En av Linas ”uppgifter” här hemma hos mig att hålla mig sällskap i löpspåret. Bara ett problem med den bilden, jag!
Jag har jättefina löparskor att springa i, med ett litet lufthål under sulan som fläktar skönt när foten blir varm. Dock är dessa skor värdelösa när det är blött ute, lufthålet suger inte bara in luft utan förvandlar vid blött väglag mina strumpor till disktrasor!
Jag måste lyssna på musik med fart i om jag ska springa. Om min i-pod har lågt batteri måste den ju laddas och det tar en så lång stund att när den är färdigladdad så har jag tappat lusten.
Springer jag på asfalt får jag ont i benhinnorna.
Jag springer inte vintertid, när det regnar eller annat dålig och kallt väder.
Så här i början av springsäsongen har jag dåligt flås. Då är det skittråkigt att springa, jag vill bara gå. Helst hem.
Jag springer ogärna (läs aldrig) själv. Med en pojkvän som veckopendlar så skärs även antalet gånger ner rejält.
Lägg ihop ovanstånde två och ni får summa; jag springer bara med min pojkvän och tycker inte det är kul när det går dåligt. Hur tror ni då det känns när han kränger på sig en ryggsäck och fyller den tungt och springer med den på ryggen för att få ut något av träningen när han springer med mig i mitt snigeltempo? Ja, inte känner jag mig snabbare!
Mörker och läskiga skogspartier undviker jag också.
Ångesten innan man fått på sig löparpjucken och tagit sig utanför ytterdörren är maximal. Jag tycker synd om mig själv. (Glädjen efteråt minns jag tydligen bara i ett visst antal dagar, så springer jag inte tillräckligt ofta är den helt förträngd!)
Så när jag vaknade häromdagen, ledig från skolan och helt utan att något annat att göra så var det med minst tre veckors planerad ”måste ut och springa nån dag när jag är ledig från skolan snart” i ryggen. Jag hade ingen ursäkt längre. STÖN!
Väl ute så upptäcker jag att det duggar/regnar. Min ipod är tom på batteri och dessutom ville jag inte ha den i öronen på Linas och min premiärrunda.
Men så springer vi. Lina först (hon är alltid först) sen jag. För att slippa oroa mig för att tappa hennes koppel vid ev möte med kul hund eller rådjur så har jag hennes koppel knutet runt magen. Och tänk, kopplet hindrade mig från att böja överkroppen och ”huka” när jag springer. Jag gör det vanligtvis när jag börjar bli trött. Perfekt! Rak rygg! Och visst får jag lite extra draghjälp i uppförsbackarna!
Förutom att Lina inte sprang riktigt i samma riktning som jag när vi stötte på några nya får som sprang runt i en tidigare tom hage och en hund i slutat på rundan så sprang vi hela tiden! Naturen och skogen var så vackert ljusgrön som den bara är så här i början på sommaren. Luften var perfekt och det luktade bara härlig skog. När jag kom tillbaka till starten sprang jag en extrasträcka bara för att verkligen få ut det sista i benen! Och jag uppskattar rundan till 6-7 km. Det brukar räcka gott åt mig utan att jag vill spurta av mig på slutet.
Väl hemma, helt genomblöt av regn. Fötterna och skorna är bortom disktrase-stadiet! Men det är först när jag står där i hallen som jag upptäcker det. Känner bara ren och skär lycka! Jag bara längtar ut igen! Vill springa längre nästa gång! Livet är härligt och lycka är en hund!