur det känns, och hur tomt det blir i hjärtat.
Kram, Eva
Åh så sorgligt men underbart på samma gång. De är härliga våra vovvar och tar en stor plats i hjärtat.
Tack för att du delade med dig!
Jag vet precis hur det känns…. Varken Daisy eller Lykkas aska har jag gjort mig av med.
Deras urnor är dock i trä och jag vet inte om jag någonsin kommer vilja sprida ut askan.
Tänker på er och skickar en stor kram
Har du fixat egna i trä eller fick du dem så? Oavsett så låter det fint.
Tack och stor kram tillbaka Camilla!
Jag fick tillbaka askan så. Verkar vara olika beroende på vem man vände sig till
Har en bekant som inte har ”slängt” askan på 3 år… Den står bra där den står.
MIna föräldrar har inte heller slängt ut askan ifrån deras hund. Han blev 7 år bara, pga av diskbråck (han skulle aldrig få bli hans gamla jag igen, mycket rehab, stor op osv.). Han står så bra i deras bokhylla. Men bild, urna och halsband är på plats.. Och saknaden efter han är stor! va 7 månader sen han försvann…
Så mycket de betyder för oss! Hoppas de vet de när de lever att vi älskar dem även efter döden.
Fina hundar du har Sara!
Det är verkligen en märklig känsla som infinner sig när man får hem askan efter sin älskade hund. Jag fick hem askan inte så länge sedan efter min egen Casey. Min kille valde dock att byta papplådan till en liten fin trälåda innan han kom hem med den till mig. Modigt att byta utan att fråga mig.
Jag valde att sprida askan i havet ett par dagar efter jag hade fått hem den. Mycket för att göra att ordentligt avslut. Jag har fått det berättat att avslut är viktigt. Jag hade dessutom bestämt mig innan Casey gick bort att jag ville sprida hans aska i havet – det som vi båda så mycket tyckte om genom hela hans liv.
Hur ni än gör tror jag ni kommer finna det bästa <3
Sofia
Jag läste din blogg då när din fina hund dog och märkligt är verkligen ordet!
Men va fint att sprida i havet… Jag har inget ställe som känns så där superrätt så hon får stanna här hemma tills vi kommer på vad som blir bäst.
Tack Sofia!
Jag har askan av mina två vovvar hemma och det känns så tryggt och skönt att ha dem hos mig. I början tänkte jag att jag skulle sprida ut dem någonstans, men tanken på att man kanske flyttar en dag och ”lämnar kvar” mina kära vovvar fick mig att ångra mig. Lägga dem på en djurkyrkogård vore också ett alternativ, men åter igen tänk om man flyttar… Plus att ibland är det någon som förstör på den fina kyrkogård som finns här i närheten och bara det ger mig gåshud!
Nä det är skönast att ha askan hemma tycker jag, så får man väl ses som en konstig prick, men det bjuder jag på… Ni kommer fram till ert beslut så småningom, låt det ta sin tid.
Med vänlig hälsning, Johanna
Så tänker jag också. Om vi flyttar från huset så lämnar jag Lina ensam kvar här. Vet inte om det känns rätt!
Husse och jag har skämtat om att det enda sättet vi vet hur vi skulle sprida askan på är om vi kastar den efter grannens katt. Då hade Lina verkligen fått som hon ville…
:cat2:
Låter klokt att Lina får stanna hemma med er tills ni hittar platsen som känns rätt!
Fint är det iaf! :)
Jag pratade lite med henne i morse, det känns rätt bra att hon står där på bänken när man vill säga något… :heart:
Vad skönt att hon är hemma igen, lilla Lina.
Och vad fint hon har fått det
Men vad märkligt, jag hade skrivit ett långt inlägg. Och så skrivs bara dessa två meningar ut. Tråkigt!
Jag gör en sammanfattning. Jag har askan kvar efter min katt Pysen, och efter Benetton. Även dom i träurnor. Kanske är det olika på olika ställen gällande urnornas utseende? Kommer inte ihåg att jag fick välja.
Pysen har varit borta i snart tio år, och Benetton i sex år. Men jag känner inte att jag vill göra mig av med dom. Pga samma orsaker som Johanna nämner här ovan.
Pysen och Benetton står bredvid varandra, med foton, halsband, ett ljus och en liten skyddsängel ❤
Oavsett hur du väljer att göra, så är det rätt ❤ Kram
Elaka blogg som bara publicerade två meningar!
Men snälla, snälla du Tessan! Du är en otroligt varm och gullig person och genom åren har du alltid funnits där som en god vän ute i cyberspace även om vi bara träffats ”live” några gånger.
Tack för sammanafattningen och för att du är du! Kram!
Åh tack, vilka fina ord. Jag suger åt mig och fylls av glädje ❤ Kram
Vet hur det känns. Vi har kvar två urnor efter våra vovvsingar. Ena var en dobermanntik som bara blev 3,5 år då njurarna slog ut henne. Hon spydde upp allt som hette mediciner när hon låg där på djursjukhuset och blev bara svagare och svagare då hon inte fick i sig någon näring eller vätska. Kroppen klarade inte av att behålla någonting och hon orkade knappt lyfta huvudet. Gick väldigt sakta och vingligt då hon skulle ut och rastas, ville inget hellre än att lägga sig ner igen.. Vad det berodde på vet vi inte och kommer bara ha våra spekulationer om vad det kunnat vara som orsakade detta. Men vi vet iallafall att hon har det bra där hon är nu. :heart:
Båda våra urnor är i trä och kommer stå oöppnade hemma åtminstone så länge vi lever. Tycker det skulle kännas så fel att sprida ut askan någonstans, tex på gården, för om man flyttar så lämnar man henne ensam, eller med några kanske helt okända människor som köper huset. Skulle aldrig kunna göra så mot mina älskade voffsingar!
Stackars lilla hunden :(
Hade jag vetat att jag skulle bo i detta hus i evighet så hade jag kunnat sprida askan här eller begrava den på något ställe men nu…. näe.
Har två urnor i mitt uteförråd = mina älskade katter ”Ida” och ”Göte” Känns så bra att ha dem nära, men vill inte ha träurnorna inomhus. De är med mig och bor helt enkelt i förrådet, känns bra för mig – alla sätt är bra – bara det känns rätt för dig. Har inte orkat skriva eller kommentera Linas bortgång tidigare då DCM är intill mig varje dag. Har skrivit kommentarer i din blogg tidigare angående min älskade Nova. Hon har tre syskon som redan är döda i DCM och i september förra året fick även Nova sin diagnos. Hon har en förstorad vä. kammare och vä. förmak är även det litet förstorat. Inga kammarextraslag hittills och vid ultraljud i december hos Jens Häggström såg det bra ut – endast 2-3 mm förstoring av vä kammare sedan september. Hon har inga symtom och medicineras med Vetmedin 5 mg 1 x 2. Försöker att bara njuta av varje dag tillsammans med henne = det enda jag kan göra. Kram / Gunnel
Åh, va skönt att Novas sjukdom går så långsamt! Hoppas innerligt att det fortsätter så och att du får behålla henne länge!
Denna förbannade skitsjukdom! :-((
Madde, jag har fortfarande Electras aska kvar hemma i den träurna jag fick hämta hem.Två år har gått sedan jag miste min älskade vovve.♥ Det har inte känts rätt att strö ut askan. Jag ville inte kremera henne, men hade inget val då det var vinter och jag inte kunde begrava henne. Du känner bäst vad du vill göra med askan efter din älskade Lina. Det är tufft och smärtan kommer över en när man minst anar…tårarna bara rinner och man kan knappt andas. Jag pussar ofta på urnan och talar om hur mycket jag älskar henne…hon var mitt allt. ♥ Jag vet hur mycket du älskade Lina och jag tänker ofta på dig i denna tunga tid. Det gör ont, fruktansvärt ont och det visar hur mycket våra älskade dobermann/hundar betyder för oss. Kram till dig och de dina
Lenis, du och jag har inte träffats så många gånger och jag kan inte säga att jag känner dig särskilt väl men jag VET inne i hjärtat att du älskade din Electra. Hon var en fantastiskt mysig och trevlig hund och jag är glad att jag fick träffa henne och följa henne på din blogg.
Jag tror hon sitter i himlen och saknar dig också!
❤❤❤ Jag har båda mina Colliepojkar i bokhyllan.
Atreio min första hund ligger i en liten fint snidad träask.
Han gick bort 05, har inte hjärta att gräva ned dom ifallman flyttar.
Så han följer med mig & Nemo som gick bort i april förra året har gjort honom sällskap ❤
Har inte vågat öppna kartongen som jag antar urnan är i eftersom jag inte visste hur den ser ut..men nu kanske jag vågar ta bort den för jag antar att det är en urna där i och att kartongen bara är ”omslag”. Hoppas jag. Han är här hemma nu, vi skulle vänta tills snön kom och sprida honom i den hemma hos min far, men nu vet jag inte om jag klarar det..det känns skönt på något vis att han är här hemma och det är ju faktiskt ingen brådska!
Vår kille blev bara 1 år och 8 månader. Han fick hjärtstillestånd under narkos och de kunde inte rädda honom :( Snart är det tre månader sedan och jag saknar honom varenda dag..
Men dina stackare! Bara 1 år och 8 månader är ju ingenting! :-((
Jag tycker också att det är skönt att ha Lina hemma, vi får se om vi kommer på vad vi vill göra med askan så småningom.
Linas urna var rätt svår att bryta sig in i, så jag tror inte att du behöver vara rädd att något plötsligt ska trilla isär eller ramla ut. Kolla du i lådan när du känner att du orkar.