24 Dec
2015

God jul alla snälla!

julbild2015

23 Dec
2015

Tomten tuggar på Rogz

Nu i december har vi fått vårat andra paket från Djurpaketet.se Precis som sist så såg Iris till att hålla sig framme när paketet öppnades.
23dec151

Lådan innehöll en sån där otroligt rolig boll från Rogz med tänder på. Jag har velat ha en sån jättelänge! Satte Iris ner och försökte få henne att posera med bollen i munnen, helt hopplöst! Iris kan sitta ner och ta saker i munnen men hon kan inte låta bli att tugga på nya bollar så vad jag än gjorde så tuggade hon runt bollen direkt.

Till slut testade jag med Sally. Hon blev så lycklig när hon fick bollen att hon bara satt där i soffan helt salig. Rörde sig inte, bara njöt. Nu var bollen äntligen hennes!
23dec153

I dag var det självaste tomten som fick tag på den andra favoriten i lådan! Sally-tomten och en röd skojig grej även den från Rogz. Leksaken har en öppning så man kan fylla den med lite vad man själv vill. I vårt fall har det blivit en gammal pet-flaska, då blev han väldigt bära-med-sig-vänlig!
23dec152
Själv tyckte jag att det var helt fantastiskt att den där luvan satt kvar samtidigt som hon tuggade på leksaken! Flocken har fått en ny fotomodell!

13 Dec
2015

Av med kläderna på mässan!

I dag var vi ute i Älvsjö på Stockholm Hundmässa 2015. Från början var det tänkt att jag bara skulle komma förbi och titta på/fota dobermannringen men för några dagar sedan fick jag även frågan om jag kunde tänka mig att stå i svenska dobermannklubbens rasmonter med en hund. Klart jag ville!

Jag skulle stå där själv och var lite orolig att det skulle bli jobbigt med två hundar i montern så planen var att ta med mig bara Sally. Någon minusgrad och min motvilja att lämna Iris ensam i bilen alla timmar det skulle innebära gjorde att jag bestämde mig för att ta med även Iris in på mässan och montern.

Klockan 12 tog vi över stället och mina två flickor inledde med att försöka riva hela bygget. Här kan man gå in till rottweilermontern, sa Sally om glipan i kompostgallren mellan våra montrar. Här står det en skål med hundgodis på bordet, vi hämtar själva! ropade båda hundarna när de försökte hoppa upp på bordet samtidigt som de fick ”staketet” runt montern att börja tippa. Åh, här under bordet ligger det en hel frolic-påse också matte, ropade båda i mun på varandra och sprang in under lilla guldbordet i montern!

Skulle vi ha det så här i tre timmar!? Vad hade jag gett mig in på?

Som tur var tog det bara några minuter att rätta till, få lite hyfs, förstärka upp med lite extra kompostgaller, gömma det som gick att äta och vips såg det ut så här i vår monter.
13dec152
13dec156
Det visade sig att två hundar var för få. Alla ville ju klappa! Sally pussade på alla som ville ha puss och Iris gjorde vacker tass till alla som hade nuddat en frolic i skålen på bordet. Jag stoppade en frolic i handen på varenda barn som gick förbi så de fick mata och säga sitt till hundarna.

Detta gick bra, vi hade stor publik och jag kände att det var lika bra att köra all in. Varenda barn som såg oss skulle ju vilja ha minst en dobermann efter att ha hälsat på oss. Dags för party trick. Så fort någon liten sötnos eller två stannade till och ville klappa frågade jag därför:
13dec151
..under tiden som Sally jobbade själv på sin sida bordet med att vara söt, bli klappad och få hundgodis.
13dec153

Sen körde Iris och jag kommandot ”upp-upp” (som vi lärde in när Iris var liten och skulle hoppa upp i min famn när vi skulle åka rulltrappa men som sitter bra fortfarande). Succé!
13dec154

Jag hade med flit tagit med mig en gammal men populär kampleksak i fleece så att monterbesökarna kunde ha dragkamp med Sally över kompostgallret, det blev en populär lek! Iris som vanligtvis är en väldigt ointresserad och osocial hund verkade njuta av uppmärksamheten och ställde upp på allt. Folk hängde över kompoststaketet och kliade, masserade, klappade och klämde på henne. Någon frågade om dobermann kan vara lite reserverade och jag ville peka på Iris och säga att hon som du klappar på nu är det… Iris vet tydligen när man står i monter och måste representera samt det finns frolic att hämta på det.

13dec155 Det gick så bra och var så poppis att vi fick jobba på tre fronter hundarna och jag när det var som mest folk. Iris och Sally tiggde godis och blev klappade på varsin sida bordet och jag försökte svara på alla frågor och kommentarer som jag/vi fick.

Med jämna mellanrum när vår publik byttes ut fick jag Iris att hoppa upp och sätta sig på den vingliga lilla pall som stod i montern varvat med att hon hoppade upp i min famn. Tills tassen fastande på nervägen och min lilla blusiga blus revs sönder och jag fick urringning ner till naveln. I montern, inför alla. Succé igen fast på helt ny nivå!

En hårsnodd fick ge ny design till min outfit och fick agera knapp på min kofta så att jag slapp visa bh och mage för alla besökare. Dock blev det slut med hoppa-upp-i-famnen-tricket efter det.

När lite mer än två timmar hade gått ville Sally att jag skulle sitta på pallen så hon kunde hänga i mitt knä. Folkmängden hade nu minskat och jag hann faktiskt prata med precis alla som ville prata dobermann. Iris hade lagt huvudet på bordet och stirrade på burken med frolic. Hon visste ju att förr eller senare skulle det komma någon som frågade om de fick ge henne godis…

När vi efter tre timmar lämnade över montern till hunden Plopp hade det lugnat sig ännu mer och vi packade ihop och gick ut mot bilen igen. Ingen av oss orkade shoppa någonting och vi var nog lika möra alla tre.
13dec157

Kul att vara tillbaka på mässan och träffa alla snälla dobermannägare (även om jag inte hann prata med alla jag ville prata med)och särskilt tack till Tessan för att hon förgyllde min dag lite extra och även hjälpte mig att fota oss! Tokigt stolt över mina hundar och väldigt trött!

7 Dec
2015

Fysträning och drag-experimentet

Nu var ju inte början på sommaren så skojig direkt så då plaskade vi inte så mycket i havet som jag hade velat. Men i juli blev det bättre och när Sally dessutom lärde sig simma så spenderade vi så mycket tid som vi bara kunde där. De sprang, simmade, hoppade och jag kan inte tänka mig bättre fysträning för dem.
sommar2015sim

När vi inte var på stranden så sprang vi milen. Iris ofta med husse och jag med båda samtidigt. Iris har blivit så duktig på att springa i drag att hon känner av när hon ska ta i och när vi tar det lugnt, precis som när vi åker skidor. Springer jag inte mitt snabbaste, ja då gör inte Iris det heller.

Sally fick till en början springa lös varvat med att vara kopplad i selen. Hon har ändå inte dragit så mycket när vi har sprungit men jag ville vänja henne vid selen. När jag sprang med båda hade de dragsele på utan problem med andra ord.

När jag försökte åka skidor eller springa med Lina och Iris samtidigt i drag för flera år sedan gick det skitdåligt. Iris som blev taggad när selen kom fram och började varva igång tog ut lika mycket kraft på att springa allt vad hon orkade framåt som hon gjorde på stackars Lina. Det gick inte att ha dem springa jämsides och dra men Iris har inte haft några problem alls med att springa bredvid med Sally. De har sprungit så fint sida vid sida.

Någon gång i september fick jag därför den briljanta idéen att ta fram den riktiga draglinan och koppeldelaren och testa när vi skulle ut på vår milen-runda. Koppla ihop dem på riktigt istället för att ha dem i varsitt koppel som tidigare.

Om du som nu läser det här tänker ”Är du dum i huvudet?” så har du helt rätt.

Till mitt försvar så vill jag säga att det gick finemang att koppla ihop dem och gå utanför grinden. De nosade lite i gräset och jag hann ta en bild innan jag började fippla med runkeeper.

Sen hände något. Det var som att Iris plötsligt kände att detta var den riktiga draglinan och sänkte hela kroppen och började förväntans-skälla som hon gör när vi ska åka skidor och hon måste vänta på att man får på sig skidorna. Hon började vända sig mot Sally och för att få stopp på det så började vi springa. Iris sprang som fan! Sally som nyss tyckt att Iris var läskig tyckte det var störtkul att vi nu skulle springa allt vad vi orkade och hakade på Iris. Milda makaroner gör aldrig det på asfalt, fy fan va läskigt fort det gick!

Jag räddades av att Iris stannade och bajsade men höll knappt på att få stopp på henne för att plocka upp, hon skulle iväg igen! Efter det stoppade jag all tidtagning, vi gick med mig som ankare bort till grusvägen i kortast möjliga draglina där jag sakta men säkert vågade släppa ut på linan och öka tempot.
sommar2015spring
Nu hade Iris lugnat sig en aning och cirka fyra kilometer senare var det riktigt behagligt att springa igen. De sprang jättefint bredvid varandra och Sally fick till och med busa lite med Iris utan att hon blev sur.

Den sista kilometern får Iris alltid bråttom hem men nu var jag beredd, vi gick hem sista biten.

Det var första och sista gången jag sprang med dem i drag i den linan. Efter det var det som att Sally plötsligt fattade att man kan ta i och sedan dess har knappt kunnat springa med dem båda samtidigt ens, jag måste ha skitkorta koppel. De blir för starka tillsammans.

Däremot ska vi göra om det med skidor på! I vinter ska jag susa fram bakom två dobermann i drag! Räknar med att bryta mina ben, haha!

5 Dec
2015

Djurpaketet

För ett tag sedan fick vi vårt första paket från djurpaketet.se. Iris fattade rätt fort att den här lådan var mest till henne i hela världen och har hårdbevakat lådan sedan dess.
5dec151

Här är nästan hela innehållet i lådan på bild. Det borde finnas med ett tuggben på bilden också men det gav jag till hundarna som muta när jag ville kolla på en film härom kvällen. Hehe.
5dec152

Från början tyckte jag mest att det var en kul grej med djurpaketet men nu när vi fick det har jag insett att det blev mycket bättre än så. Hade jag gått till djuraffären själv hade jag köpt oförstörbara bollar. Eftersom vi redan har massor med oförstörbara bollar hade jag inte köpt något alls. Hur kul är det?

Jag visar vad jag menar med ytterligare några bilder på den luddiga kong-leksaken som låg med i lådan. Jag la nämligen upp den på bordet för att försöka ta en lite bättre bild på den. Sa till Iris att hon inte fick ta den. Ändå kom den där nosen smygandes direkt och det var även hon som till slut snattade den från bordet.
5dec153
5dec15.4
5dec155

När hon väl hade fått den så var hon så sjukt nöjd att hon bara trampade runt med den i munnen. Jag fick kommando-stanna henne och sen säga ”Stå!” med eftertryck för att hon fastna på den här bilden.
5dec156

Nu kanske någon tror att stackars Sally blev ledsen när hon inte hade något att bära runt på? Fel, lådan innehöll även en repboll och det är tydligen det roligaste som finns att donka sig själv i huvudet med en sådan!
5dec157

Men nu till det kanske bästa av allt; lådan gav mig motivation! Och det vill inte säga lite så här i det mörka pissvädret där jag knappt kan uppbringa lusten att gå en långpromenad med hundarna just nu. Plötsligt blev jag sugen på att lägga spår och köra uppletande med dessa saker som spårslut och motivationshöjare. Dessutom älskar jag paket och överraskningar så kanske det inte bara var hundarna som tyckte att lådan var kul haha!

4 Dec
2015

IPO RM 2015

En varm dag i slutet på augusti avgjordes svensk dobermannvinnare IPO 2015 på en trevlig liten fotbollsplan utanför Norrköping. Som vanligt ett härligt gäng och deras duktiga hundar som gjorde upp om titeln. Några av bilderna hade jag med i svenska dobermannklubbens medlemstidning nummer 3 då efter att tävlingen varit men här kommer några bilder till.

Nilla Bengtssons hund Murphy
23aug151

Frida Doggsen och hennes Dobfanciers Vimza.
23aug152

Hon som hellre lyssnade på musik och hade dansparty i sin lilla stol med imponerande medhavd matsäck istället för att glo på de där hundarna hon ändå sett förut.
23aug153

Gänget samlats i skuggan, jag tror de lyssnar på vad Peter Andreasson hade att säga
23aug154

Elaine Holappa och Thesi Tina
23aug155

Malin Björklund och hennes Mira Von Der Burgstätte
23aug156

Mr Murphy igen
23aug157

Madelene Dahlgren och Dobvoyage Fabulouse
23aug158
Dobvoyage Fabulouse
23aug159

Figgen ser ut att undra när Ingela Jacobsson ska komma och hämta sin hund Diragos Javanth.
23aug1510
Till slut kom hon…
23aug1511

Fröken Vimza fångar tjuvar
23aug1512
23aug1513

Eleonor Sjögren och Mea Von Der Burgstätte
23aug1514
Mea Von Der Burgstätte
23aug1515

Cape Secure Artillery aka Swempa är beredd
23aug1516

Swempa och figuranten Johan Nordqvist
23aug1517

Sebastian Schauermann och Diragos From Paris With Love
23aug1518

Dirges From Paris With Love får figuranten att lyfta från backen
23aug1519

Lille Briskas Deniro skadade tassen under skyddet och husse Thomas bröt. Snälla Hannah kom till undsättning direkt och hjälpte till att kyla tassen. Kort därefter hämtades ett skul så att Deniro fick ligga i skuggan och vila också.
23aug1520

Madelene får pokalen för dagens bästa lydnad
23aug1521

Nilla och Sebastian
23aug1522

Jonathan och Tommy med sötnosar
23aug1523

Hela tävlingsgänget
23aug1524

Prispallen och dagens figuranter Lars och Johan
23aug1525

Prispallen
23aug1526

Vinnar-Javanth poserar för bild
23aug1527

Segerpuss!
23aug1528

27 Nov
2015

Att lära sig och komma tillbaka

Jag har på de år jag bloggat aldrig skrivit så lite som jag gjort i år.

Det har helt enkelt varit för mycket. Andra saker har blivit viktigare och gått före. Lusten att skriva har dock aldrig försvunnit, bara prioriteringen att göra det.

Sen ska jag ärligt talat säga att jag ogillar att klaga eller att vara offer. Jag tycker det är jobbigt när folk tycker synd om mig och jag gillar att leverera positiva besked. Jag är dessutom dålig på att ljuga och att låtsas som ingenting hade känts som en fet lögn. Kombinationen av allt ovan har helt enkelt gjort att jag inte skrivit något över huvud taget.

Däremot tycker jag att man kan lära sig av allt, även det dåliga och jobbiga. Vara tacksam för det. Lära känna sig själv bättre. Det hoppas jag att jag har gjort.

Så vad är det jag har lärt mig i år?

Jo, hur det känns att sitta hos läkaren när han berättar att cancern spridit sig och luften i rummet liksom försvinner. Hur det känns när man tror att man kanske faktiskt ska dö.

Jag har lärt mig hur det kändes när en av mina bästa vänner ringde mig och jag lät bli att svara. Inte för att jag inte ville prata med henne utan för att jag visste att just hon skulle fråga om hur det gått hos doktorn. För att hon alltid kom ihåg, ställde upp och frågade hur det var. Och jag lät bli att svara av den där dumma anledningen att jag inte ville leverera dåliga besked. Inte ville belasta henne. Hon dog fyra dagar senare och jag svarade inte när hon ringde.

I december 2013 lärde jag mig hur det kändes att stå och hålla hennes son i handen när hans pappa hade dött och låg där i kistan i kapellet. I februari i år var jag där igen med samma lilla kille som blivit bara lite mer än ett år äldre när hans mamma nu låg där på samma ställe i samma kapell.

I början av året lärde jag mig hur viktigt det är att faktiskt ha en plan om vem som ska ta hand om dina hundar om du själv inte är kvar att göra det. Själv visste jag inte vem som skulle ta hand om mina om jag hade dött. Jag fick behålla mina men hjälpte till att omplacera den tik min vän som dog hade. Tiken och hennes nya matte dök upp på IPO VM i maj där jag var speaker. Jag satte mig på huk, kramade om hunden och viskade allt jag hade velat säga hennes matte i hennes öra och satt där samtidigt som tårarna forsade. Hela läktaren såg mig kanske men det brydde jag mig inte om.

Jag har lärt mig hur det känns när ett tretton år långt förhållande tar slut. När man bestämmer sig för att gå skilda vägar och sluta vara ”vi”. Att flytta från mitt älskade hus och trädgård utan att veta var jag skulle ta vägen. Hur det är att plötsligt ha två hundar utan husse.

I början trodde jag inte att jag skulle klara av att behålla Sally heller. Hade jag råd, tid, ork, möjlighet att ha två själv? Det var en jobbig tid när Iris till en början dessutom inte gillade henne så mycket. För det hade varit Sally som hade fått flytta, Iris är mitt allt och har alltid varit.

Jag har lärt mig hur det kändes när någon som står mig nära försöke ta sitt liv och jag fick ringa 112. Den jävla ångesten över sekunder som tickar iväg och allt du hinner tänka. Lärt mig en del om svensk psykiatri-vård och inte blivit särskilt imponerad. Lärt mig hur frustrerande det är att vara van att kunna ge omvårdnad, antibiotika och se sår sakta men säkert läka men känna mig helt maktlös inför det här ”såret”.

Ändå tar det inte slut där. Av respekt för dem det gäller och som är inblandade i det väljer jag att inte berätta om det mer än att det tagit kraft som jag inte längre hade på lager att ta av under slutet på sommaren och hösten.

Något jag visste innan men fick bekräftat igen är att jag inte gillar att ligga ner och tycka synd om mig själv (även om jag så klart också har dagar när jag gör det). Jag trivs bättre när jag tänker framåt. Även om jag faller ibland så älskar jag känslan av att resa mig och komma igen. Året som gått har gett mig så mycket positivt från allt det negativa. Jag har dessutom välsignats med ett pannben av betong och ett minne som en guldfisk, en väldigt lyckad kombination när det gäller att klara allt och glömma bort det jobbiga dagen efter.

När mitt opererade ben hade läkt tillräckligt började jag springa igen. Först med målsättningen att klara milen under 60 minuter, nu är jag nere på 52 minuter och målet är nu under 50 minuter.

Från att ha lämnat mitt jobb i Skåne utan att ha ett nytt att gå till kommer jag nu att börja jobba på Karolinska sjukhuset Solna i januari.

Från att ha packat ner mina saker i kartonger och kört dem och mina möbler till min mammas källare då jag inte haft någonstans att bo har jag nu skaffat en lägenhet i Stockholm och redan löst det med hundpassningen. Båda hundarna stannar hos mig.

Husse är fortfarande en av mina bästa vänner och kommer nog alltid att vara.

Jag har försökt prioritera och göra det som är viktigt. Löst problemen och nu står jag här igen. Glad och lycklig, redo att börja blogga igen. Livet med dobermann är så att säga tillbaka.

10 Sep
2015

Äntligen!

I dag har hundarna och jag varit på Hörby BK. Det var fasen på tiden kan man säga!

Sally kan absolut ingenting utom att hålla fast i en kampleksak, det kan hon! Resten är bara yrväder och noll koll. På bilderna ser jag även att hon nu är stor. Vuxen, stor hund, var är valpen?
10sept155
10sept156
10spet154

Vi övade lite på sitt och Sally fick även hoppa över hindret med varierande resultat. Söt är hon i alla fall!
10sept153

Den älskade övertaggade Iris som bara trängde och hetsade i all glädje över att äntligen få göra något på planen igen. Två bilder där vi ser hyfsat samlade ut i alla fall…
10spt151
10sept152

Och ja, det var länge sedan jag bloggade. Det har sina anledningar men dem orkar jag inte berätta om i dag. Det får bli en annan dag istället.

20 Aug
2015

Plötsligt händer det

Efter att jag gav Sally några simlektioner då i juli, dvs drog ut henne på lite djupare vatten så hon inte bottnade när hon paddlade med sina små tassar så har hon inte velat gå ut på djupt vatten igen.

För någon vecka sedan när Asta och Emelie var på besök åkte vi hela gänget till havet. Asta fick låna Iris blå-rosa hurttaväst och fick ta vår gamla gula istället så att alla flickorna hade väst på sig. Jag testade att gå ut en ut en bit på djupare vatten och Iris följde efter. Sally hakade på och försökte använda Iris som flytboj vilket Iris hade synpunkter på (inte så konstigt att hon inte ville bli dränkt) och blev jättearg. Då plötsligt hände det, Sally började simma själv! Jag har två dobermannsälar!

Asta fick också lite simlektion och efter några försök simmade minsann systrarna vom Schildwall sida vid sida in!

Det och en massa annat plask fastande på film.

13 Aug
2015

Ludd-SM i IPO

I hegen var det IPO SM för schäfer i Höör. Samma helg som den årliga dobermannutställningen i Degeberga. Efter att ha fotat utställningen, varje hund, varje år de senaste fyra åren nu samtidigt som jag blivit ombedd att lämna ifrån mig SDK Södras hemsida som jag skött ungefär lika länge så var det mycket lätt att välja luddhundarna till förmån för utställningen.
8aug156
8aug155

Det fanns ju smak av dobermann även på Schäfer SM, Tommy Andersson var där och figgade och snurrade ludd i luften. Peter Andreasson och Camilla Dahlgren dömde skyddet samt spåren.
8aug151
8aug152

Emelie och jag hade ju med våra dobermannfröknar också. När vi kom till tävlingen kördes det skydd för fullt men det brydde sig inte Asta om. Hon hittade en liten luddig valpvän, pussade en stund på den och la sig sedan och vilade i en grusslänt där hon somnade under tiden som publiken ställde upp sina stolar runt henne och undrade om hon levde.
8aug153
8aug1554

Eftersom jag ville fota fick Sally ligga en stund i bilen för sig själv. När jag skulle gå oc hämta henne igen var det helt tyst i bilen och hon var hur cool som helst trots alla ludd som gick förbi bakom den öppna bilen.
8aug157

När Sally och jag gick tillbaka till tävlingen hade de börjat med lydnaden. Plötsligt insåg jag att nu skulle det skjutas och Sally skulle få skotträning oavsett om jag ville det eller ej. Spänt tittade jag på min valp när det smällde, Sally tuggade vidare på pinnen hon just hittat. Jaha.

Precis som Asta brydde sig Sally inte så mycket om ludden heller, inte publiken, inte skyddet på planen. Däremot kunde Asta och Sally inte sköta sig när de hamnade i närheten av varandra, då skulle det brottas direkt! Därför stod vi en bit bort från Emelie och Asta. När jag stod där och tittade på syster Asta som är nio månader och såg hur chill hon var under tiden som Sally vilade vid mina fötter i skuggan var jag faktiskt rätt imponerad ändå. Kul!
8aug158

Sist men inte minst är det alltid extra imponerande när man tar sig till SM fast man har lite andra förutsättningar för sitt tävlande men inte låter sig stoppas för det, riktigt kul att se!
8aug159
8aug1510

 

Följ dobermannlivet på:

Livet med dobermann gillar:

Taggar

Search

Arkiv

Senaste kommentarer

   Beat diabetes   Diabetes diet