Många säger ju att dobermann inte är en "förstagångshund", det står ju till och med i en del hundböcker. Av naturliga skäl så håller jag ju inte med om det.
Jag har fått frågan från en del blivande dobermannägare om hur "svår" rasen är. För det första så kan jag ju bara uttala mig om Lina eftersom hon är min första dobermann, för det andra så har jag bara haft henne i 16 månader så jag vet inte om jag är rätt person att yttra mig. Men visst har jag åsikter för det, det har man ju alltid!
Så mitt svar eller åsikt om saken blir följande; Alla dobermannägare bör vara utrustade med en stor mängd tålamod och glatt humör. För en dobermann frestar på både humöret och tålamodet! Så det gäller att det finns extra att ta av ibland.
Jag har jobbat/extrajobbat i bokhandel sen jag var 15 år. Där har jag träffat på arga, stressade, otacksamma, elaka och ibland oärliga kunder. Kunder som alltid har rätt. (Tålamod och glatt humör i kubik!) Jag har läst en treårig sjuksköterskeutbildning, där lär man sig mycket om att vara snäll och lugn. Nu när jag jobbar som sjuksköterska så gäller det rätt ofta att behålla lugnet och gärna har lite tålamod och glatt humör. Tack vare dessa tidigare erfarenheter så tror jag att jag klarar mitt dobermannägande lite bättre även om Lina gör sitt bästa (eller är det sämsta?) för att utmana ödet då och då…
