I snart fyra år har vi nu bott i Skåne. I snart fyra år har det varit lite ansträngt med vår granne från första mötet och framåt.
Vi har försökt att inte bidra till det spända läget och gjort vad vi kunnat. Som tex när Iris och Nemo lekte på tomten och grannen klagade och tyckte de skällde för mycket och vi tog våra hundar och gick in utan att säga något annat än ”ja” och ”ursäkta för att vi störde”.
I höstas fick jag dessutom klagomål på att Iris skäller på hans hund när han ställer sig så nära vårt staket han bara kan med hunden och står still där. Bloggade om det här; https://www.galjar.se/?p=18440
Jag trodde då i höstas att vi hade haft ett bra samtal ändå. Att jag förklarat och att det hade byggt på missförstånd att han stått och hetsat Iris vid staketet.
Därför var det riktigt jobbigt när det för några veckor sedan blev skit!
Jag hade precis opererat mig och var utomhus för första gången efteråt. Jag satt precis utanför ytterdörren på en stol i solen med mitt ben i högläge och dränagepåsen innanför jackan.
En av kvarterets hundar gick förbi och Iris rusade till staketet för att skälla. Jag satt ju där jag satt men ropade på henne och bad henne hämta bollen till mig istället. Hunden som gick förbi krånglade lite med sin matte i kopplet och gruff-ljudade men det var inga konstigheter! Iris släppte den andra hunden, slutade skälla, hämtade bollen och kom och lämnade den hos mig. Jag kommenderade henne ligg och så fick hon ligga kvar där tills den andra hunden i lugn och ro passerat.
Bara några minuter senare kom grannen ut med sin hund och till min besvikelse slickade han vårt staket och när Iris rusade dit kunde hon som vanligt nästan nå hans hund med sin långa nos. Jag försökte ropa och jobba på bollfokus igen men det var lönlöst.
Jag kände mig så besviken och irriterad. Inte på Iris utan på min granne. Jag reste mig med möda och bara gick in genom dörren samtidigt som jag gjorde några sista försök att kalla på Iris. Mumlade argt för mig själv men att gå in kändes bättre än att stanna kvar där ute och bara bli mer irriterad. Under tiden som jag långsamt tog mig in passerade grannen förbi längs staketet.
När jag stod i hallen och pratade med husse om varför jag hade gått in, hängde av mig jackan, då reagerade jag plötsligt på att Iris aldrig slutade skälla där ute. Vad nu då?
Tittade ut genom fönstret och såg hur min granne gått tillbaka till staketet. Han hade vänt. Han hade vänt tillbaka och ställt sig i mitten av staketet och där stod han. Vänd mot Iris, så nära han kunde med sin hund och flinade. Tittade mot vår dörr.
Jag gillar att tro på människor. Vissa säger att jag är för godtrogen. Jag har verkligen velat tro att han inte gjort det här med flit eller för att vara dum. Men nu hade han som reaktion på att jag gick in genom dörren vänt tillbaka bara för att jävlas. Och han såg nöjd ut. Jag blev så ledsen och arg på en och samma gång.
Öppnade dörren och ropade argt på Iris, nu fick hon också komma in så detta skulle få ett slut. Då öppnar grannen sin mun och börjar säga något argt om att ”Det här kan vi ta på en gång”. Tydligen hade han saker att säga.
Jag orkade inte och sa bara ett ord till honom; NEJ! Han öppnade munnen igen och började säga något men jag sa argt att ville inte höra. Ändå lyckades han klämma in ett ”Du har ju ingen pli på din hund”
Då brast det för mig. Det kändes som allt kom ut i en och samma jättearga mening. ”Jag har bott här i fyra år och alla hundar kan passera här utom din och det är ditt eget fel för jag har till och med förklarat för dig varför det är så och nyss gick den lilla röda hunden förbi och då kunde jag inte bara ropa på Iris utan även lägga henne ner under tiden och nu har jag fått cancer och är nyopererad och kan knappt gå och då vägrar jag stå ut med sånt här trams!”
Iris som är väldigt känslig för mitt humör tolkade hela situatuonen som att nu var det dags att bete sig. När jag var klar med mitt arga utlägg stod jag och pekade med hela handen på granngubben, höll min blodiga dränagepåse i den andra och hade Iris liggande platt ner vid mina fötter. Grannen såg nollställd ut.
Sedan vände vi och gick in. Fyra års irritation från min sida är nu bortblåst, motvilligt erkänner jag att det var skönt att vädra ut min ilska.
