Eftersom vovvarna fick en ny spårsele i tisdags och vädergudarna bara gett mig plusgrader sedan dess så har ju spårsuget blivit större för varje dag som snön smält undan.
I helgen kunde jag därför inte hålla mig utan var tvungen att lägga ett spår till Iris även om det innebar att det fick bli i blaskigt snömos. Innan vi åkte kunde jag varken hitta apportpinnar eller snitslar så det fick bli 4 leksaker rätt rakt för att jag inte skulle glömma bort hur jag gått.
Man lämnar ju rätt bra fotspår i snömos så det gick bra ändå. Lite nervös var jag innan att hon inte skulle fatta eller vilja spåra eller.. nåt skulle gå fel. Men när Iris hade plöjt rakt genom moset och hittat 4 av 4 leksaker så var det bara fest och nospussar!
I dag var vi ute igen och nu hade jag hittat pinnarna också. Åkte till ett annat ställe för att testa nytt snömos och la ut två spår i ett kan man säga. Först ett som var kanske 200-250 m med tre apporter sen gick jag lite mer än 100 m längs en stig innan jag vek av igen och la ettspår till på 150 m med tre apporter till.
Rastade Iris en bra stund i skogen innan. Hon fick gå lös och vi klättrade på lite berg och jag gömde bollen mm. Hon var rejält uppvärmd med andra ord när det var dags att ta spåren.
När vi skulle gå spåret slog jag på runkeepern i mobilen och fick därför en liten karta med mig hem över hur vi gått!
Rosa = där vi gick
Gult = Spår
— = stig
Svart klutt = apport
Spåret gick i 90 graders vinkel rakt upp från joggingspåret/stigen vi gick på och jag selade på ca 40 m innan. Hon tog spåret klockrent rakt upp i brant skog med mig 10 m bakom i linan. Jag log med hela ansiktet kan jag säga!
Som vanligt fick jag vid ett tillfälle för mig att inte lita på hunden utan stannade och börja vela men tji fick jag för Iris stretade ändå ut i linans längd och återvände med en apport i munnen. Hon tog alla tre apporterna och vi avslutade spåret med frikommando och boll.
Sen började jag gå i mina egna spår i snön fram till nästa spår och kunde se att Iris fortsatte att följa mina fotspår även utan selen på. Kul. 20-30 m innan det lilla spåret selade jag på igen och Iris satte nosen i backen direkt och spårade. Den första och sista apporten fick jag, den i mitten som var en snusdosa med hundgodis, plöjde vi över bägge två.
Känns som att spåråret 2011 blir ett bra år om det fortsätter så här.