Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Livet med dobermann – Sida 189 – En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv! Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 308

Väger lyckan för ett gammalt öra upp nöjet av en natts sömn?

Igår fick Lina ett grisöra. Lina som i vanliga fall är rätt restriktiv med svansviftningar (om inte matte är i närheten) viftade på allt vad hon orkade och sprang runt i glädjeyra med grisörat i munnen. Hon kunde inte ens komma till ro, lägga sig ner och börja knapra så glad som hon var. När hon väl kommit tillrätta på hallmattan gick det rätt fort att få i sig godsaken. Mums och lycka!

Så blev klockan närmare midnatt och Lina började gå omkring som en osalig ande och gjorde ett försök att öppna ytterdörren. Så vi gick ut hon och jag. Dålig i magen. Väl inne igen så går vi och lägger oss. Vid klockan två är Lina i hallen och försöker ännu en gång att öppna dörren. Vi går ut (mörkt, kallt och dålig i magen!). Nästa gång är klockan tjugo i fyra när Lina börjar bli orolig och visar att hon vill ut igen. Efter det hinner jag inte ens somna om då Lina mindre än 20 minuter senare vill ut igen. Det är i alla fall vid denna tid som solen kommer upp över horisonten, så jag beundrar soluppgången lite innan jag går och lägger igen. Sen får jag sova till närmare sex innan vi tar en sista liten nattsväng ut. Jag vaknar efter nio och det tar inte lång tid innan lilla Lina vill gå ut. Alla sex gångerna visar Lina tydligt att hon vill gå ut, alla sex gångerna lämnar hon blöta små högar efter sig därute i gräset. Jag vet nu hur min hund ser ut, låter och beter sig när hon vill gå ut. Och att det bara skulle ha varit slumpen att hon försökte öppna dörren häromdagen när hon ville gå ut kan jag nu stryka och mer eller mindre bevisa vetenskapligt.

Så strax innan jag ska äta frukost så börjar Lina hulka och kräks på köksgolvet upp lite gräs som hon knaprat i sig på vår senaste promenad. Konstaterar två saker; Jag har ännu inte lärt mig vilka varningstecknen är innan Lina ska kräkas (hade inte ens hunnit ut ur lägenheten på den lilla tid som gick mellan första hulkningen och lilla grässpyan) och om det nu var grisörat som ställde till det för oss så väger den glädjen inte på långa vägar upp för lilla Linas oro och vår störda sömn inatt.

En solig balkong

Ibland är det skönt att bara slappa. Vi är bra på det. Lina spenderar hälften av tiden med att ligga här ute i värmen på balkongen för att sedan ligga en stund på det svala parkettgolvet inomhus. Jag har ätit frukost här ute och sitter nu med min lilla dator i knät och hyllar utvecklingen och trådlöst internet.
2jun061

2jun064

2jun063

2jun062

Min hud har inte hårdnat ännu

Jag har velat ha en dobermann sedan jag gick på mellanstadiet tror jag. Lina blev ju en sen trettioårspresent till mig själv, så jag har ju haft rejält med tid att samla på mig information, läsa på och ta reda på mer om rasen. (Har ju trots allt gått cirka tjugo år sedan mellanstadiet!) Jag är väl medveten om rasens ”farliga” rykte, dess framställning på film och i media.

Men en sak var jag totalt oförberedd på, eller rättare sagt, jag trodde inte att det skulle vara så rätt upp i ansiktet på mig. Att folk skulle vara så fördomsfulla och ibland elaka. Alla dobermannägare jag har mött och pratat med har berättat om samma sak; Hur folk kommer fram och klappar deras fina valp/vuxna hund, allt frid och fröjd bara för att sedan studsa högt och långt när det framkommer att det är en dobermann. Och ofta med en efterföljande kommentar om att hunden de just klappat är livsfarlig!

De flesta dagar rinner det av mig som vatten, men så kommer det dagar som idag. Dagar då jag blir ledsen. När jag, även om jag inte vill, bakom min rygg hör ord som ”kamphund”, ”farlig mördare” och andra elakheter. Eller som jag berättat i ett forum för inte så länge sedan; Är ute med Lina en morgon, ser på håll hur en man med en labbe kommer mot oss. Jag ser hur hans hund lägger sig fint vid husses sida. ”Så duktiga ni är” säger jag glatt när vi närmar oss. Detta för att det är kul att ge beröm hundägare till hundägare. Jag vet ju hur glad jag blir när någon säger något snällt om min hund! Mannen svarar ”Ja, jag måste ju det, den där hunden slåss ju” Och Lina och jag har aldrig träffat dem förut!

Och alla rottweiler-, schäfer- och dobermannägare säger samma sak; ”Du vänjer dig” Säger att man blir hårdhudad efter ett tag. Men både jag och Lina har väldigt mjuk hud! Hade det inte varit för alla snälla hundägare jag mött där ute på promenaderna och Linas otroligt snälla uppfödare Eleonor så hade jag nog spenderat mer tid gömd under täcket tillsammans med Lina. Bara vägrat att gå ut.

Två idioter springer runt, runt!

Lina och jag har en lek som alltid är lika kul och som piggar upp oss bägge varje gång. Leken lämnar mattor och överkast en aning tilltufsade.

Lägenheten är byggd så att man kan springa genom hallen, ut i köket, vidare in i sovrummet, ut till vardagsrummet och slutligen hamna i hallen igen. Detta utnyttjar jag och Lina till max. Linas bästa ställe är öppningen mellan hallen/vardagsrummet, jag brukar stå i dörren mellan sovrummet och köket. Sen gäller det för mig att gömma mig för Lina (dvs gå åt det håll hon inte går) och för Lina att jaga ifatt mig (dvs springa ifatt mig alternativt byta håll och överrumpla mig). Detta är hur kul som helst och Lina börjar bli rätt bra på att finta mig. I hallen ligger en lång matta som är så tjock och därmed ljuddämpande att det är svårt för mig att höra vilket håll hon tar. Jag har en liten matta i sovrummet också, men den brukar hamna några meter bort under denna lek. Lina har en förmåga att ha en så hög fart i svängen köket/sovrummet att hon tar ut svängen över min säng! (Min säng är inte så hög och utgör i detta sammanhang tydligen inte ett farthinder.)

Roligast är när det är helt tyst i lägenheten och vi båda står still och försöker vänta ut den andre. Spänningen är olidlig. Så plötsligt tar Lina fart och jag inser en sekund försent att vi kommer att mötas och frontalkrockar! Oooiiihhh! Buskul!

Öppna dörren du Lina, jag följer med

Lina kan öppna dörrar. Detta ska hon ha lärt sig av sin klipska mamma Tiara. Lina har vid ett antal tillfällen använt sig av denna kunskap.

Första gången jag blev medveten om detta var någon vecka efter att Lina flyttat hem till mig. Jag kom hem efter att ha lämnat Lina själv i lägeheten en stund. När jag skulle stänga ytterdörren ser jag att dörren är ordentligt krafsad med långa och många märken efter Linas klor runt handtaget och låset.

Vid ett tillfälle skulle Lina stanna i Magnus föräldrars kök när vi var på utflykt. Detta passade inte fröken Lina som på enklaste sätt öppnade dörren till tv-rummet och gick och la sig på soffan där istället.

Min syster har också stött på denna talang när hon passat Lina hos sig och inte låst sin ytterdörr. Plötsligt hade hon en öppen ytterdörr och Lina var ute och kikade runt i trapphuset.

Dock har jag inte fått prov på hennes kunskaper live då hon inte brukar vara på väg någonstans när jag är i närheten. Så jag blev riktigt förvånad när jag i ögonvrån ser hur Lina går fram till ytterdörren och står där på baktassarna och försöker öppna dörren. Helt tyst, inget pip eller gny.

Jag blev så överraskad att jag bara gick ut i hallen, hoppade i mina stövlar, grabbade Linas koppel och öppnade dörren. Väl ute går fina Lina bara ett par meter innan hon sätter sig ner och bajsar. (Utan att gå in på detaljer så var hon otroligt dålig i magen.) Det är svårt för mig att avgöra hur länge hon hade kunnat hålla sig men jag har givetvis en teori; Hon hade bråttom och hon gick raka vägen till dörren för att hon var tvungen till det, inget annat. Min hund är ett geni.

Dö din rackare, dö!

Jag brukar minst varannan dag leta fästingar på Lina. Hon är så snäll och ligger still så fint och jag passar på att klappa henne lite extra, så det hela är mest mys och trevligt för oss bägge. Känna igenom hela pälsen och kika lite mellan tårna och i öronen. Och så idag hittar jag en dum, ful fästing som satt sig i hennes ljumske! Så mycket som Lina gillar att bli klappad i ljumsken och så snäll jag är som alltid klappar henne där, hur fasen lyckades odjuret sätta sig där utan att jag märkte det?

Plötsligt känner jag mig blodtörstig jag också. Fästingen ska inte bara bort, den ska dö. Efter att ha plockat bort den går jag raka vägen in i köket och plockar med mig tändstickor i farten. Tänder ett värmeljus som står på köksbordet, släpper ner fästingen och sitter sedan där supernöjd medan fästingen brinner upp. Dö din rackare, dö! Så går det när man försöker sig på att suga blod från min hund.

När den värsta blodtörsten runnit av mig börjar det istället klia överallt. Det liksom kliar överallt och ingenstans samtidigt som jag ryser. Vidriga lilla djur!

Löpträning, hur svårt kan det vara?

En av Linas ”uppgifter” här hemma hos mig att hålla mig sällskap i löpspåret. Bara ett problem med den bilden, jag!

Jag har jättefina löparskor att springa i, med ett litet lufthål under sulan som fläktar skönt när foten blir varm. Dock är dessa skor värdelösa när det är blött ute, lufthålet suger inte bara in luft utan förvandlar vid blött väglag mina strumpor till disktrasor!

Jag måste lyssna på musik med fart i om jag ska springa. Om min i-pod har lågt batteri måste den ju laddas och det tar en så lång stund att när den är färdigladdad så har jag tappat lusten.

Springer jag på asfalt får jag ont i benhinnorna.

Jag springer inte vintertid, när det regnar eller annat dålig och kallt väder.

Så här i början av springsäsongen har jag dåligt flås. Då är det skittråkigt att springa, jag vill bara gå. Helst hem.

Jag springer ogärna (läs aldrig) själv. Med en pojkvän som veckopendlar så skärs även antalet gånger ner rejält.

Lägg ihop ovanstånde två och ni får summa; jag springer bara med min pojkvän och tycker inte det är kul när det går dåligt. Hur tror ni då det känns när han kränger på sig en ryggsäck och fyller den tungt och springer med den på ryggen för att få ut något av träningen när han springer med mig i mitt snigeltempo? Ja, inte känner jag mig snabbare!

Mörker och läskiga skogspartier undviker jag också.

Ångesten innan man fått på sig löparpjucken och tagit sig utanför ytterdörren är maximal. Jag tycker synd om mig själv. (Glädjen efteråt minns jag tydligen bara i ett visst antal dagar, så springer jag inte tillräckligt ofta är den helt förträngd!)

Så när jag vaknade häromdagen, ledig från skolan och helt utan att något annat att göra så var det med minst tre veckors planerad ”måste ut och springa nån dag när jag är ledig från skolan snart” i ryggen. Jag hade ingen ursäkt längre. STÖN!

Väl ute så upptäcker jag att det duggar/regnar. Min ipod är tom på batteri och dessutom ville jag inte ha den i öronen på Linas och min premiärrunda.

Men så springer vi. Lina först (hon är alltid först) sen jag. För att slippa oroa mig för att tappa hennes koppel vid ev möte med kul hund eller rådjur så har jag hennes koppel knutet runt magen. Och tänk, kopplet hindrade mig från att böja överkroppen och ”huka” när jag springer. Jag gör det vanligtvis när jag börjar bli trött. Perfekt! Rak rygg! Och visst får jag lite extra draghjälp i uppförsbackarna!

Förutom att Lina inte sprang riktigt i samma riktning som jag när vi stötte på några nya får som sprang runt i en tidigare tom hage och en hund i slutat på rundan så sprang vi hela tiden! Naturen och skogen var så vackert ljusgrön som den bara är så här i början på sommaren. Luften var perfekt och det luktade bara härlig skog. När jag kom tillbaka till starten sprang jag en extrasträcka bara för att verkligen få ut det sista i benen! Och jag uppskattar rundan till 6-7 km. Det brukar räcka gott åt mig utan att jag vill spurta av mig på slutet.

Väl hemma, helt genomblöt av regn. Fötterna och skorna är bortom disktrase-stadiet! Men det är först när jag står där i hallen som jag upptäcker det. Känner bara ren och skär lycka! Jag bara längtar ut igen! Vill springa längre nästa gång! Livet är härligt och lycka är en hund!

Nya rastgården

Det har byggts en ny rastgård här i närheten. På en timme hinner jag och Lina gå dit, vara där i 20-25 minuter och sen gå hem igen. Därför besöker vi den rätt ofta de dagar jag ska gå till skolan. Så att hon får springa runt en stund. För det finns väldigt mycket spring i hennes ben!

Rastgården är rätt stor om man jämför med rastgårdarna vi varit i inne i Stockholm. Lina och jag har besökt tre; den vid lilla Gärdet, Humlegården och den som ligger i Vasaparken mot S:t Eriksplan. Den sistnämnda är ju i stort sett bara en inhägnad backe, men rätt hundtät. Det jag saknar är en bra bänk att sitta på som hundägare. Humlegårdens rastgård är inte mer än en liten grusplätt, men även den väldigt hundtät. (Särskilt under luncherna.) Gärdets rastgård gillar jag nog bäst av dessa tre. Störst, med träd, gräs, lite höjdskillnader, bra möjligheter att gräva sig en grop eller få vara lite ifred. Det finns inte mindre än fyra bänkar och ett bord där hundar och människor sitter och kollar lite. Aktiviteten i den rastgården är varierande. Vid några tillfällen har Dog Planets hela hunddagis varit där, vissa gånger har vi skuttat runt där helt själva Lina och jag.

Tillbaka till Lidingö; Den nya rastgården. Den ligger vid Mosstorp. Buss 206 går förbi där. Den skulle kunna vara jättefin! Ett bra och högt stängsel, tätare i nederkant så att små hundar inte ska kunna rymma ut. Den är L-formad och består till största delen av gräs, men det finns ett litet skogsparti och en liten sandplätt också. Mycket sorkhål och bra grävjord. (Detta uppskattas av Lina som lika gärna skulle kunna vara Byggare Bobs bästa kompis vad det gäller att gräva och tycks älska lukten av djur som bor under jorden.) Den är så stor att om man följer stängslet runt så blir det en liten, liten promenad. Men det är det nästan ingen som gör. För hela stället har nu så högt gräs och så mycket brännässlor att man måste ha stövlar upp till knäna för att inte bli blöt eller bränna benen på nässlorna! Det är djungeltema kan man säga. Lina och jag går i alla fall. I dessa regniga tider betyder det att jag är blöt upp till knäna när jag går ut därifrån, har genomvåta skor och skulle vilja vrida ur strumporna.

Så i denna rätt stora rastgård står folk 5 meter innanför grinden. Oftast hänger hundarna i närheten. Bänklös är den också, så folk står där rätt och slätt tills de tröttnar på att stå och går hem igen. Ytan som utnyttjas är därför inte relaterad till storleken på rastgården. Väldigt synd tycker jag. Om någon som jobbar med gräsklippning i Lidingö kommun läser detta så känn er inte blyga att klippa till hundhagen åt oss! Det räcker med en smal stig så att man kan gå längs stängslet, kan ta max 10 min för någon med proffsklippare.

Lina störs inte av det höga gräset…
27maj06

Lina upptäcker kökssoffan

Lina och jag har bott här tillsammans på elfte våningen i lite mer än två månader nu. Lina har varit ute på balkongen, hon gillar att ligga där ute på morgonen när solen ligger på. Men Lina gillar inte att vara för nära räcket (tack och lov!) och håller sig gärna nära balkongdörren. Så det blir inte mycket spaning från den balkongen för hennes del.

I köket finns inte mindre än fyra stora fönster, dessa är dock för långt upp för att lilla Lina ska se så mycket mer än himlen och en och annan fiskmås ibland. Så nu ikväll när Magnus satt i kökssoffan lyckades han lura upp Lina i den. Sen stannade hon där! Hon morrade, brummade, pep och gnydde. Totalfokuserad på allt som rörde sig där ute. Då och då reste hon sig, hoppade ner ur soffan och sprang några meter, gnydde lite och hoppade sedan upp igen. Som om hela upplevelsen bara blev för mycket.
26maj062
När det ringer på ytterdörren visar hon inget intresse för att vakta eller morra. Men när en människa går där nere på marken, flera hundra meter bort, morrar hon! Jag låter bli att analysera, för jag kan inte. Så länge hon inte skäller får hon sitta där hur mycket hon vill. Och titta ut över sitt nya akvarium Lidingö.
26maj061

Jag ljög

Så att ingen missförstår; Igår skrev jag ”Jag ogillar att ha teorier om min hund.” Det är ju givetvis ren och skär lögn! Jag har så mycket teorier om vad Lina gör och varför hon gör det att jag blir trött på mig själv. (Givetvis har jag även en teori om att alla hundägare är så här, allt annat skulle ju betyda att det är jag som är onormal.) Det jag ogillar är att prata högt om dem med någon annan än Magnus eller möjligtvis min syster.

I denna blogg kommer jag ju med all säkerhet att presentera ett helt gäng mer eller mindre galna teorier om Linas och hennes beteende. Som exempel så är jag övertygad om att den här blicken betyder ”Matte, lägg ner den där dumma kameran nu och låt mig vara ifred annars tänker jag tugga sönder något när du går till skolan nästa gång.”