När Lina hittar på hyss är det rätt oskyldigt bus och nästan alltid mitt fel.
När jag kom hem idag så mötte Lina mig i dörren sprudlande glad! Hon hoppar runt och vill helst pussa mig i hela ansiktet samtidigt. Jag tog inte ens av mig jackan, då Lina och jag skulle gå ut och promenera direkt. Däremot tog jag av mig skorna och gick ett varv i lägenheten, för att lägga ifrån mig posten och kolla lite. Lina följde efter, hack i häl.
På köksgolvet låg brödpåsen som jag lämnade på köksbordet denna morgon. Påsen är öppnad och tom. Av den stackars ensamma brödskivan som fanns i påsen när jag gick hemifrån syns inte en smula. Jag tog upp påsen, höll upp den framför Lina och frågade "Vad är det här?" Lina som nyss hoppat runt slutade ögonblickligen med detta och plötsligt hängde hennes huvud djupt ner, nosen höll hon bara några centimeter över köksgolvet. Sen stog hon så, helt still utan att titta upp eller röra sig ur fläcken. När jag tog några steg mot papperskorgen för att slänga den trasiga påsen så vände Lina tvärt och sprang ut och la sig i sin korg.
Jag skällde inte på henne, jag var inte ens arg. I samma sekund som jag såg påsen så tänkte jag bara att det var mitt eget rackans fel. Jag ville bara ringa husse Magnus och berätta vad HANS hund hittat på.
Om någon försöker påstå att hon inte skämdes och visste precis vad hon gjort i det ögonblicket då jag höll upp påsen framför henne då heter jag Nils karlsson Pyssling.
I sådana fall är min hund himmla gullig..