Sedan vi flyttade hit har vi en trogen vän i vår lilla blonda granne. Nu har hennes lillasyster också blivit tillräckligt stor för att vilja vara med hundarna och kasta boll till Iris.

När vi flyttade hit för två år sedan var hon bara en liten plutt och Iris var inte en plutt men en bångstyrig typ som gärna sprang ner henne utan att tänka sig för.

Nu pussar Iris försiktigt på henne och kommer med bollen till henne, står still när hon blir klappad samt lägger sig lugnt och tittar på när den lilla fröken knatar runt med hennes boll.

Fast helt lugnt och stilla är det ju så klart inte. Iris visar henne gärna alla bus hon kan också, som t ex hur man enklast hoppar ner från soffan via ryggstödet. Och börjar alla tjoa och ha för roligt, ja då ska Iris också vara med och skäller ikapp.

Lilla grannens lillasyster konstaterade i alla fall i går; Iris är snäll.

Var och köpte lite brädor och grejer i dag. När jag kom hem borrade, sågade och skruvade jag och till slut var den nya banan färdig.

Vår gamla burkbana knäcktes under jobbet med den nya, det kändes som ödet var med på ett hörn.

Den nya banan blev lite längre och hade sex istället för fem hål. Det gjorde jag faktiskt med flit, nu kan jag kasta tärning om var jag ska lägga T-burken. Jag kände mig väldigt smart när jag kom på det.

Den nya banan blev även smalare och är tänkt att användas utomhus, meningen var att den skulle ta mindre plats än den gamla men det kan hända att jag redan ångrar mig. Iris vispade omkring med banan som en tok, jag kanske får göra fast den i marken också. Det kanske blir ännu en uppdatering till bana 6.1 här snart.

Det utlovade snödjupet blev det aldrig något av men snöat har det gjort de senaste dagarna. Jag åkte runt och kollade ängarna här i närheten för att hitta snöfria spårängar i dag men hittade inga. Däremot var ängarna ner mot havet väldigt fina även om de inte dög vare sig till IPO-spår eller skidåkning.

När jag konstaterat att det inte fanns några helt snöfria ängar här i närheten lastade jag in Iris i bilen och åkte på snöjakt, denna gång för att hitta så mycket som möjligt för att kunna åka skidor.

När jag kom ut på motorvägen kunde jag konstatera att i i stort sett hela E20 norrut var snöfri hela vägen upp till Ängelholm och förbi. Min snö måste ha varit lite extra lokal. Samtidigt blev jag lite nervös över att landskapet såg ut så här när jag åkt norrut i 50 minuter och just skulle svänga av motorvägen till de utlovade spåren. Var det hela ett skämt?

Först hamnade vi på ett ställe där spårkartan tydligt markerade ett ställe där det fan inte var åkbart! Vi gick en lång runda runt området för att se om vi kunde se bättre mark för skidspår i närheten men nope.

Hade jag verkligen sett rätt på kartan? Det fanns liksom flera spår kopplade till samma länk eller hur jag ska förklara det. Ett ställe till dök upp som förslag. Haffade någon som parkerade sin bil utanför sitt hus och frågade om hon kände till namnet på det stället. Hon visste var det låg men hade noll koll på om man kunde åka skidor där. Fick vägbeskrivning och så åkte vi vidare.

Två timmar efter att vi åkte hemifrån hittade jag det! Efter att ha åkt uppåt några km såg jag en liten skylt ”skidspår” med pil. Plötsligt fanns det snö på backen och vi kom fram till en rätt liten äng med fullt av spår som gick kors och tvärs!

Som mest fyra spår i bredd och Iris hade svårt att inte fatta att vi inte skulle använda oss av spåren de första varvet. Vi lyckades köra upp ett eget ytterspår och så här såg det ut när vi hade åkt några varv.

Helt plötsligt dök en man upp på den lilla parkeringen, jag förstod att det var spårläggaren. Jag stannade till och började prata med honom, Du kör väl inte i spåren? frågade han hur vänligt och snällt som helst. Jag förklarade att jag plöjde ytterkant och han berättade att det yttersta av de uppdragna spåren inte användes längre. Jag frågade om det var ok att jag körde där på de ställen där det blev för farligt och svårt att köra utanför spåren och lät Iris springa i det spåret och det var det.

Jag har nog aldrig fallit så handlöst (samma ställe varje varv), aldrig varit så trött och mör i benen under tiden jag åkte, snön var lös och det var tungt att skejta i den! Åtta varv åkte vi och lite över sju kilometer blev det. Solen lyste på oss och jag var lycklig!

Jag filmade lite på slutet i där det lutade svagt neråt så Iris inte behövde dra lika tungt när jag inte hjälpte till och ja, jag är lika trött och slut som jag låter. Detta är bland det bästa jag vet!

Svettig och glad åkte jag hemåt igen, hemresan tog bara en timme. Motiverad eller desperat eller kanske lite både och?

I dag åkte Iris och jag in till Lund och gick en promenad med dobermannkillen Plexus och hans matte. Vi har träffat dem båda en gång förut men då hann jag inte uppfatta mer än att unge herr Plexus uppförde sig lite som ett popcorn. Studs-hopp-hopp-popp!

Därför var det det lite spännande att träffa honom igen och se om han poppar jämt eller om det bara var då den gången. Men det visade sig att nästan alla tassarna höll sig i backen nu och vi började promenera längs fält och vattendrag. Vi pratade massor längs vägen och hundarna stretade på i sina koppel. Det finns galet mycket att prata om när man har dobermann!

När vi kom till en lämplig äng fick Iris gå lite lös. Plexus också. Sen sa det vrrooom kan man säga. Plexus gillade att springa! Iris följde med honom en liten bit men mest stod hon faktiskt bara och tittade efter den lille kanonkulan iklädd overall. Det blev ett bra tillfälle att öva inkallningar med Iris, tack för det Plexus!




Nästan två timmar senare var vi tillbaka där vi började och gick in i en rastgård där hundarna fick skutta runt som de ville innan Iris och jag hoppade in i bilen och åkte hemåt igen.

Sen måste jag bara kommentara den där overallen som Plexus hade på sig. De är så söta med dem på våra vovvar! Bakbenen ser ut att vara helt raka och hela hunden ser ut som ett stort gosedjur! Iris måste nog skaffa sig en bara för att!

I dag åkte två volvo-bilar till skogen. I den ena bilen satt Kira och hennes husse och i den andra satt Iris och jag. Som ni ser på bilden nedan så var det inte 2-3 dec snö som trillade ner här som utlovat.

Vi började med att lägga varsitt spår till hundarna. Jag som har problem med att Iris vevar runt i spåret och samtidigt vill veta exakt var jag har gått i skogen får stora problem när jag då vill göra ett svårare spår åt Iris.

När jag hade gått ungefär 50 m av spåret kom jag på lösningen; plockade upp en gren från marken, satte spetsen i mossan och började gå. Efter mig ritade jag en tunn linje i snön och nu kunde jag gå som jag ville kors och tvärs i skogen och behövde inte fundera på riktmärken, snitslar eller att försöka komma ihåg hur jag gått. Det var bara att knata!

Kors och tvärs och med många vinklar gick jag och jag la ut fem saker längs vägen. Snö är inte bara av ondo när man vill spåra.

Sen fick spåren ligga under tiden som vi gick en sväng med hundarna. Lite över en h senare gick vi spåret och mitt tunna streck i backen var en hit. Jag kunde gå efter hur cool som helst och lugn berömma när hon gick i spåret och inte en enda gång var jag osäker på var jag gått. Skönt. Iris slarvar på raksträckor och skärper ihop sig när det svänger mycket och ofta.

Efter spåren körde vi varsin liten sökövning med Kira och Iris. Kira fick träna på att skalla ordentligt på dold figurant (jag). Iris fick också leta rätt på dold figurant, fast hon försökte bryta sig in i gömstället så Christian fick mota bort henne många gånger innan hon kom i gång att skälla. Efter det fick Iris markera honom när han satt helt öppet och vi pratade om sätt att få Iris att inte braka rätt in i honom som hon lätt gör. (Vilket är en ny sak hon börjat med och inte gjort på andra figuranter när vi testat lite.) Märkligt men likväl något vi måste få bort.

Sist men inte minst bjuder jag på en liten filmsnutt; hur det är att ligga dold figge under kammonät när en dobermann skallmarkerar. Duktiga Kira.

Efter att ha jobbat tre nätter på raken på barnsjukhuset i helgen blev det nu äntligen måndag och härlig ledighet som väntar! Ledighet är lika med hundträning och i dag kom Nemo och Fabian hem till oss av just den anledningen.

P g a blåsten utomhus höll Iris BK stängt för träning och istället körde vi träning inomhus. Jag hade nämligen lyft in vår gamla ”sökbana” som stått ute och oanvänd hela vintern, torkade av den lite snabbt och så tränade vi inne i hallen.

När Nemo kom körde vi T-sök med alla tre vovvarna. Lilla Lina fick damma av nosen och vara med och markera burkar, hon är så söt och lugn när hon luktar och letar.

Efter kom Iris som visste vad hon förväntas göra, taggad till max och därför både knaprade och krafsade på banan så spånskivan sakta men säkert började falla i bitar. Tack gode gud för klickerträning och en Irissäker bana. Efter några sök så hade hon nästan helt slutat tokkrafsa och la sig ner fint vid rätt burk.

Roligast att se var ändå Nemo, killen som hade noll koll och som efter några försök inte bara fattade vad han skulle göra (nosa på alla burkarna) och att det var något visst med den med T i. En markering i form av krafs/skall/sättande kommer inte att vara några konstigheter att få till. Han testade alla tre nästan direkt när han tyckte att husse var för långsam med belöningen för rätt burk!

När vovvarna nosat efter T en stund föreslog Fabian att vi skulle åka till lilla skogen och köra sök. Först var jag inte så pigg på att ge mig ut i blåsten men efter två sekunder så hade jag ångrat mig, klart vi skulle åka till skogen!

Väl där bestämde vi oss för att belöna Nemo med kamp när han hittade mig men inte ge honom leksaken då han går igenom en fas just nu; ta leksaken och aldrig lämna tillbaka den.

Med kampleksak i en hand och iphonen i andra kunde jag agera både figurant och fotograf där jag satt och hukade bakom ett träd när Nemo kom farandes.

När Nemo hade hittat mig några gånger plockade jag ut Iris och körde det jag slarvade med sist. Dvs fokus på mig från att hon klev ut ur bilen, fotgående till stället där jag skickade henne. När hon hade hittat Fabian kallade jag ut henne från skallmarkeringen och sen fick hon kampa med Fabian som belöning. Gick jättebra och efter två lyckade skick var jag så nöjd att vi slutade där. Vi körde Nemo en omgång till innan vi åkte hem till oss igen.

Väl hemma fick hundarna springa runt på tomten en stund tills grannen kom ut och klagade på att det skälldes, då gick vi in och fortsatte med T-söket en stund.

Hela gänget uppmärksammade att Fabian hade skinkbitar som belöning och satt så här fint och väntade på att få smaka.

Nu återstår det att se om det ska vräka ner snö på oss som utlovat eller om vi får behålla barmarken och Iris BK kan öppna när vinden lagt sig. Nu ska jag inte jobba många timmar denna veckan så oavsett väder blir det mycket hundträning!

Iris och jag gillar att göra saker tillsammans men vi har även egna intressen.

I dag när jag hade jobbat natt och husse redan hade varit ute på långpromenad med hundarna så tänkte jag till exempel ägna mig åt ett eget intresse; mina pelargoner. Fixa, vattna, kolla så sticklingarna har det bra osv.

Iris fattade vinken och bestämde sig för att också ägna sig åt ett av sina intressen. Hon gick ut till hundgrejjerna i groventrén, satte tassarna på bänken och hämtade ner sin bitkudde. Inga konstigheter.

Hon sprang lyckligt omkring i vardagsrummet och brottades med och bet i kudden.

Iris tyckte det var ologiskt att jag fick fortsätta med mitt när hon blev av med kudden nästan direkt.

Först tränade vi med Kira och hennes husse, sen tränade vi med Nemo och hans husse och i går tränade vi med dem allihopa!

Nemo fick på sig ett SBK-täcke och fick testa på sök för första gången! Han var duktig på att springa ut och hitta men lite sämre på att lämna ifrån sig leksaken när han fick sin belöning. Han ville inte komma och lämna den till husse, det var mycket roligare att behålla den för sig själv. Klassiskt.

Nemo och Fabian kampade väldigt mycket och körde byteshandel för att Nemo skulle fatta att det var kul att lämna saker till husse. Lite övning på det där och det kommer att bli skitbra.

Efter Nemo var det Iris tur att söka rätt på folket i skogen. Iris är snabb, hon letar bra och när hon hittar så voffar hon bra.

Det vi (läs jag) behöver öva på är transporter och skick och fokus på mig tills jag säger att hon ska ut och söka. Hon är så taggad att hon är som en bulldozer på LSD för att hon så gärna vill ut och köra. Vid ett tillfälle slängde hon sig ut i kopplet och gjorde det med en sådan medvetenhet och fart att jag tappade kopplet fast jag höll i det ordentligt.

Samlat, lugnt och lydigt ska det vara hur kul det är är och hur taggad man än blir.

Sist körde lilla Kira. Hon som alltid brukar vara som en raket rakt ut och sätter sig och skäller så fint brydde sig knappt om mig efter att hon hittat mig på första skicket. Det var en fläck ungefär 2-3 m ifrån mig som luktade så gott att jag kunde få ligga där jag låg utan att hon brydde sig. Jag är väldigt nyfiken på vad det var, gissar på familjen vildsvin.

De andra skicken (hon hittade mig en gång till sen) gick mycket bättre. Då var hon som vanligt och hittade, skällde och fortsatte skälla tills husse kom.

Efter att vi kört alla tre hundarna gick vi spåret som vi lagt ut innan vi började med söket. Iris var lika spretig som vanligt. Det irriterar mig att hon har sån koll på spåret, hittar apporterna men sysslar med allt annat också.

Nu när det var snö på backen passade jag på utnyttja att jag kunde se exakt var jag gått och gav henne beröm när jag såg att hon gick ordentligt i spåret och jag inbillade mig att hon tog åt sig lite av det.

Färdigsökta och färdigspårade åkte vi till Söderåsens BK och fikade innan vi körde lite träning på gräset där. Blev bara en kortis för mig och Iris, vi ägande mest tid åt Nemo och överöste husse med tips så jag tror att det gick runt i huvudet på honom till slut.

En väldigt bra dag, så skönt att det är ljust så länge att man hinner gör allt på samma dag också innan det blir mörkt. Kändes vårigt trots all snön.

I går var Nemo här med husse Fabian. Sist de var här testade jag att lägga ut en T-påse i trädgården och försökte säga åt Iris att hitta den, det gick inget vidare. Nu ville jag göra samma sak men med framgång.

Därför körde vi tre inomhussök av lite olika svårighetsgrad innan jag gick ut och gömde ute. Plötsligt visste Iris vad hon skulle leta efter och hittade påsen! Tjoho! Något vi måste öva på är markeringen dock, just nu krafsmarkerar Iris så att saker flyger omkring när hon hittar. Jag tillät lite krafs och sen ett läggande förut men Iris kan ju inte göra något sansat så det får nog bli bara ett läggande. Det kommer sluta med att Iris gräver upp hela tomten när vi fortsätter träna utomhus annars.

Nemo letade rätt på sin leksak både inne och ute. Vi bollade rätt mycket idéer om hur man kunde träna vidare och vad tänka på. Det är kul att inte vara ensam om att träna på lustiga saker!

Efter leta-övningarna fick Nemo leka kuddkrig med Iris kudde. Han tyckte att det var roligt och vi försökte få honom att skalla lite efter kudden. Nemo är sparsam med sina voff när han inte springer efter Iris och vill att hon ska leka med honom…

Iris hörde att vi hade kul ute på tomten utan henne så hon bröt sig ut genom dörren. Kul, nu har jag två hundar som öppnar dörrar när de känner för det. Duktig Iris.

När vi lekt klart med Nemo fick Lina och Iris komma ut på tomten också.

Iris fick också bita en stund i sin kudde och hon är mycket sämre än Nemo på att hålla ett fint tag om kudden med sin lilla mun, hon vill helst ta omtag och bita mer på den. Däremot är hon mer pippitokig rent allmänt i sin kudde och talade tydligt om för Nemo att han inte behövde vara i närheten när hon skulle bita eller bära runt på den.

Lina drogs bara med av den uppspelta stämningen och tyckte att någon skulle leka med henne i stället för att bry sig om den där jutesaken.

Nemo, som alltid springer efter Iris och voffar på hennes uppmärksamhet fick uppleva något nytt när han sprang runt med kudden i munnen, Iris följde honom som en skugga och sprang efter. Jagad och uppmärksamhet från Iris på samma gång, helt ombytta roller och Nemo var lycklig!