Min längtan efter att få springa igen har gnagt i kroppen. Min längtan efter att få springa med hund likaså.
Så för någon vecka sedan tog jag på mig löparskorna när jag skulle gå promenad med vagnen och hundarna. Testade att springa lite lätt och försiktigt på små raksträckor här och där (och helst när ingen såg oss). Det gick bra! Kändes ok i mina ben, Iris fintravade bredvid direkt och Sally hade lite mer studs i benen.
Sprang längre sträcka nästa dag och visste redan att jag bestämt mig; jag skulle springa med vagnen och en hund nu i början på veckan
Ville ta med mig Iris på premiärrundan, Sally behöver det mer så det fick bli hon ändå.
Trots lite stret i kopplet, Sally ville nog köra drag, så gick det bra! Jag försökte klura ut när jag sprang ute sist och gissar på ett år sedan, minst. En hel graviditet och man är ju inte direkt fit for fight direkt efteråt, kondisen är ju typ helt borta. Men ååååå va härligt det var!
I fredags tog jag runda nummer två. Denna gång hade bebisen och Sally passning så Iris och jag fick springa utan barnvagn. Vilket lyckorus! Iris fick springa i drag då hon numera håller exakt det tempo som behövs för att hålla linan spänd och anpassar sig helt efter mig. Tror Iris var lika glad som jag, hon skötte sig exemplariskt och rullade både noga och länge i det torra gräset efter rundan.
Vi sprang 3,46 km och snittade på tiden 5:53 min/km, nöjd med det också!
Ska försöka få till vanan att springa två gånger i veckan nu och har lovat mig själv att inte jaga tider eller långa rundor, bara vara nöjd med att jobba upp konditionen igen.