En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Precis när man som hundägare bara njuter av våren, alla knopparna, vitsipporna och den nyklippta gräsmattan så händer det; efter att Iris väckt mig med att studsa runt några varv i sängen så känner jag hur det killar till på armen. En fästing var ute promenerade på mig.
De vidriga odjuren är det sämsta vårtecknet som finns. Nu ska vi åka till Apoteket och köpa fästingmedel.
I dag klippte jag gräsmattan för första gången i år. Under tiden passade Iris på att snacka med sin nya granne som precis fyllt ett år. Hon sa till honom att han inte var välkommen in till oss. Eller jag vet inte vad hon ville ha sagt.
Oavsett var det var hon förmedlade så var hon tvungen att skälla i alla fall. Inte så mycket och hon slutade när jag sa till henne men några voff-voff hann hon få ur sig. Med tanke på att det bara är andra gången som de ”möts” så här genom staketet så är jag inte särskilt orolig för fortsatt skällande.
Hon hade redan tröttnat på honom och börjat ägna sig åt annat när jag ville ta bild på dem. Jag fick kalla på henne och kommendera sitt för att få dem på samma bild. (Han fokuserade mest på hennes gula leksak, tydligen såg den väldigt kul ut där den låg).
Han verkar vara en rätt kul hund. Glad hela tiden, när han såg att Iris lekte med sin gula leksak sprang han och hämtade sin egen, skäller inte alls. Gull-fluff-hund!
Den andra nyinflyttade grannen lille chihuahuan har hon också slutat bry sig om mer eller mindre.
Det är bara en hund hon fortfarande inte slutat bry sig om och det är den tredje grannhunden, han som bott här sedan vi flyttade in, dvs tre år senare. Honom vill hon fortfarande skälla ut varje gång hon ser honom om hon bara fick.
Det är märkligt det där. Kan det ha att göra med att den grannhundens husse skällt ut mig och klagat på oss några gånger? Att hans matte skrek ”De där är de värsta hundarna jag vet!” när hon såg Lina och Iris första gången? Är Iris långsint och låter det gå ut över hela den flocken?
När jag bloggade i lördags hade jag precis kommit hem, satt i soffan och var bara knäckt. Jag ville bara att tiden skulle gå så jag skulle få reda på hur det gått för katten. Efter ca 20 minuter plockade jag upp telefonen och började skriva om det som hade hänt.
Sedan försökte jag få tag på husse, grät, svor och grät ännu mer. När det hade gått nästan två timmar kände jag att ilskan och frustrationen inte längre gick ut över Iris och sa rakt ut ”Iris, du kan komma nu om du vill”. Det ville hon, hon skyndade sig ner för trappan och sen tvättade hon mig väldigt noga i hela ansiktet.
(Här vill jag även flika in en sak angående min reaktion efter att det hade hänt med katten då jag sett att några kommentarer på facebook gällt just det. Jag var rädd, chockad, uppskärrad, ledsen, skamsen, besviken och hade adrenalilnpåslag. Att jag just då valde att inte försöka kommunicera med min hund annat än att ta henne i kopplet och gå hem och sedan säga åt henne att gå undan är ingenting jag ångrar eller skäms för. Ja, jag svor över Iris när jag bloggade men jag lät inte det gå ut över henne. Ju mer upprörd du själv är, desto mindre ska du prata med din hund! Oavsett om det gäller tävling som gått åt helvete eller om det är efter att din hund tuggat på en katt. Den som har synpunkter på det kan fortsätta ha det.)
Efter att Iris pussats färdigt la hon sig på mig och sen låg vi där tillsammans och gjorde precis ingenting. Jag kollade min telefon hela tiden även om jag misstänkte att kattmatten inte skulle höra av sig. Hon hade bråttom någonstans och jag trodde inte att hon tagit katten till veterinären faktiskt. Ändå hoppade jag till varje gång jag fick ett sms.
Kollade även telefonen under natten några gånger men det var först vid 10-tiden på förmiddagen nästa dag som jag äntligen fick ett sms.
Det var jätteskönt att höra att katten mådde bra även om sms:et bara bekräftade det jag hade misstänkt, lille katten hade inte varit hos veterinären.
När jag pratade med kattmatten dagen innan hade jag varit väldigt tydlig med att jag givetvis var den som skulle stå för alla veterinärkostnader och jag hoppas verkligen att hon uppfattade det. Jag känner inte riktigt att faran är över ännu och det hade känts bättre om jag fått svart på vitt att katten var ok men jag kan inte tvinga någon att ta sin katt till veterinären, jag kan bara konstatera att jag hade agerat annorlunda om jag var hon.
Resten av dagen i går tänkte jag att jag skulle träna med Iris i trädgården bara men när vi gick ut kände jag att jag fortfarande hade huvudet fullt av jobbigheter. Om jag inte mår bra så vill jag inte träna med Iris. Istället samlade jag pinnar, krattade och pratade med grannen en stund, under tiden sprang Iris runt med sin boll i munnen och ville att jag skulle kasta den åt henne.
Helt plötsligt kom jag på att jag inte tittat genom Iris, hon hade ju trots allt varit inblandad i kattumult, det tillhör seden att man som hund blir repad då. Iris genomgick en inspektion men ju mer jag letade desto mer förvånad blev jag. Inte ett märke, inte ett klös, inget?
Ett litet rivsår i örat, kanske ett litet rivsår över nosen och två streck i pälsen som nästan helt saknade rivmärken i hennes hud och som bara syntes svagt i vissa vinklar i solljuset. Det var allt jag kunde hitta och då är jag inte ens säker på att det var katten som gjort dem. För att ni ens ska ha en aning om vad jag menar så har jag satt ut röda prickar på nosbilden och pälsbilden där de börjar och slutar.
På eftermiddagen var vi bjudna hem till Nemo och hans flock. Det var skönt att få komma hem till dem och vi var ute på deras tomt och pratade strunt, hundarna tuggade ben och lekte, vi gick en promenad, jag fick jättegod middag!
Ja, Iris har jagat katter förut. Hon har hoppat över nätstaketet från tomten in i hästhagen och jagat en katt som satte högsta fart. Jag kan inte hoppa över det staketet men jag kunde bryta Iris kattjakt genom att kalla tillbaka henne igen. (På bilden ovan syns inte staketet till höger i bild, bara stolparna)
Hon har även hoppat över staketet in till grannens tomt för att jaga deras katter (den delen där det växer träd och buskar på bilden). Där har jag heller aldrig kunnat hoppa efter henne utan har fått kalla tillbaka, kommendera ligg och sedan gå ut från min tomt ut mot gatan, gå över min ena grannes tomt, över staketet till granne nummer två där Iris legat kvar för att sedan ta tillbaka henne samma väg.
De staketen är utbytta för att jag ska slippa gå och fundera på att bryta Iris jakt inifrån tomten utan kan vända ryggen till henne och göra eller tänka på annat när vi är hemma.
Iris och jag gick samma promenad även i fredags, dvs dagen innan katten. Varje gång det kom en bil kallade jag in henne till gräskanten och satte henne fot. Gick bra. Vi mötte bara en person längs gatan som höll på att byta däck på sin bil och när vi får människomöte så brukar jag koppla henne oavsett men Iris såg honom så tidigt och han såg oss och Iris ignorerade honom så istället fick hon gå fot förbi honom. När vi hade passerat honom svängde vi ut på en äng med högt gräs.
Precis när vi kommit ut på ängen började en fasan springa i det gula gräset. Jag såg honom bättre eftersom jag är längre men Iris såg garanterat rörelsen i gräset. Iiiiiris bollen! sa jag och Iris tvärvände innan hon ens tagit upp jakten och jag kastade bollen i motsatt riktning från fasanen som sprang vidare till säkerhet. Iris och jag fortsatte kasta boll hit och dit för att verkligen befästa det roliga hos mig. Gick vidare över ängen, genom hästhagen och hem.
Erkänner jag direkt att jag trodde mig ha tillräckligt bra inkallning för att kunna få stopp på pågående (katt)jakt på min hund? Ja, det trodde jag dum som jag var.
Har jag någonsin testat att bryta jakt på mindre än en halvmeters avstånd där Iris fått tag sitt byte på mindre än en sekund? Nej. Är det en ursäkt för vad som hände? Nej!
Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag kan vara säker på att katten verkligen klarat sig och ni kan ge er tusan på att jag kommer att höra av mig igen till kattmatten nu när jag har hennes nummer och fråga hur katten mår om några dagar men tills dess kommer jag nog att fortsätta oroa mig för katten.
Sen ska jag erkänna en sak till; när jag vaknade i morse gick Iris och jag ut på tomten. När vi kom runt till baksidan satt en trög duva där på gräsmattan som jag inte såg förrän Iris hade börjat jaga den. Jag bröt den jakten direkt med att kalla på henne och det kändes väldigt bra mitt i det jobbiga.
Idag tog Iris och jag en liten promenad ner längs gatan, vi skulle hämta min granne som hade varit och lekt med en kompis några hus bort.
Iris gick lös och nosade i gräset när hon plötsligt får nos på en katt som sitter och väser åt henne precis på andra sidan sitt lilla staket.
Svisch sa det bara så hade Iris hoppat över staketet och började brottas med katten! Katten sprang runt en buske i ett försök att komma undan men Iris var snabbare än katten och fick tag på den hela tiden.
Själv slängde jag mig över staketet för att försöka få tag på Irisjäveln men då kom katten loss och sprang iväg några meter igen med Iris efter.
Jag trodde den skulle försvinna in under ett hästsläp men istället höll den sig kvar på uppfarten och Iris gick tag på den igen. Det kändes som Iris slaktade katten med sitt tuggande på den, det var fruktansvärt! Jag fick in en riktigt fullträff med kopplet på Iris samtidigt som katten äntligen lyckades fly upp i en björk.
Jag var så jädra arg och rädd att jag hade kunnat slå ihjäl Iris på plats. Det kände hon på sig och satt still som ett ljus.
Kattens matte som kommit utspringande och jag tittade på lille katten i trädet och jag frågade om hon hade en stege så vi kunde få ner honom. Han måste ju ha blivit halvdöd av äckliga Iris behandling!
Hon hämtade en stege som nästan nådde upp och men katten var ju inte intresserad av att komma ner så länge Iris satt där.
Så jag tog min äckliga hund och gick. Hämtade grannen och gick hem igen. Iris gick med kontakt hela vägen hem typ och jag var glad att jag höll en sexåring i handen så jag kunde prata med henne och kunde ignorera Iris.
Väl hemma fräste jag bara åt Iris att jag inte ville se henne och hon sprang upp på övervåningen.
Jag tog ett papper där jag skrev ner mitt namn, nummer och adress och tog på mig jackan igen och gick ut. Iris såg jag inte skymten av.
Sen gick jag bort till kattens hus där katten klättrat ännu längre upp i trädet! Nu nådde matte honom inte längre och bara någon halv minut efter att jag anlänt så började katten förlora tassfästet där uppe. Jag frågade matten om hon hade något att fånga upp honom i om han skulle falla, en filt eller vad som helst. Kattmaten tog av sig sin jacka och precis när hon ställde sig under björken trillade katten ner! Studsade mellan grenar som bara katter kan och jag tror mitt hjärta stod still under tiden.
Han landade i en närliggande buske och sprang iväg några meter. Matte följde efter men jag vågade inte röra mig ur fläcken av rädsla för att skrämma honom. Jag bara stod och grät.
Efter en liten stund plockade matte upp sin katt och bar honom hemåt. Hon ville av förståeliga skäl inte undersöka honom ute utan ta in honom och kolla.
Matten hade tydligen bråttom iväg någonstans (hon sa vid några tillfällen att hon hade bråttom och att det var typiskt att sånt här skulle hända när man har brått) och jag kände mig bara ivägen så jag stoppade ner min lapp i hennes ficka och sa åt henne att höra av sig innan jag traskade hem igen.
När jag låste upp ytterdörren så var det första gången i hela Iris liv som hon inte kom rusande och mötte mig. Jag hörde bara hur hon rörde sig försiktigt där uppe på övervåningen. Jag sa inget utan tog bara av mig skor och jacka och gick och satte mig i soffan.
Nu har jag suttit här nere och stirrat rakt fram i över en timme. Kattmaten har inte hört av sig (är det bra eller dåligt?!) och Iris har inte rört sig ur fläcken där uppe.
Jag mår så dåligt och har så fruktansvärt dåligt samvete. Jag vill veta hur katten mår!
I dag åkte vi och tränade i Lund Iris och jag. Där mötte vi upp Sara och Plexus. Det var egentligen meningen att Eva och Vega skulle komma också men det konstanta regnadet gjorde att de valde att inte åka den långa vägen till Lund.
Typiskt nog var det uppehåll hela tiden när jag tränade. Plexus hade sin pepparkakedräkt på sig då det hade regnat precis innan jag kom.
Några som hade kurs höll till på ena sidan planen så vi var vid en av speglarna. Precis när vi kommit ner dit så var det något som smällde till. Inte jättehögt men tydligt och dovt en bit bort. Jag kommer inte ihåg vad Iris gjorde precis när det smällde men vi tränade bara vidare.
En stund senare hördes en likadan smäll till. Nu såg jag att Iris reagerade men bara med att titta åt smäll-hållet, sen var hon inte brydd av det mer. Plexus däremot var nu redo att gå hem.
När tredje smällen kom tränade jag med Iris precis framför spegeln och såg tydligt hur Iris släppte kontakten och huvud snabbt vändes mot ljudet för att sedan fortsätta som vanligt. Plexus ville helst krypa in under bänken framför spegeln men kröp istället ur sin pepparkakedräkt lite grann.
För Sara var det inte så stor idé att träna mer och jag var glad att Eva och Vega bestämt sig i sista sekunden för att inte komma. Deras träning hade också varit förstörd.
Iris var bara nöjd hela dagen i dag. Hon gav sig själv tillåtelse att tala om för Plexus att dra åt helvete en gång men annars var hon bara inne i vår träning och svansen gick som en propeller.
Iris är på inget sätt en perfekt hund men skillnaden på att inte kunna träna mer pga några smällar på avstånd och ha en hund som ser ut så här under tiden är stor. (Det är en skitnöjd Iris som är uppe i varv och är glad av träningen och som undrar när det är dags för mer som ni ser på bilden ovan.)
Det sätter många stopp i träningshjulen och det är ju många som fått ändra sina tränings- och tävlingsplaner just på grund av skotträdsla.
Jag önskar att fler tog hänsyn till just den här egenskapen när de avlade på hundar.
När du dog Lina fick vi tillbaka en summa pengar på din livförsäkring som du hade hos Agria.
En del av de pengarna har husse och jag nu satt in på Svenska dobermannklubbens DCM-fond i ditt namn.
Jag hoppas att pengarna kan göra nytta för någon annan vovve Lina.
Jag saknar dig så ofantligt och otroligt mycket Lina.
I Paris finns det mycket hundar. Den typiska Paris-hunden är chic; liten, söt, söt sele eller halsband, vältrimmad. Ofta är matte lika chic hon. (Bilden hittade jag här)
Eller när hundarna i Paris är stora och går lösa och lufsar i förväg över en bro när husse kommer efter åkandes på en skateboard. Allt inramat av Paris täta trafik och Eiffeltornet som syns på håll i bakgrunden.
Oavsett storlek så är det imponerande hur coola de är, hur lydiga många av dem är och går lösa överallt, hur stadsvana de är. Plus att de är välkomna i stot sett överallt och att det är en självklarhet, det är härligt.
Det är nästan ett romantiskt skimmer över den äkta Parisaren och hens hund.
Emelie och jag letade efter hundbutiker när vi var där men av de tre vi letade upp var en stängd, en tråkig som fasen och den sista hittade vi inte. Därför blev vi först jätteglada när vi efter en jättelång promenad av en slump hittade en öppen djuraffär längs Quai de la Mégisserie.
När vi kom in i affären blev vi däremot minst sagt förvånade då synen som mötte oss var denna:
Förvånade klev vi ut på gatan igen. Hann inte gå mer än max 30 meter innan nästa djuraffär dök upp.
Sen fortsatte det så, varvat med blomsterbutiker låg det längs hela gatan likadana affärer och vi gick in i varenda en. Det såg likadant ut i dem allihop. Valpar i mängder av klart populära raser; Mops, Jack Russel, Bichon Frisé, Spetsar, Chihuahua, Shih Tzu, Beagle, Shar pei, Cavalier King Charles Spaniel, Fransk bulldog, Engelsk bulldog, Tax, Pincher, Pudel och blandraser. De flesta av den mindre sorter med andra ord men även schäfer, dalmatiner, och vad jag tror var en Bernen Sennen-hund eller liknande fanns där.
Först fotade jag bara men i de sista tre butikerna filmade jag också. Jag fick låtsas gå runt och se ut som att jag tyckte att alla valparna var gulliga i sina burar för att inte ägarna till butikerna skulle se att jag filmade av en helt annan anledning. Jag var rädd att de skulle kasta ut mig om de visste vad jag tänkte om det hela.
I butik nummer två skulle hundarna precis få mat när jag filmade och därför var de extra uppspelta och förde lite extra väsen. Det var särskilt en dalmatinerkille som var extra glad över att snart skulle de få mat. I butik nummer tre var hundarna väldigt spända då ägaren tog ut en schäfervalp och visade för några potentiella köpare. De andra hundarna i butiken och särskilt hans burkompis Senner-killen blev väldigt uppspelt av det hela.
När jag var i New York bloggade jag om de butiker vi passerade som sålde valpar i fönstret. Valpar som kommer från så kallade ”puppy mills”. (Ni kan läsa det inlägget här).
Då hade jag blivit förvarnad men detta tog mig lite på sängen. Vilka var de här hundarna? Var de renrasiga? Hade de stamtavla? Var detta Parisarnas bästa vänner? Var det valpar som uppfödarna inte blir av med? Bodde de där i sina burar jämt tills någon köpte dem? Några av dem var ju lite äldre och var på rea…
På lapparna som satt på burarna stod ett id-nummer och info om kön och när hunden var född och i vilket land. På många av lapparna stod det Lieu de naissance: UE (dvs ”Födelseland: EU”). Vad är det för luddigt skit?
Jag var riktigt, riktigt besviken och både Emelie och jag tog illa vid oss. Min romantiska bild av den äkta Parisaren och hens hund förlorade sitt skimmer och allt blev bara otrevligt. Vet faktiskt inte vad vi hade gjort om vi hade hittat en dobermannvalp i någon av butikerna.
Hej min lilla Iris!
Hur mår du där hemma? Saknar du mig?
Jag saknar dig och varje gång jag ser en hund så tänker jag på dig. Fast vi har mest sett små hundar här i Paris men i dag såg vi äntligen en dobermann!
Jag gick fram till matten och berättade att både Emelie och jag hade varsin hund där hemma och att vi längtade efter er! Den snälla franska damen berättade om sin hund, hur gammal hon var och lite sånt. Det var skönt att klappa en stund på en likadan som du!
Emelie och jag har hittat massor med ställen där vi tror att Anna och du skulle trivas med att hoppa runt och springa. Det finns t ex massor med fontäner där du hade älskat att simma och leka.
Husse har berättat att Anna och du leker massor där hemma, det låter som att du har kul med din bästis!
I dag googlade jag hundbutiker här i Paris och hittade några som jag prickat in på min turistkarta. I morgon ska vi gå förbi dem och jag ska se om jag hittar en bra present till dig. (Säg inget till husse, han tycker redan att du har alla leksaker och halsband du behöver.)
Vi ses om några dagar Iris!
Puss och kram!
Matte
Häromdagen berättade jag om hur Iris stod och lyssnade efter ljud hela tiden när vi satt och chillade utanför stugan på eftermiddagarna nu när vi var i fjällen. Hur hon morrade riktigt dovt och hotfullt när hon hörde hur några människor gick och pratade nere på vägen.
Ville bara visa hur läskig hon egentligen såg ut när hon gjorde det. Jag vet att jag är partisk i frågan men den ”farliga” hunden ser i mina ögon inte riktigt lika farlig ut med den där glada grisen i käften.
Grisen var Iris enda medhavda leksak och så hon passade på att roa sig bäst hon kunde med honom. Han såg lika glad ut hela tiden!
Bilden kommer från besökarens instagram.