En rätt vanlig dag

Idag har jag varit i skolan. Jag har inte riktigt lärt mig att koppla av 100% när jag lämnar lilla Lina själv några timmar. Tänk om hon bara går runt i lägenheten, känner sig ensam och ylar olyckligt? Håller hon på att försöka äta upp min smutsiga strumpa som slarviga jag lämnat framme och nu ligger där hemma på golvet och kvävs!? Fått upp balkongdörren och hoppat ut? (Just denna oro blir extra läskig då jag faktiskt bor på elfte våningen och i skräckscenariot skulle arga grannar tvinga mig att städa gården på resterna av en mycket platt hund!)

Så kommer jag hem. Vrider om nyckeln i låset, öppnar dörren. Knäpptyst! I en sekund, två sekunder. (Hon är död! Hon är död!)

Det välbekanta ljudet av ett språng ner från mattes säng och snabba tassar på parkettgolvet! Mot mig i hallen kommer Lina i full fart, viftandes på svansen samtidigt som hon både gäspar och passar på att sträcka ut vänster bakben. Snabb paus för att sträcka ut bägge benen, lika bra att ta hela kroppen samtidigt tydligen! När detta är klart är det så äntligen dags att pussa mig och studsa lite hit och dit!

Jag brukar bara gå in och byta byxor (rena jeans i skolan, de som borde ha tvättats i förrgår på promenaden) och sen går vi ut. I sovrummet ser jag exakt var fröken Lina har legat. Känner på överkastet, fortfarande alldeles varmt där hon legat. Och minsann ligger inte det stora tuggbenet, som var helt i morse, nu i lite mindre delar jämnt fördelade över hela sängen? Några bitar har i lagom uppblött, tuggat stadium lämnats därhän till förmån för någon större smarrigare del av benet och har därför torkat fast lite i överkastet.

Men vänta nu! Detta är ingen plats där någon legat och mått dåligt under tiden jag varit borta! Plötsligt känns det som den enda som plågats är jag efter en dag med redovisning i skolan och mer än två timmar sittandes på pendeltåg, tunnelbana och buss. En nyvunnen respekt för alla småbarnsföräldrar som lämnar sina barn på dagis, åker till jobbet och samtidigt klarar sig genom dagen utan hjärtbesvär innfinner sig. Mer än så hinner jag inte fundera, Lina står i hallen med koppel på och piper. Hon vill ut.

Världens finaste hund?

I denna blogg kommer jag att skriva om mitt nya liv med hund. Och inte vilken hund som helst utan Stars of Avalon Angelina Jolie. Skulle någon fråga mig, till viss del partisk som jag är, så är hon den finaste hunden som finns!
IMG_1659