Igår morse hände det som inte får hända och som varit min stora skräck länge. Jag har hört så många skräckhistorier om det och nu har jag min egen.
(Vill varna för att detta inlägg innehåller bilder längst ner på mitt sår)
Strax efter kl 7 på morgonen skulle jag snabbt ut och morgonkissa hundarna. När hissen kom var det redan en man och en flicka i hissen. Först tänkte jag vänta på nästa hiss (vi har två) men så öppnade mannen dörren åt mig och jag frågade om det var ok att vi åkte med. Alla grannar tycker nämligen inte alltid det. Men det var ok så jag klev in och satte hundarna ner innanför dörren. Sen kollade jag snabbt bakåt för att se så att lilla flickan var ok. Samtidigt började hissen röra på sig och jag vände blicken mot hissdörren igen.
Då såg jag det. Några millimeter av Sallys skinnkoppel hade fastnat under hissdörren när vi klev in. Jag hann bara tänka att detta skulle jag kunna rycka loss innan det blev strul och gjorde två snabba ryck i kopplet. Inget hände och nu vet jag att jag började säga/ropa Nej, Nej! högt för mig själv. Samtidigt vände jag mig fort mot Sally och satte ner handen för att haka loss kopplet från halsbandet men det var för sent. Sally drogs mot dörren och började sedan dras längs hissdörren och fortsatte uppåt. Min hand följde bara hjälplöst med.
Det var fruktansvärt och bara att skriva det här nu ger mig panik. Att se sin stora hund kämpa emot och sprattla i panik. Vet ni det där ögonblicket när något går åt helvete och man verkligen vet att nu händer det? Jag hann tänka ”Nu dör hon” och att det får verkligen inte sluta såhär. Så jag bara slet allt vad jag orkade och det smällde till. Var eller hur vet jag inte, vad jag sa eller skrek vet jag inte. Jag minns faktiskt inte.
Sally hängde inte i hisstaket i vild panik längre. Jag satt på hissgolvet. Någon av hundarna skällde, jag vet inte vilken men tror det var Sally. Kanske båda. Jag vet att jag sa ”lugn” och berömde, ”braaaa” när de tystnade. Ville inte att de skulle vara rädda, ville inte att flickan skulle bli rädd. Konstigt hur hjärnan funkar, att jag i det ögonblicket någonstans tänkte på flickan och att lugna hundarna, det gick på autopilot.
Hissen var framme på bottenvåningen och jag hade rest mig upp. Det var blod överallt. Öppnade hissdörren och fattade inte riktigt var blodet kom ifrån. Tittade på min högra hand som gjorde lite ont och såg att det var jag som blödde.
”Det här går inte” sa jag och menade som i rasta hundarna med den här handen. Så jag åkte upp igen. Försökte hålla min vänstra hand under min högra för att undvika blod på hissgolvet och på mitt våningsplan men det gick inte. Höll om handen och gick mot min dörr när grannen kom ut. Hon ville genast hjälpa mig men jag kunde inte riktigt samla tankarna utan öppnade min dörr och släppte in hundarna. De vet att de inte får gå ut ur lägenheten så så fort de klivit in stod jag där i dörren, tittade på min granne som börjat mumla om akuten och sa ”vänta jag måste tänka”. Sen hämtade jag moppen och torkade hissgolvet och golvet fram till min dörr.
Då kom granne nummer två ut, även hon började mumla om akuten. Jag sa något om att jag inte skulle söka akuten för ett lite skadat finger men jo, några stygn behövdes nog det såg jag ju. Tänkte att nu är ju ändå en bra tid att åka till akuten. Ny utvilad morgonpersonal och troligtvis inte mycket folk där. Jag sa ok, vi åker. På med jacka och mössa utanpå pyjamas på mitt barn. Hittade inte skor så det fick bli bara strumpor, lindade lite gasbinda runt det skadade fingret och långfingret, sa ”kommer strax” till hundarna och så åkte vi till StGörans akut.
Väl där ingen väntan på ortopedakuten, en snäll läkare som bedövade min hand och sydde 11 stygn under tiden som jag helnöjd och helt smärtfri kollade på. Tydligen är det inte bara andras sår som intresserar mig, mina egna går precis lika bra.
Så började vi prata om vad som egentligen hade hänt och någon frågade ”hur gick det med hunden?” Jag svarade bra men visste jag det?! Lätt panik, insåg att jag faktiskt inte kollat Sally ordentligt innan jag åkte! Hur visste jag säkert att blodet inte kom från henne också? Nu ville jag bara hem igen.
Men läkaren ville annorlunda. Fingret skulle röntgas och efter det skulle jag åka raka vägen till SöS och handkirurgen där. Men så sa läkaren att ”de vill undersöka ditt finger sen när bedövningen släpper”. Och bedövad skulle jag ju vara i minst tre timmar. Så jag hämtade bara ut det penicillin jag fick utskrivet sedan tog vi tunnelbanan raka vägen hem till hundarna kiddo och jag! Sally var viktigast nu.
Väl hemma kunde jag konstatera att Sally var full av torkat blod men att alla fläckar verkade ha kommit från mig. På Sally hittade jag bara en rispa på huvudet, kunde inte ens svara på om den fanns där innan eller ej.
Rastade och matade hundarna innan jag tog mig till min syster för att lämna barn och sedan åka vidare till SöS. Hemma hos min syster började bedövningen släppa och hon fick ringa taxi för att jag skulle klara av att ta mig dit. Jag hann berätta lite kort vad som hade hänt för chauffören innan det gjorde för ont för att snicksnacka mer. Taxichauffören bjöd då på en hund-hiss-historia som inte slutade lyckligt.
Väl framme hade jag tokigt ont. Visade sig att mitt finger var trasigare än jag trodde, handen bedövades om, jag fick förbereda mig för operation. Väl inne på op-salen sprättades stygnen upp och handkirurgen konstaterade att nerver var trasiga och tydligen gått av rätt fult samt att han undrade om jag hade korthåriga, svarta hundar eftersom han hittade några små hår långt där inne i såret. Ingen nyhet för en dobermannägare att de rackans håren finns överallt!
Tyvärr fick jag inte se själva operationen då de gömde mig bakom den gröna op-duken. Så jag låg där och blundade en stund. Allt jag kunde se var bilden av hur Sally åkte uppåt, hennes tunga hade hängt ut, paniken i blicken, de långa benen som sprattlade. Jag var tvungen att börja prata med op-assistenen inne på salen för att det inte skulle skena i skallen på mig. Hon sa att det var tur att jag inte fått några frakturer eller ännu värre att fingret gått sönder ännu mer. Jag försökte men tror inte jag riktigt nådde fram när jag försökte förklara att jag inte brydde mig om vilket, min hund mådde bra där hemma.
Livet med dobermann är numera livet med högerhanden delvis i gips och en handkirurg som tror att jag nog aldrig kommer att få tillbaka känseln i fingret helt. Att jag ska opereras igen om jag får problem med smärta. Rätt dåliga besked men jag är bara tacksam! Att jag fick en sådan fantastisk vård! Tacksam att sedan på natten när jag låg där med min hand och hade ont och alla ”om” och skräckbilder spelades på repeat i mitt huvud, ja då låg hon där och snarkade vid mina fötter min lilla Sally.
Mitt finger, klickar man på bilden blir den lite större..
