I går skulle Iris och jag åka till Stockholm. Utan Lina. Jag kände mig som en skurk. En svikanade skurk till matte som bara tog med den ena hunden.
Jag tröstade mig själv med att Lina inte gillar att åka bil och att hon blir särskilt stressad av att åka bil i Stockholm med all trafik. Ändå såg Lina så förväntansfull ut när jag packade väskorna och fixade inför resan. Följde efter mig som en skugga. Du glömmer väl inte mig matte?
Så satte sig Lina på mattan i vardagsrummet och såg söt precis innan vi skulle åka. Iris gick fram till henne med hög svans och ställde sig precis framför nosen på henne. Först trodde jag att Iris skulle mucka med henne och det trodde nog Lina också för hon tittade bort och försökte se så osynlig ut som möjligt.
Precis när jag skulle säga till Iris att gå därifrån vek Iris undan svansen som den lössläppta och parningssugna hund hon är just nu. Trodde hon att Lina skulle vilja para sig med henne? Har du noll koll Iris? Lina nappade inte på inviten i alla fall…
Jag slutade tycka synd om Lina. Hon skulle slippa sin parningssugna lillasyster, slippa åka bilen länge, slippa bo i för henne ny lägenhet med annan hund. Slippa storstaden.
Hon har det mycket bättre hemma i solen bland höstlöven på tomten mitt lilla hjärta!
Vilken fin bild på lilla Lina! :-)
Hon är lätt att fota, hon ligger ofta still! ;)