Våra grannar är inte som andra. Första gången granntanten var ute och gick med sin hund och fick syn på våra skrek hon ju både fy och det värsta jag vet rakt ut. För hennes skull tog det nästan två år innan vi lät våra hundar vara på den delen av tomten som låg närmast deras hus, det var först när vi hägnat in och planterat rejäl tujahäck som de fick vara där.
Annars har de grannarna inte sagt så mycket till oss genom åren, det är mest när de vill klaga på något som de pratar med oss.
Iris är aldrig ensam ute på tomten men hon älskar stt skälla på deras hund när de promenerar förbi ute på gatan. Varje gång hon ser dem rusar hon dit och varje gång ropar jag på Iris, varje gång hon inte lyssnar på mig blir jag arg.
Iris skäller inte lika mycket på andra hundar och inte alls på hästarna som går förbi ute på gatan. Men så är vår granne den enda som går så nära vårt staket som han bara kan. De flesta andra hundägare och ryttarna brukar ju liksom inte gå så nära. Dessutom har vår granne vanan att stanna till och stå kvar där varje gång det händer. Iris får med andra ord maximal utdelning varje gång, hon skäller som besatt och han står med sin hund så nära staketet på andra sidan att Iris nästan får tag på hundens päls genom nätet. Och där står han alltså till tills Iris slutar skälla eller jag kommer dit och flyttar på henne med jättearg röst.
Jag har alltid trott att han tycker att det är kul när hon skäller. Ibland undrat om han gör så för att retas lite, hans hund skäller ju nämligen aldrig tillbaka. Han gör likadant med våra andra grannar med chihuahan; går och ställer sig vid deras grind där den lille verkligen kan se dem och börjar skälla. Sen står han bara där.
Därför blev jag väldigt förvånad när grannen häromdagen lite irriterat berättade att Iris skäller väldigt på dem. Jag blev så förvånad att jag inte ens visste vad jag skulle säga. Det är ju han som lärt henne?
Några dagar senare fick jag chansen att prata med grannen igen och frågade då om han fattade varför Iris skäller just på dem och om han var medveten om att vi alltid kallar på henne eller bir arg på henne när det händer. Han svarade ”Jag trodde ni hade pli på er hund” och fortsatte med att berätta att Iris även skällt på honom när han gick utanför staketet med sitt barnbarn utan hund. En sak som ännu en gång fick mig att helt tappa talförmågan under flera sekunder innan jag insåg hur liten koll han faktiskt har på hur hela det här beteendet uppkommit.
Så jag försökte att på enkelt språk och så pedagogiskt som möjligt förklara att Iris får belöning när hon skäller på dem. Att när hon skäller får hon en enorm utdelning på att de alltid stannar och står kvar där så att hon får skälla ännu mer. Sedan nämnde jag exempel på sätt han kunde få henne att sluta t ex gå inte så nära staketet, att inte stanna och stå där när hon skäller och kanske till och med gå på andra sidan gatan? Dvs enkla saker. Han sa inte så mycket men lyssnade när jag pratade och sa sedan något lite ologiskt och sa hejdå och gick vidare.
Det jag trodde var något han gjorde med flit var alltså okunskap. Så knasigt. Kände mig dum som inte pratat med honom innan och tagit för givet att han fattat eftersom han själv har hund. Men nu hade han fattat och nu skulle detta skällande och problem ta slut. Vi skulle lösa detta tillsammans och alla skulle bli nöjda kände jag.
Så var vi ute på tomten och krattade löv i dag när grannen kom ut från sitt hus och skulle gå på promenad med sin hund. När han svängde ut från sin tomt och ut på gatan utanför vårat staket gick han… så nära staketet han bara kunde. Iris sprang dit och skällde med husse efter sig.
Jag har nu gett upp. Ska börja skvallerträna Iris på grannhunden då hon nog är lättare att få att förstå och lära om.
