Dobermann är utan tvivel en livlig ras. Jag tror många dobermannägare lever i tron att ”min hund måste vara värre än de andra”. Så även jag, ibland undrar jag om Iris kan göra något sansat och i lugnt tempo.
Samtidigt har jag upptäckt att all den där livligheten när den väl slår av ger mig en otrolig lugn och ro.
När jag kommer hem efter att ha jobbat natt t ex känns det som en billig fylla i huvudet och allt hela jag längtar efter är att få krypa ner i sängen och somna innan huvudet ens lagt sig tillrätta på kudden. Så vrider jag om nyckeln i dörren och öppnar. Jag älskar ljudet av Iris som hört mig öppna dörren och rivstartar i sängen där uppe hos husse. Snabba steg följs av hund som rasar ner för trappan, hon måste missa ett par trappsteg varje gång och varje morgon måste vara en chans att bryta benen på väg ner. Hon har så hög fart att hon inte klarar att svänga runt hörnet och ut i hallen, hon får liksom bromsa in och tar sedan ny fart när hon riktat om sig själv. Ut genom dörren som en kanonkula med något lämpligt i munnen som hon lyckats få med sig längs vägen mellan sängen och ytterdörren.
Om jag vill klappa henne måste jag kommendera henne sitt, annars far hon bara runt som en flipperkula med snurrande svans. När hon sätter sig darrar hela hon, öronen är strukna bakåt längs huvudet samtidigt som hon ljudar med munnen full av det hon nu fått med sig i brådskan. Jag brukar inte låta henne sitta där mer än att jag hinner känna på henne sov-varma päls och säga hej innan jag låter flipperkulan skjuta iväg igen.
Jag går ett varv runt huset och plötsligt känner jag inte av tröttheten av nattens sista timmar och väntan på att äntligen få lämna jobbet och åka hem och sova. Jag tittar bara på Iris som vid de här laget lugnat sig lite, släppt det hon hade i munnen och nosar efter vad som kan ha hänt på gräsmattan under natten. Jag undrar så ofta varför vissa fläckar precis i närheten av där jag står eller går är så viktiga, är det verkligen något eller någon som varit där eller hittar hon bara på för att hon precis som jag vill vara nära nu när jag precis kommit hem igen?
När hon kissat på gräsmattan springer hon i högsta fart i förväg till ytterdörren. Väl där upptäcker hon precis som vanligt att jag inte är hack i häl, vänder och rusar för att möta mig igen. Vi går mot dörren tillsammans, hon stannar i hallen och tittar noga på mig, ska hon få sin frukost nu, det faktiskt finns ju faktiskt en mikroskopisk chans?
Jag tar av mig jackan och lägger ifrån mig mina saker, tittar på Iris och säger att nu går vi upp och lägger oss. Det är då Iris gör sin magiska lilla grej och blir som genom ett trollslag helt lugn. Hon går alltid bredvid mig uppför trappan, lunkar liksom metodiskt uppåt ett steg i taget och jag kliar hennes rygg under tiden vi går. Det brukar bli ett litet stopp längs upp på typ sista trappsteget så att jag verkligen ska komma åt att klia ordentligt innan vi lufsar mot sovrummet.
När jag kryper ner under täcket står Iris och tittar på mig. När jag lagt mig tillrätta lockar jag på Iris och säger åt henne att lägga sig och hon inte redan gjort det. Hon går några varv, snurrar lite i lugnt tempo innan hon lägger sig ner med en duns och ger ifrån sig en lång suck. Som att hon äntligen får lägga sig och sova igen. Jag tror faktiskt hon somnar före mig ibland och har jag riktig tur så har hon lagt sig så jag kan lägga armen om henne. Då händer det att jag känner hur lugnt och långsamt hennes hjärta slår där inne, det är så otroligt rogivande och sövande.
Det är som lugnet efter en storm och det går inte att låta bli att påverkas av den.
