I dag började jag med att ta tag i Lina och och Iris kommande provtagning för att skicka till Dr Meurs i USA. Dvs för att ta reda på om de är anlagsbärare för hjärtsjukdomen DCM som drabbar Dobermann rätt hårt.
Det finns två sätt att testa hunden på för oss som bor i Sverige. Antingen tar man ett blodprov eller så kan man skicka efter ett litet ”Swab-kit” (alltså en odlingspinne som man rullar runt i hundens mun) som man sedan skickar till USA.
Allt detta finns det information om på nedanstånde hemsida och det är bara att klicka på bilden för att komma vidare till hemsidan.

Där finns även den lista där hittills testade hundar vars ägare gett sitt medgivande till att resultatet visas med. Just nu är listan fylld med övervägande amerikanska hundar men redan nu har några danska och norsk-reggade hundar dykt upp.
Jag kommer att testa båda mina hundar och deras resultat kommer att vara synliga för alla.
Fick gå till biblioteket i dag för att skriva ut de formulär som man behöver för varje hund då jag inte har någon skrivare. När jag satt där vid datorn så insåg jag plötsligt att båda mina hundar kan vara genbärare. Fy!
Eftersom Linas pappa Don Danté Zamolxis trillade ner död när han var 6 år gammal och två av Linas kullsyskon dog när de var 3 respektive 5 år gamla så har jag ju vant mig vid tanken på att Lina också är drabbad och vetat om detta i flera år. Pappa Dante hade ju t ex redan dött när jag köpte Lina även om jag då inte insåg vad det innebar i praktiken.
Men nu vet jag ju bättre… Med bättre menar jag att vi nu vet att över hälften av alla dobermann har genen. Så rent statistiskt kan det mycket väl vara så att även Iris är drabbad. Vill jag verkligen få två så dåliga besked? Tanken på att lägga ner alltihop direkt infann sig kan jag säga.
Fast hur ska vi då få bukt med sjukdomen? Om ingen testar? Jag har hört de som sagt att man tänker vänta tills man vet om det verkligen stämmer, tills provet kommer till Europa, att man inte litar på resultatet. Men enda sättet att ta reda på det är ju att testa så många hundar som möjligt och se om det stämmer. Ge forskarna så mycket som möjligt att gå på. Vår hundkompis Expo som har fått diagnosen DCM kommer ju också att skicka i väg ett prov och jag vet att matte Emelie kommer att låta resultatet bli offentligt på den där listan.
Det kostar i dagsläget ca 330-400 kronor i svenska kronor att testa sin hund. (60 dollar per hund om man inte skickar in fem eller fler samtdigt då det kostar 51 dollar per hund).
Just nu är jag lite osäker på hur man ska skicka de respektive proverna. Räcker det med ett vanligt kuvert?

Fatta så lätt det skulle vara att avla bort? Helt underbart.
När valparna sedan föds kommer hälften av avkommorna ha fått genen och riskerar inte bara att dö tidigt utan kommer även att lämna den vidare till 50% av sin valpar.
Jo, plötsligt är det inte ”bara” 50% av valparna som drabbas utan snarare 75% och statistiskt sett så kommer en av valparna dessutom att bli dubbelbärare eller vad man nu ska kalla det av genen.
…eller en hund som är helt fri från genen! Det hjälper alltså inte förrän i generation nummer två att para in nytt blod och då är det ändå 50% chans att de valparna också får det!
För den som inte räknat ut vad som händer om två hundar med varsin dubbel uppsättning DCM-gener paras så visar jag även det här nedan. Alla de valparna kommer att med 100% säkerhet ge sina valpar 100% DCM. Visst är det härligt?
Så vad vet vi då? Jo, att de flesta hanhundar insjuknar när de är mellan 7 och 8 år gamla och i motsats till tikarna dör de oftare unga och väldigt plötsligt. Och man kan upptäcka sjukdomen med hjälp av EKG och Holter innan hundarna visar kliniska symtom. Är det då värt att vänta några år och kanske undersöka hjärtat innan man avlar på en hund?