Åhh! Hon är en mördare. En elak, hjärtlös mördare. Snabb är hon också.
Vi var ute och gick i går. Lina drog i kopplet, jag stannade (tokkonsekvent). Jag står där och väntar på att Lina ska komma och ställa sig på min vänstra sida när jag hör ett litet pip-läte i gräset. Lina hör samma läte och kopplar bort matte och mattes vänstersida. Jag kollar åt samma håll som Lina, ser inget och står kvar. Förbannar mest det lilla djuret som var tvunget att låta PRECIS när vi skulle stå där och koppelträna! Men, envis vinner, jag står kvar. Här ska minsann övas!
Under tiden börjar Lina köra runt nosen i mossan intill oss. Mossan är väldigt blöt och därför väldigt lätt att putta undan med nosen. Jag ser att Lina tydligt följer något som är en liten kringelikrokgång. Hinner tänka "synd om den lille musen, nu måste han gräva ny gång" och hinner leka med tanken på om det är lika bra att gå vidare. Då har Lina hittat herr gånggrävare och fångar honom mellan tänderna. Jag får bara panik, skriker till och drar i kopplet. Vill inte att herr gånggrävare ska bli skadad, vill inte att Lina ska svälja honom hel!
Lina släpper och sätter sig väldigt lydigt ner och tittar oskyldigt upp på mig. När hon gör det brukar hon ju nämligen få belöningen direkt efter, jag misstänker att hon trodde att om hon satt där en stund så skulle jag säga "Braaaa Lina" och sen släppa fram henne till bytet igen. Fel, fel, fel Lina! Jag tittar olyckligt på lille musen som ligger stilla på marken. Petar på honom med en pinne för att se om han är mer levande på andra sidan. Det är han inte. Han är bara liten, mjuk och slapp.
Lina satt bara fint hela tiden. Det var bara när jag plockade upp mobilen för att filma händelsen i visa-husse-syfte som Lina gjorde en liten ansats till att gå framåt. Då sa jag bara sitt och hon satt kvar. Hade nog stannat och begravt honom under någon passande bit mossa och gjort lite fint till lille musen om inte Lina hade suttit där och envisats med att slicka sig runt munnen hela tiden. Så vi gick hem.
Jag har i min bokhylla den vackra och sorgliga boken Adjö, herr Muffin. Världens i särklass kanske bästa bok? Var tvungen att bläddra genom boken väl hemma. Läste Marsvinspsalm nr 1 på bokens sista sida med andakt och skänkte musen en extra tanke, är övertygad om att raderna
"Att få somna i frid, det passar
ett litet marsvin med trötta tassar"även går att applicera på möss. Även om den lille musen dog i allt annat än frid och hade rätt pigga (om än inte tillräckligt snabba) tassar. 
*ler* Staaaackars lille musen med sina långsamma tassar..
Kram