De senaste dagarna har jag tänkt. På lik. Av någon anledning så tycker jag att det skulle var kul att träna Lina att leta rätt på lik. (Kan man skriva orden "lik" och "kul" i samma mening utan att låta helt sjuk i skallen?)
Jag är inte rädd för döden och tycker inte att det är läskigt med döda människor. I mitt jobb möter jag döden rätt så ofta. Samtidigt förstår jag att ämnet "lik" kanske inte är så festligt. De flesta börjar ju prata om kantarellsök när jag berättar att jag tränar specialsök med min hund. Känner på mig att "Nej, vi letar inte efter svampar, vi letar efter lik" är en hyfsad stämningsförstörare.
Ska ta reda på mer nu i helgen då vi återvänder till HundCampus.
Jag tycker att det låter som en utmärkt idé. :)
Kram
Du är inte ensam om att fundera på lik :) Jag planerar att utbilda Delta till vattensökshund och då är det ju ffa lik man tränar på. Får för övrigt samma kommentarer som du – när jag säger "sök" säger alla "jaha, kantareller?" :D
Hofmeijer; Det är skönt att ha dig och ditt eviga stöd. Kram right back at you!
Bobbodelta; Är det sant?! När, var, hur säger jag bara. Då kan vi byta träningstips. Kul! Tell me more!
Max, det var en sorglig historia. Usch! Baksidan med rasen dobermann; den attraherar idioter.
Själv ser jag det mest som att om jag och Lina kan hjälpa någon att få reda på var kroppen är, att få ett "avslut" (även om det är tråkiga besked så måste det ju vara bättre än att man aldrig hittar kroppen eller aldrig får reda på vad som hände) då ställer jag/vi gärna upp.
Liksök är ju dessutom inte något man bedriver på egen hand som hobby direkt, det sker ju under ordnade former.
Åh, trodde du att jag tänkte börja köra för mig själv här hemma? Kära nån, då förstår jag din oro!
Jag och Lina läser på HundCampus i Hällefors på en ettårsutbildning i specialsök. (Vi åker dit i morgon igen.) De ämnen jag funderat på att lära Lina är narkotika, personsök, ammunition/sprängämnen, någon form av (gas)läcksök eller lik.
Så jag kommer inte att sätta igång med några som helst egna försök att sniffa rätt på döda personer. Det kommer att ske i samråd med de högst kompetenta lärarna på HundCampus! Jag är dessutom väldigt öppen för att söka vilket ämne som helst bara det på något sätt passar Lina/oss bättre, men något ämne blir det. Jag ska prata med dem i helgen så får vi se vad de säger.
HundCampus har dessutom specialutbildat just barnsökhundar, dvs hundar som bara letar barn och inte vuxna. Mig veteligen är det ingen brukshundsklubb som lyckats med det ännu. (Jag är medlem i brukshundsklubben men använder mig bara av gräsmattan som träningsställe, har inte deltagit i några som helst kurser eller utbildningar i deras regi, så jag kan ha fel.)
Kära Max!
Även om detta inte är min blog känner jag mig kallad att kommentera. Att utbilda sin hund att söka efter lik är på intet sätt en återvändsgränd utan snarare en behövd kunskap av t.ex. sjöräddningen. Inom Svenska Sökhundsgruppen (SSG) utbildar man ekipage för att söka efter lik på havsbotten. Dessa står sedan till sjöräddningens tjänst, vilka kontaktar ekipaget vid behov.
Självfallet använder man inte "hela" lik utan så kallade likplattor under träningen. Detta är metallplattor som impregnerats med likdoft. Dessa läggs på havsbotten och hunden står i fören på båten och nosar. Hundar kan ju med sin fantastiska nos känna dofter trots att plattan ligger långt nere i havsdjupet. Det finns i dagsläget inte så många godkända ekipage, så det råder brist (åtminstone i vissa län).
Vad gäller sökande efter borttappade levande människor används så vitt jag vet inte brukshundklubbarna utan utbildade och godkända eftersökshundar, främst från militär och polis (men i allt ökande utsträckning också privatpersoner som utbildat sig och sina hundar).
Madeleine: min uppfödare är aktiv inom sökhundsgruppen och de tränar själva vattensök. Utbyter mer än gärna träningstips med dig, men vi har inte kommit igång med den träningen än (Delta är ju bara ett år och vi måste träna lite annat först). Synd att du bor så långt bort (bor själv i V-ås), annars hade vi kunnat samordna vår träning!
Vänligen,
Anna-Karin