Efter mammaledigheten när jag började jobba i januari blev det rätt fasta och tidiga rutiner i kombination med väldigt långa dagar. Vi gick upp kl 05 för att jag skulle hinna rasta Sally och Iris innan jag lämnade avkomman min på förskolan och åkte till jobbet kl 07.
En januarimorgon kl 05 när det är mörkt, kallt men inte minusgrader och kanske regnar samtidigt, ja då är man inte helt överlycklig med att släpa ut hela gänget. Däremot är ju hundarna lika glada oavsett väder och barnet mitt kunde jag ju slå in i gosiga filtar i vagnen så det gick det med. Vissa morgnar när jag märkte att lilla gumman sov som en stock gick jag till och med min morgonrunda med hundarna utan henne. (Hon sov lika gott varje gång vi kom hem igen.)
På dagarna när jag jobbade hade jag en snäll hundrastare som kom och hämtade ut flickorna. Det fungerade jättebra. Det enda som inte fungerade så bra var jag. Jag var dödstrött och hade konstant dåligt samvete över att jag inte orkade göra något med varken hundar eller barn på kvällarna när alla ”måsten” var överstökade.
Men så bestämde jag mig för att återuppta skolan igen. Jag avbröt mina studier när jag fick barn och nu i september började jag läsa igen. Så nu har vi nya rutiner som är mycket skönare för alla.
Vi vaknar mellan kl 06-07 och då får alla flickor frukost. Sen lämnar jag på förskolan, tar ut hundarna en sväng innan jag sätter mig framför datorn och skolböckerna. Kl 12 är det dags för lunchrast och då går jag en timme eller mer med hundarna. Har jag försökt nöta in ny kunskap i skallen är det vansinnigt skönt att få komma ut och låta allting sjunka in lite. Ibland går jag och lyssnar på en inspelad föreläsning i hörlurarna när det börjar närma sig tenta, då går jag runt och pratar för mig själv om enzym och hjärtats kranskärl. Vilket känns helt normalt, jag förväntas ju prata med både hundar och i telefon ändå. När vi kommer hem äter jag lunch, repeterar det jag klurat på under hundpromenaden och sen rastas vovvarna en kortis innan jag hämtar på förskolan någon h senare.
Hundarna är med andra ord med mig hela dagen och lämnas i veckorna bara själva om jag ska på föreläsning (ibland får de följa med i bilen) och när jag hämtar och lämnar på förskolan. Egentligen ligger förskolan på prima gångavstånd att ta med hundarna på men då Iris gärna säger voff så fort jag försvinner så har det vid några tillfällen hänt att föräldrar inte vågar gå förbi vovvarna där de står uppbundna en bit ifrån byggnaden, även när hundarna varit tysta. Inga konstigheter att lämna dem hemma alltså.
Om veckorna är hundarnas så är helgerna barnets. Då försöker jag göra andra saker med henne och hundarna får nöja sig med kortare promenader och kanske stanna några h själva hemma när vi är ute utan dem.
Jag har valt att inte jobba extra så mycket för allas skull. Hundarna slipper vara själva, mitt barn slipper långa dagar på förskolan, jag har tid och orkar plugga som jag ska. Det är inte direkt ekonomiskt försvarbart men det skiter jag i just nu. Jag har klarat nästan en hel termin nu utan studielån och har precis fått det att gå ihop ändå.
Med det sagt så är det alltså lättare att plugga än att jobba med två dobermann och ett barn. Jag har även börjat smida planer så att vi ska få det ännu bättre men de planerna är inte färdiga ännu så det berättar jag mer om när allt är klart.
