När vi var nyinflyttade här och träffade granntanten för första gången uttryckte hon med fasa upptäckten att vi hade två dobermann. Att de själva har en hund som är ungefär lika stor som våra verkade inte spela så stor roll, för deras hund är ju en snäll och fluffig tollare. Så pga av henne så fick inte hundarna vara på den sidan av tomten som vette mot deras hus innan vi planterat en rejäl häck och satt upp staket där. Jag ville inte skrämma grannen med mina hundar.
Häromdagen stod vi ute på den delen av tomten och krattade löv när grannens dotter körde in på deras uppfart för att lämna sin lilla dotter på passning hos mormor och morfar.
Vi började prata lite och hon berättade att dottern älskade hundar men att familjens hund inte var hemma när barnbarnet kom på besök. För som hon sa Hunden är ju jättesnäll men jag litar inte på honom i närheten av min dotter. Och man kan ju inte lära ett litet barn att hon inte får dra hunden i öronen och sånt.
Vi nickade förstående och log artigt på vår sida av häcken. För luddiga hundar är snälla och dobermann är läskiga, särskilt kring barn.
