Nu har det redan gått en vecka sedan jag först la märke till att du var dålig. De senaste dagarna har varit hemska, livet utan dig är jobbigt, jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag har faktiskt aldrig sett husse så ledsen förut. Iris klänger på honom hela tiden och följer honom vart han än går.
Det känns fortfarande helt overkligt att det livet med dobermann som började för snart åtta år sedan nu är slut. Att du helt plötsligt är borta. Jag går runt och tänker i meningar till dig (precis så som i det här inlägget). Det är så mycket jag vill säga dig!
Samtidigt som jag är glad över den långa tid vi fick tillsammans är jag nu smärtsamt medveten om hur stor del av mitt liv du hunnit bli på de åren.
Det gör fortfarande ont att tänka på dig och jag saknar dig så mycket. Jag vet att jag sa till dig att det var ok att du dog när jag fattade vad som höll på att hända men sanningen är att det inte alls var ok. Tvärtom. Jag vill fortfarande bara att du ska komma tillbaka…
Jag hoppas att du vet att jag älskar dig.
/Matte
Hon vet, du visade henne en enorm kärlek under nästan åtta år.
Lina hade inte kunnat få det bättre ❤
Och även om du sa att det var okej, då där på golvet, att hon försvann, så tror jag att hon förstod att du sa det för hennes skull. Att hon inte skulle behöva vara rädd, eller lida.
Att mista någon gör ont. Att mista en hund, en familjemedlem, gör jätte ont! Förjävligt ont!!
Och det måste det få göra, man har ju förlorat någon som var det bästa man visste.
Man ska dessutom tillåta sig själv att få vara ledsen så länge man vill. Det finns inga rätt och fel. Tiden läker alla sår sägs det, tyvärr är det en lögn. Dom läker aldrig, dom bara bleknar.
Men så är det, när man älskat någon på riktigt ❤
Jag är glad att du har så många hundälskande människor omkring dig, som förstår hur man känner sig i sorgen efter en bortgången vän. Du kommer aldrig att få höra dom kommentarer jag fick, bara några dagar efter att Benetton somnat. ”Gud vad skönt att slippa dammsuga varje dag”, ”Nu behöver du ju inte gå ut i spöregn och snöstorm”, ”Du kan väl skaffa en ny”.
Det ända man ville då var att få dammsuga varje dag, och få gå ut och bli blöt och kall i regnet.
Jag brukar tänka varför människor tycker att det är okej att säga sånt. Hade jag förlorat min tvåbente partner hade ingen sagt efter några dagar ”Du kan väl skaffa en ny”, ”Gud vad skönt att slippa hans utspridda saker”. Det ända som ursäktar dom människorna är att dom har inte fattat, dom har aldrig haft en hund som delat deras liv, funnits vid deras sida, varit en del utav allt i både vardag och fest.
Jag är helt säker på att Lina finns där hos er, hon följer med er precis som hon alltid gjort.
Du bara ser henne inte ❤Kram
Så underbart skrivet Tessan! Dessutom så himla rätt vart enda eviga ord. <3 Ta hand om er familjen Nilsson.
:heart:
Usch, era stackare, vi tänker på er medan tårarna rinner. Inte för att det tar bort smärtan alls, men vi är många här ute som också saknar Lina även om vi aldrig träffat henne. Jag önskar att vi kunde göra allt lättare för er… :brokenheart:
Jag beklagar och skickar styrkekramar <3
Kan inte säga mer än att jag vet hur det känns. Det tog lång tid innan jag slutade ”höra” Izas tassar i huset eller när hon slog med tassen i barngrinden. Även om att det inte kunde vara annorlunda, och man har gett allt man kan, så vill man bara ha tillbaka dem. <3
Det är inte skönt att någon annan varit med om samma sorg men det känns väldigt skönt att veta att andra förstår hur det känns.
Vi har ju ändå Iris som både tröstar och fortfarande kräver uppmärksamhet och det är tur. Annars hade saknaden av alla de där ljuden blivit otroligt påtaglig.
Hon vet, även om man själv tvivlar på det ibland – särskilt genom att du var med henne när hon dog och gjorde så att hon slapp bli rädd. <3
Åh, ta mej tusan vad det här var jobbigt att läsa, lider med er. Fäller en tår här på jobbet!