I dag har vi varit och tävlat lydnadsklass ett igen. Jag sitter här med protokollet framför mig och bara skakar på huvudet.
För det gick skitdåligt! Så dåligt så jag blev förvånad under tävlingen och inte riktigt visste hur jag skulle reagera.
Det var varmt och av 18 startande i lydnadsklass ett så var Iris och jag ekipage nummer 17. Men värme har aldrig varit något problem så och det drabbade ju alla lika. Värmen kan vi inte skylla på.
Den senaste tiden har vi haft dåligt med tid för träning och jag har har i bästa fall lyckats träna ett moment per dag. I stället har Iris blivit tränad av kidsen på både sitt och ligg och allt och inget samtidigt. Men ingen kommendering, ingen träning med andra hundar i närheten, ingen träning på BK. Fast jag kände inte att det brast där heller. Även om kidsen sagt sitt, Iris har lagt sig och har fått godis ändå så kan jag inte skylla på det heller.
Det var som att hon inte höll ihop. Det kändes som att tävla med Lina (som måste ha medvind, perfekt temperatur och vara på rätt humör för att hålla hela programmet)!
Jag märkte när jag la Iris på platsliggningen att hon inte ville ligga kvar och jag var inte förvånad när jag vred på skallen och såg att hon gick lugnt precis bakom mig. Nolla så klart.
Efter det så fick hon en tia på tandvisningen, domaren bara tog tag i munnen på henne och kollade. Hur lätt som helst gick det.
Sen väntade vi ju en bra stund innan det var dags för oss igen men det kändes bara bra. Jag behövde den tiden för att peppa mig själv att det var kul att tävla trots att vi redan nollat platsen. När det var vår tur kände jag mig glad och taggad igen. Tyvärr var Iris på en annan planet skulle det visa sig.
Mitt stora problem med Iris i linförigheten har alltid varit att hon tränger och är för ”på”. Läser jag innantill i protokollet står det på linförigheten; sent sättande, tappar i position, snett sättande, snus. Hon gick och nosade och hade jag inte haft kopplet så hade vi varit i varsin ände av planen utan att hon hade lagt märke till det!
På inkallningen sprang hon rakt förbi mig och vidare till lådan med grejjer som de hade med sig. En klassiker men Iris har då aldrig brytt sig om sånt skit tidigare! Hon sprang iväg för att kolla något bort mot staketet mellan läggandet och inkallningen. Va?! Hon ska ju studsa upp på matte när hon busar, inte lämna mig!
Jag kan inte säga ett knyst om att domaren var snål utan snarare tvärtom. Han var snäll med poängen och var rättvis.
Det pågick en rallylydnadstävling precis bredvid oss och jag var rädd att deras galna belöningar (seriöst, de kastar ju bollar, köttbitar och frisbees innan de ens klivit av den uppmärkta tävlingsplanen) men Iris kollade inte ens på dem när vi var inne och tävlade. En platsliggning (tvåans?) pågick vid sidan av oss men de hundarna låg så still och så fint så det distraherade inte heller.
Näe, det var bara konstigt alltihopa. I bilen hem satt jag och funderade på om Iris kan vara skadad eller ha ont eller om jag gjort något knäppt när vi tränat här hemma. Men nej, nej och nej.
På helheten fick vi betyget något okoncentrerad, det var lightversionen av vad jag skulle ha velat kalla det!
Det slutade med 119 poäng och ett tredjepris. Märk väl att Linas bottenpoäng på tävling är 123. Det säger rätt mycket om Iris förmågor i dag.
Som någon form av grädde på moset så valde den sista tävlande hunden för dagen att lämna planen och springa fram till Iris. Ändå satt vi längst ute på kanten en bra bit bort från alla andra. Jag fick lägga mig bakåt på gräsmattan och låg där och kved arga NEJ!! och kände mig desperat och mest ensam i hela världen när tävlingsledningen och hela publiken väntade spänt med öppna munnar på hur det skulle gå. Enstaka ögonblick som känns väldigt långa. Föraren hämtade sin hund utan att säga något till mig.
Nu är ju det inte något att gräva ner sig i men en riktig överraskning var det. Och just nu vet jag inte hur jag ska ta tag i det heller. Jag känner mig bara totalt förvirrad. Längtar tills jag får se tillbaka på detta och skratta…
I dag var jag på klubben igen. Rekord!
Innan var jag lite pirrig men så fort platsen hade gått bra så kände jag mig lugn igen. Då var det bara att tuta och köra och det gick enligt följande;