För ett år sedan jag hade ett missat samtal på mobilen. Eva (eller om det var Catrin?) talade in ett meddelande på mobilsvaret om att valparna var födda. Jag kan inte fatta att det nu gått ett helt år!
De senaste dagarna har jag frossat i valpbilder på Iris och hennes systrar. De första veckorna här hemma, så roligt det var när hon tultade runt och upptäckte. Satte ihop en bild per månad av Iris första år. Som jag älskar den där lilla hunden och är glad över att hon bor här hos oss!
Som ni ser sitter Iris på de flesta av bilderna, vilket inte alls avspeglar Iris sätt för fem öre men jag tyckte att det var kul att köra lite tema.
De senaste veckorna har hon dessutom förvandlats till en liten djävul! Det är så att jag och Magnus har kommit överens om att den som är minst trött på henne får ta henne för tillfället för att undvika att vi blir galna på henne. Hon hör inte länge. Inkallningarna är som om de aldrig funnits där. Hon drar och sliter och hoppar runt i kopplet. Hon skäller och beter sig! Hon är hemsk!
Husse och Iris hade varit ute och gått i 70 minuter i dag, han berättade att hon var hopplös nästan hela tiden. När de kom hem hade hon tagit en leksak i munnen och rivit runt längs väggarna i full speed här i lägenheten. Helt vild och han hade planer på att sälja henne.
Som grädde på födelsedagsmoset så var hundarna ensamma hemma i ungefär en timme i dag. När jag kom hem kom Iris springande med en söndertuggad keps i munnen. Sen när tuggar du sönder saker hundjävel?! Hämnd för att ingen gett henne några rejäla presenter? En timme Iris?! Min halsduk låg på golvet i gästrummet, vilken tur för henne att jag inte kom hem och hittade den i småbitar, födelsedag eller ej!
Så det är riktig tur för henne att vi älskar henne så mycket, en ettårig dobermann är inte något att fira, det är en naturkatastrof! Från valp till vildjur skulle man kunna äga.