I dag började vi dagen med att åka till veterinären för att vovvarna skulle vaccineras. Vi fick komma in i ett litet rum och vänta under tiden som en snäll sköterska hämtade spruta och nosdroppar. Flickorna fick nosa fritt i rummet under tiden. Det finns alltid väldigt mycket att nosa på hos veterinären nämligen!
När snälla sköterskan kom tillbaka sa jag åt Iris att lägga sig ner och att vi skulle ta Lina först. Sa att Lina är väldigt snäll så jag trodde att det skulle räcka fint bara med att be Lina sitta ner. Mycket riktigt, lilla Lina satt snällt still och fick först sin spruta i nacken och sedan dropparna i nosen. Allt utan att röra en fena eller att jag behövde göra ett dugg. Jag satt på en pall en m ifrån och bara sa att hon var duktig. Hon fick många godisar av sköterskan efteråt!
Sen var det Iris tur och jag visste inte riktigt vad Iris skulle tycka om att någon knep tag om hennes nos för att ge henne droppar, så för säkerhets skull så satte jag ett finger i halsbandet så att hon inte skulle försöka smita. Men det gick lika bra det. Funderade på att hyra in sköterskan som tandvisningsfigurant direkt!
I väntrummet satt det tre hundar när vi kom ut och då var flickorna tvungna att säga voff minst en gång var men det gick också bra. Vi lämnade stället städat och fint i slaka koppel.
Hade redan bestämt mig för att inte träna hundarna i dag utan bara promenera. Den blåa himlen och stora solen gav mig lust att åka till en rasthage så vovvarna fick busa och springa tillsammans. Åkte mot den som ligger närmast oss men såg från vägen att ett gäng damer hade småhundsträff där så jag brummade vidare mot nästa rasthage, den stora ”fårhagen”. Väl där ser jag hur 15-20 hundar med tillhörande folk är i hagen och promenerar i lite olika grupperingar. Fasen…
Eftersom Iris har uppvisat en föredömlig inkallning den senaste tiden så plockade jag ändå ut henne ur bilen och gick in i hagen. Passerade ett gäng småhundar (8-10) utan problem och fortsatte gå i raskt tempo. Jag utnyttjade verkligen de andra hundarna för inkallningsträningen. När de kom springades så lät jag Iris ta lite fart och ropade sedan in henne när de närmade sig varandra. Hon kom tillbaka. Det var bara när hundar som sket i att deras ägare ropade från andra sidan hagen och sprang hela vägen fram till oss som jag lät bli att försöka undvika möte. De fick leka lite innan jag och Iris lämnade dem bakom oss.
Det var särskilt en hund som sprang runt utan sin matte och ignorerade alla hennes försök till inkallningar. Den var väldigt intresserad av Iris och ville leka mycket, mycket. Hoppade upp mot Iris ansikte, gläfste och var väldigt på. Först trodde jag att Iris skulle bli sur men det visade sig att den bara triggade hennes bushumör. Iris och lille hunden tumlade runt och hade sig under tiden som jag sakta men säkert gick ikapp hundens matte. När vi närmade oss matten så hörde hon hur mycket det lät om hundarna som röjde hej vilt och utbrast att Nu fick det räcka! Jag tolkade det som att hon menade sin hund och visste om att den kunde vara lite för mycket även mot stora hundar, frågade för säkerhets skull vilken hon hon syftade på och blev snabbt och surt varse att Självklart är det din hund jag menar!
Kallade på Iris och såg till att hon slutade leka. Hundens ägare hade sällskap av en äldre man jag och Lina ofta träffade på i hagen för flera år sedan och jag vet både vad han och hans hund heter. Uppenbarligen kände han inte igen mig när han passade på att högt och tydligt flika in Min hund blev illa biten av en dobermann en gång.
Nu råkar det vara så att jag har hört den där historien flera gånger och att det då för fyra år sedan då jag hörde den första gången inte var en dobermann som hade bitit… Jag var ju bara tvungen att omedelbart fråga honom om det inte stämde att hans lilla hund (som jag passade på att uttala namnet på väldigt tydligt) inte blev biten för sisådär en fyra-fem år sedan och det fick effekt för plötsligt lät han inte så himla tuff längre och sa att Jo, ja det var det nog. Under tiden räckte det med att jag sa nej till Iris för att hon skulle undvika att gå fram till hans hund.
Med min bästa artigt bestämda röst sa jag då till dem att bara för att jag har den stora svarta hunden så är det inte alltid min hund som var den elaka och att en fyra-fem år gammal story nog kändes högst olämplig att applicera här och nu. Sen la jag till att min andra dobermann blivit illa biten två gånger i samma rasthage och bägge gångerna av en labrador så att de kanske inte ska vara så snabb att döma efter ras. Mannen mumlade något om att jag ju verkade ha väldigt bra pli på min hund ja… Annat ljud i skällan minsann!
Iris gjorde ett försök till att leka med lilla hunden så jag kallade på henne med orden Matte vill inte att du ska leka med den där hunden, kom nu och Iris kom direkt. Vi lämnade dem bakom oss och gick vidare. Kände hur jag ägde luften och det riktigt plingade av poäng jag just plockat.
Jag går väldigt fort när jag går med hund och det dröjde faktiskt inte så lång tid innan jag varvat alla som var i hagen och ännu en gång var ikapp tanten med ystra hunden och mannen. Kanske för att kompensera för förra varvets dåliga möte så böjde mannen sig efter Iris och lockade på henne och sa något om att mig kan du få hälsa på. Ful-jag passade på att öva inkallning med hjälp av honom också, lät Iris börja ta fart mot honom för att kalla in och sen njuta kraftfullt av att hon vände och kom direkt. Pling, pling, pliiiiing!
Bestämde mig för att byta hund och lämnade Iris i bilen och gick in i hagen med Lina. Lina är ju inte alls lika mattefixerad som Iris och jag utgick från att hon skulle vara lite svårare att ha lika överexemplarisk koll på men något magsikt inträffade och Lina vek inte från min sida. Det var som om hon var så glad att det äntligen var hennes tur att få komma ut och dessutom vara själv med matte att hon inte ville riskera något.
Inte ens när ni-kan-gissa-själva-vilken-liten-hund kom springades över ängen mot oss gjorde hon annat än att vara duktig. Hon viftade bara på svansen och nosade lite på den ystra hunden innan hon sprang ifatt mig i stället. Av de hundar vi gick i kapp och förbi så lekte hon lite och sa hej bara för att sedan fortsätta följa efter mig. Pling, pling, det var uppvisning i lydig dobermann!
Att sluta när det går som bäst är ett säkert vinnarkoncept men ändå bestämde jag att vi inte hade sugit tillräckligt på karamellen ännu och hämtade därför Iris ur bilen igen. För tredje gången passerade vi damen med lille hunden (som kom springandes igen) och hon frågade mig om båda hundarna mina hundar var tikar. Jag svarade ja och hörde en massa pling i bakgrunden…
Sista varvet vi gick slog vi följe med en pudeltik och hennes matte och en setter som på egen tass lämnade sin matte till förmån för oss. Vovvarna lekte konstant och det var riktigt kul att se dem sträcka ut i solen och ha så roligt tillsammans.
Jag tror vi var i rasthagen i en och en halv timme och det var länge sedan jag var så nöjd och glad över mina hundar. De fick märgben när vi kom hem bara för att.
Jag vet att hela det här inlägget är rätt så barnsligt men kämpar man till vardags med lite fördomar och känner att man har allas ögon på sig när man har farlig dobermann så kanske man blir så här barnslig? Eller så är det mig det är fel på. Det var sköna pling i alla fall!
