Jag minns inte riktigt när det började men det var någon gång i slutet på sommaren. Plötsligt kliade ett födelsemärke på ryggen värre än ett myggbett. Det var ömt och gjorde ont. Under IPO VM i Malmö vet jag att Iris satte en glädjetass på min rygg, träffade mitt i prick och födelsemärket började blöda.
En lördagsnatt i oktober när jag var på jobbet och det var lugnt på både avdelningen och akuten tog en av våra snälla kirurger bort märket i lokalbedövning och vi skickade märket på analys enligt rutin.
Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Några veckor senare bad jag en annan kirurg att hjälpa mig att titta på om svaret hade kommit innan jag skulle gå och dela ut de sista kvällsmedicinerna till barnen. Svaret innehöll en massa text men jag minns bara det som stod längst ner i svaret;
MALIGNT MELANOM.
Käftsmäll. Mina snälla kirurgkollegor såg till att slussa mig vidare till rätt doktor på sjukhuset och jag fick reda på att jag skulle opereras. Tankarna malde och operationsdatumet blev bestämt till den 15 december.
För att skingra tankarna inför operationen åkte vi över dagen till Tyskland och hälsade på valparna precis innan.
Om det var tack vare valparna eller inte vet jag inte men operationen gick bra. En rejäl bit på ryggen skars bort och några lymfkörtlar i höger ljumske.
Under julen vilade jag hemma hos mamma, klappade på Iris och husse. Hämtade Sally och började på ett nytt år.
I januari var det återbesök hos doktorn och där fick jag nästa dåliga besked och käftsmäll; cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger ljumske.
Cancern hade spridit sig. Vem skulle ta hand om Iris? Vad skulle hända med Sally? Husse, vet du hur jag vill ha det på min begravning? Hur känns det att dö?
Tankarna var många och på årsdagen av Linas DCM-besked låg jag inuti det stora röntgenröret och riktigt kände hur jag nog hade cancer precis överallt i kroppen.
Iris tröstade, slickade tårar, tittade på mig med sina kloka bruna ögon i mörkret när jag inte kunde sova på nätterna. Sally fick mig att tänka på annat med allt sitt valpbus.
När det var dags att träffa doktorn igen var jag beredd på det allra värsta. Nu skulle jag få reda på hur lång tid jag hade kvar att leva…
Istället fick jag besked om livet, det fanns ingen mer cancer i kroppen! En sista operation den 3 mars och sen skulle det vara klart. Lycka.
Ändå fick jag ännu en käftsmäll när jag den 18 februari fick reda på att en av mina närmaste (dobermann)vänner hastigt dött. Varför hon och inte jag?
Inför min operation var jag nervös. Det kändes som att vad som helst kunde hända. När jag vaknade ur narkosen var jag tacksam. Den natten var jag tvungen att spendera på sjukhus och det var hemskt. Jag saknade min klippa Iris så det gjorde ont och jag kunde inte sova.
När jag fick åka hem dagen efter var jag sliten, lättad och mentalt slut. Jag landade i soffan med min dumma slang. Iris la sig på mig och där låg hon tungt. Jag började gråta och Iris slickade mina tårar, min hals, mitt ansikte.
Iris har under hela den här resan varit extremt känslig för mitt humör och välmående. Vakat och vetat, ibland innan jag själv känt att tårarna varit på gång och liksom krävt att få vara nära. Hållt Sally borta när jag inte orkat eller varit på humör.
Känslan av tacksamhet hänger kvar. Tacksam för livet. Tacksam för Iris, världens bästa hund och min bästa vän. Nu fortsätter vi med dobermannlivet!
