Den senaste tiden har jag ju bloggat så lite att det nästan känns som livet med dobermann gått i pension. Det har vi inte!
Men efter att ha jobbat natt, åkt på hundträning och sedan suttit uppe till kl halv fyra på morgonen för att göra klart svenska dobermannklubbens tidning för att sedan börja dagen med ytterligare några timmar framför datorn så får bloggen liksom komma sist på listan över saker att göra.
Men det finns faktiskt en sak jag tänkt mycket på och som jag verkligen vill skriva om…
Hundvärlden, i vilken form det nu än må vara ras/klubb/sport/forum, är som en litet egen liten microvärld som finns i den stora världen. Några av oss deltar mer eller mindre aktivt i dessa världar.
Min hundvärld utgörs ju till stor del av bloggen, Facebook, svenska dobermannklubben och dem jag träffar och tränar med. Det är här det händer i min hundvärld och det är främst genom de kanalerna som jag lär känna nya hundägare. (Dvs det blir mest dobermannägare.)
Däremot är jag inte särskilt aktiv på min brukshundklubb och när jag åker dit känner jag inte så många, jag har dålig koll på vad som händer där och jag har absolut ingen susning om vem som är vem eller vän med vilka.
Och just den här biten vem som är vän med vilka är något jag själv fått tänka till på och som jag ofta skulle önska att fler gjorde. För när man kliver in i en ny hundvärld (t ex går med i en ny BK eller väljer att engagera sig i rasklubben) så kommer man att träffa nya människor. För min egen del har det många gånger inneburit att jag vet vem folk och hundar är genom hemsidor, kennlar, bloggar och Facebook innan jag träffat personerna på riktigt. Jag känner vissa mycket bättre genom nätet och har faktiskt ingen som helst koll på hur bra vänner vi skulle bli om vi umgicks eller tränade tillsammans på riktigt.
Tack vare eller kanske snarare på grund av bloggen har många andra ”lärt känna mig” utan att faktiskt alls känna mig. Och tvärtom har jag fått en uppfattning om andra utan att ha en susning om vad de är för typer. Något som oftast är positivt men i vissa fall även är negativt. Genom åren har jag lärt mig mycket om mig själv och andra just på grund av detta. För det gäller faktiskt att tänka!
Exempel: jag skriver något på min blogg som min vän Anna läser. När Anna åker och tränar nästa gång med sina dobermannkompisar pratas det om det jag skrivit på bloggen. Anna deltar i konversationen och nästa gång vi pratar eller ses så berättar hon att en av personerna hon tränade med hade synpunkter på det jag skrivit. På Anna låter det som att den här personen inte gillar mig alls och jag har ju aldrig träffat den människan så jag har inte ens någon egen uppfattning om personen i fråga. Men jag känner att det är tur att jag har Anna som är mina öron och kan berätta vad som egentligen sägs om mig bakom min rygg.
På riktigt är det så att jag faktiskt inte har en aning om vad som sagts och av vem. Anna kanske valde att bara berätta vad den personen i träningsgänget sa som hon själv inte gillar? Anna kanske missuppfattade? Anna kanske inte ens hörde allt som sades? Om Anna inte råkar vara en av dina bästa vänner som du vet att du kan lita på och du säger Fy fan vilken dum person det där verkar vara ja då kan det banne mig hända att nästa gång Anna åker på träning att hon berättar för vederbörande att Bara så att du vet, Madeleine gillar inte dig alls, hon sa det sist vi pratade. Det går att sätta rätt stora bollar i rullning på det här sättet. Och jag skulle ljuga om jag påstod att den dagen jag träffar den här personen, som enligt Anna ska ha sagt elaka saker om mig, på riktigt för första gången ja då är jag inte helt fördomsfri.
Men vi funkar på det här sättet. Vare sig vi vill det eller ej. Vissa av oss kanske är bättre på att verkligen bilda sig en egen uppfattning om andra, vissa har inget behov av det, vissa verkar banne mig gilla att leva i det här skvaller-träsket som lätt bildas i pm och chattar.
Själv har jag ju gått på den niten flera gånger, jag är töntigt godtrogen. Jag har hört från vänner som Anna om andra dobermannägare som slår sina hundar. Även om jag inte sväljer allt som sägs med hull och hår alla gånger så sätter Anna ett frö i mitt huvud. Är det sedan någon mer som fått höra detta (kanske till och med från Anna?) och vi två i tur råkar prata med varande, ja då står vi där två personer som båda faktiskt hört att just den dobermannägaren är elak mot sina hundar.
Om Anna då råkar vara din uppfödare, hon som sålt världens bästa valp till dig, ja då känner du kanske inte Anna så bra egentligen men du tror på det hon säger för känslan av att ni borde vara best friends forever är ju liksom självklar.
Tack vare min första uppfödare och bloggen så har jag genom åren lärt mig att jag måste skaffa mig en egen uppfattning men ändå händer det att jag omedvetet hänger kvar vid gamla sanningar.
Svårt blir det när du tvingas omvärdera den du lärde känna först, dvs Anna. Vissa Anna-personer jag har stött på genom hundåren har till och med ställt krav. Uttalade eller outtalade, att man faktiskt måste välja vems sida man står på. Ibland måste man ju faktiskt det men ofta är det på samma nivå som på lågstadiet; jag hade själv en vän som liten som ville att vi skulle lova varandra att alltid vara bästisar och aldrig leka med någon annan när jag blev bra kompis med en annan tjej i klassen också. Det kändes inte bra då och det är inte meningen att det ska fortsätta vara så i vuxen ålder.
Så ibland skulle det faktiskt vara bra om vi lärde oss att stänga öronen och lyssna med hjärtat istället. Bilda oss egna uppfattningar och egna erfarenheter istället för att lyssna på Anna.
